Sista ordet från Nepal?

Det är nu fyra månader sedan jag skrev sist och detta blir förmodligen mitt sista inlägg från Nepal. Det känns både sorgligt och samtidigt helt naturligt eftersom jag faktiskt redan från början visste att det skulle bli knappt tre år och inte mer den här gången. Det ska bli spännande att komma hem till Sverige och "återuppta" livet där. Ja för det känns som om jag faktiskt har två liv, ett nepalesiskt och ett svenskt och kanske är det därför jag känner mig så ung? Jag är ju bara 26 år på vardera stället då!

Det finns mycket att säga om de senaste månaderna men det låter sig inte göras här. Uppriktigt sagt minns jag knappt själv vad jag gjorde innan den 13 april? Sedan dess har jag rätt bra koll:

Den första dagen på det nya året, 2069 Vikram Sambat, körde jag alldeles ensam de nio timmarna till Bajhang. Vägen är usel på sina ställen men denvar mycket bättre än den varit tidigare jag åkt den. Dessutom var det väldigt lite trafik och inga vägarbeten eftersom det var nyårsdag och alltså lätt att ta sig fram.

Efter en natt i Chainpur gick jag upp till skolan i Bannichaur för att vara med på en workshop där. Jag hade gått den vägen en gång tidigare och visste vad som väntade mig av uppförsbackar. Eftersom jag var beredd på hur det skulle bli hushållade jag bättre med mina krafter den här gången och dessutom hade jag hjälp att bära redan från början vilket underlättade. Det tog ändå nästan 10 timmar av vilka minst 3- 4 var uppför, ja nästan klättring på vissa ställen. Som tur var var det mulet och inte så varmt som jag hade fruktat.

Det började regna redan innan vi kom fram till skolan och det regnade sedan i princip oavbrutet i två dagar. Ovanligt väder för att vara Nepal i april. På bergen runt om kring, kanske på 2500 meters höjd snöade det. Vi befann oss på ca 1800 m och där var det kallt nog när man skulle sitta stilla i en skolsal hela dagarna.

Trots kölden arbetade lärarna som var med på workshopen på med sina olika uppgifter. Det var mycket "klippa och klistra" och alla tycktes trivas. För min del var det roligt att se deras entusiasm eftersom jag varit minst sagt "tveksam" till förhållandena på skolorna i Bajhang. Det kan nog bli bra där också så småningom! De har i alla fall distans till sig själva och utbildningsstandarden i sitt distrikt: När någon försökte kika på någon annan när de skrev något eller rita av en bild i en bok när de skulle rita nåt, sa de andra -"Nej, inte fuska, det här är inte SLC examen!" (SLC = School Leaving Certificate).  Bajhang ligger klart över riksgenomsnittet i resultat men alla vet vad det beror på!

 

Från Bajhang åkte jag direkt till Kathmandu. Eller, så direkt var det ju inte egentligen:
Dag 1: Upp klockan 05, iväg kl 05.45, tre timmars vandring nedför berget till vägen, en timmes väntan på familjen Ruohoneimi, nära åtta timmars färd i land rovern till Nepalgunj

Dag 2: Avfärd kl 07, framme i Tansen kl 14 ungefär, 5-årsfirande för John med familjen Ardeby och Josefin Fållsten.

Dag 3: Avfärd kl 8, framme i Kathmandu kl 16 ungefär.

Hade jag vetat den 13 april när jag åkte från Doti att jag inte skulle komma tillbaka dit hade jag nog förberett min avfärd lite bättre. Min plan var ju att åka tillbaka dit efter retreaten för UMNs "appointees" men den politiska situationen i landet har gjort det omöjligt. Det var först bandha i tre veckor i Far-Western Nepal och nu är det ständiga bandhor på Terai och även här i Kathmandu är det oroligt. Jag skulle kanske ta mig TILL Doti men jag skulle inte kunna vara säker på att ta mig därifrån igen i tid för att hinna med flyget hem till Sverige den 4 juni.

Dessbättre har jag bra kollegor i Doti, och Sabu Tamang har hjälpt mig med packningen. Jag skrev först långa listor med vad som skulle göras med de olika sakerna, de jag kunde komma ihåg att jag hade, och sedan har vi haft telefonkontakt under tiden som hon och några ungdomar från kyrkan i Silgadhi har plockat. Vi får se om sakerna kommer hit innan den 4 juni eller om jag måste be någon här ta hand om dem?

Det känns väldigt sorgligt att inte få återse huset och att inte få säga adjö till alla vänner i Silgadhi och på skolan i Budar men jag hade inget val egentligen. Jag funderar som bäst på hur jag ska kunna skicka något till avsked och så hoppas jag att jag får komma tillbaka och träffa alla snart igen!

Just nu, lördagen den 19 maj klockan 11.30 ska jag ta en dusch och sedan gå ut och se om jag kan få tag i någon lunchmat. Jag har varit sängliggande med ett virus på balansnerven (eller nåt sånt) i tre dagar men känner mig ganska bra idag, i alla fall tillräckligt bra för att gå ut och beställa lunch på något närliggande ställe.