Kurs i Indien

Nepalganj är, enligt uppgift, Nepals varmaste plats men det har man inte känt mycket av de senaste veckorna. Sällan har jag väl frusit så mycket! Kylan beror på dimman som lägger sig som ett täcke över slätten och som inte lättar ens mitt på dagen. Dag efter dag har gått utan att solen lyckats bryta igenom en enda gång och då blir det rått och kallt både ute och, framför allt, inne. Det gäller att ha många lager av kläder på sig, och varma täcken och filtar i sängen!


Ett välkommet avbrott från kylan och dimman var det att få åka till Jaigaon i Västbengalen, Indien. Jag har varit där en gång förut och hållit kurs för lärarna på Ebenezer Academy. Det var i januari 2005 jag var där och höll en kurs för lärarna och nu hade de bett mig komma igen för en uppföljning.


Skolan ligger på samma område som en liten pingstförsamling och skolans director, Mr Lama, med familj är starkt engagerade i både skolan och församlingen. Skolans rektor, Mrs Sharma, är däremot hindu, från Nepal men boende i Bhutan (Jaigaon ligger precis på gränsen till Bhutan). Personalen på skolan är också en salig blandning av nepaleser, indier och bhutaneser, hinduer och kristna, ja hela staden är en fantastisk blandning av nationaliteter och religioner, nytt och gammalt. Det märkliga, och praktiska för mig, är att trots att staden ligger så långt bort som fyra timmars bilresa från den nepalesiska gränsen är nepali helt gångbart som språk!




Den här gången handlade kursen mest om värderingsövningar och matematik. Redan i oktober fick jag en lista med ämnen som lärarna och skolledningen ville att jag skulle behandla. Den kunde sammanfattas i två huvudpunkter; "Hur gör man matematikundervisningen intressant och rolig" och "Hur handskas man med barn som inte följer mallen". Ja, vad de skrev var egentligen "How to handle unruly kids" och jag insåg ganska snart att vad de menar med "unruly kids" inte precis är det jag tänker på när jag hör det.

Huruvida lärarna i slutändan tyckte att mina förslag på värderingsövningar kan vara till någon hjälp i deras arbete med dessa "unruly kids" vet jag inte, men jag vet i alla fall att de uppskattade mattelekarna och aktiviteterna vi gjorde. Till och med de lekar där vi använde vanliga spelkort tyckte de var bra - fast om de törs använda dem med eleverna är en annan sak. Föräldrar kan vara rätt konservativa och "kortspel" är definitivt inte bra inom någon kultur här!




Trots att jag tyckte att jag var rätt väl förberedd redan när jag åkte till Indien ägnade jag ganska mycket av min "fritid", både på morgonen och på kvällen, åt att förberda för nästa pass. Jag tror att hotellpersonalen tyckte jag var lite "skum" som satt på mitt rum och jobbade vid datorn så mycket. Kanske trodde de jag var någon slags spion?


Jag åt också en hel del. Varje dag serverade Mrs Lama en fantastisk lunch med nepalesiska och bhutanesiska specialiteter. Jag åt så mycket jag kunde och njöt verkligen. Förra gången jag var i Jaigaon var jag sjuk hela tiden och kunde inte riktigt uppskatta maten, men det tog jag igen med besked nu!


En kväll beställde jag en "thali" på hotellet och då fick jag så här mycket mat! Jag måste erkänna att inte ens jag lyckades äta upp allt detta! En del var ganska kryddstarkt också, ingen "turistanpassning" här inte!


Hemresan blev en upplevelse! Jag såg visserligen Everest från flyget på vägen ned till gränsen, men det var inte alls lika fantastiskt som det jag såg på väg från Kathmandu till Nepalganj. Vilket land! Jag tog fler kort på flyget än jag gjort under hela tiden i Jaigaon och Kathmandu och även om alla inte blev så bra, tagna genom den kladdiga rutan som de är, så säger de en hel del om hur otroligt vackert- och otillgängligt- Nepal är.