Pokhara

Jag är visst inget vidare på att hålla min blogg uppdaterad! Nu är jag i alla fall i Pokhara och det är roligt att vara tillbaka.

Jag åkte egentligen hit för att förnya mitt körkort, som gått ut för flera år sedan. Jag trodde det skulle ta en väldig tid så jag bestämde mig för att stanna här i tre hela dagar. Det visade sig dock att det gick på en timme att få allt ordnat. Helt lätt var det ju inte, nej det var näst intill obegripligt många steg involverade. Formulär skulle fyllas i på ett ställe, formulären skulle kontrolleras på ett annat ställe, avgift skulle erläggas för själva körkortet och sedan skulle det skrivas ut på ytterligare ett annat ställe. Kortet skulle sättas dit och därefter var jag tvungen att gå och få det hela påskrivet av högsta chefen. Efter det återstod bara två steg, om jag minns rätt, stämplar och laminering! Jag blev tyvärr så upptagen av hela proceduren att jag jag inte kom mig för att ta några kort men kanske kan jag gå tillbaka och göra det i morgon!

Redan igår kväll fick jag lov att visa körkortet för en nyfiken polis. Jag och mina vänner, Dharmendra och Manju Bhetwal med dotter, hade varit ned till LakeSide, turistområdet här i Pokhara, och ätit och på hemvägen blev vi stoppade. Jag är övertygad om att det var ren och skär nyfikenhet som gjorde att han begärde att få se körkortet! Lite intressant måste det ju vara med en "bideshi", dvs utlänning som pratar nepali och har ett nepalesiskt körkort!

Igår kväll hade jag hade lånat en grannes motorcykel men idag har jag Dharmendras mc. Jag ska åka upp till Lamachaur, och Gandaki Boardig School, där jag jobbade för många år sedan och dit är det svårt att ta sig utan eget fordon. Det är för övrigt väldigt roligt att köra motorcykel igen!

Igår var jag upp till Simalchaur, området där jag bodde när jag var här senast. Dit åkte jag buss, och gick, i hettan- jag blev helt slut och fick en dundrande huvudvärk! Innan huvudvärken slog till på allvar hann jag i alla fall hälsa på i min gamla mjölkaffär, äta en glass där och prata lite med innehavarens fru. Hon kände mycket väl igen mig, och det var ju roligt. Jag var även och tittade på huset där jag bodde i två år och pratade en stund med grannarna. De hade en likadan, och lika gläfsig, hund nu som då, så allt verkade vara sig likt. Runt omkring fanns förstås en hel del nya hus- Pokhara växer och växer- och det gick inte längre att ta genvägen över det öppna fältet ned till mjölkaffären, det fanns helt enkelt inget öppet fält längre, bara hus.