De hade till och med klädnypor.......

Den här och förra veckan har jag varit på några besök hos eventuella stipendieelever, i deras hem och på deras skolor. Det är egentligen två av organisationerna som UMN, Doti samarbetar med som står för stipendierna men för att verkligen kolla upp att det elever som finns med på listorna är "rätt" elever har jag och Prem, Education Officer här i Doti, åkt runt tillsammans med representanter för de två organisationerna.

Den första dagen åkte vi åt nordost längs den "stora vägen" mot Accham distriktet. Den första eleven som vi besökte var en flicka vars båda föräldrar dött i aids. Hon bodde tillsammans med sin farbror och faster, och deras sju barn. Hon var inte hemma när vi besökte hennes hem men vi träffade henne senare på skolan. Hon hade inte ens en riktig penna utan bara bläckpatronen från en kulspetspenna och det såg inte ut som om hon hade någon tandborste heller, hennes tänder var alldeles bruna.

Prem pratar med flickan utanför klassrummet

Fastern med ett av sina egna barn.

På samma skola gick också en pojke med en liknande historia. Vi träffade dock inte honom eftersom han den dagen var och tvättade sina kläder. Däremot träffade vi hans farmor, hans enda familjemedlem. Båda hans föräldrar var döda, också av aids, och hans två bröder hade båda flyttat till Indien för att jobba. Själv hade han också velat ge sig av till Indien men "Vem skulle då ge mig vatten?" sa farmodern och grät. De bodde i ett litet hus med ett rum som, av någon anledning vägföreningen byggt åt dem sedan deras eget hus raserats. Det var inte svårt att föreställa sig att de måste ta lån för att få pengar till mat trots att pojkarna som var i Indien säkert skickade hem en del om de kunde. De hade inga djur och var dessutom daliter.

Prem talar med farmodern, skör och skröplig såg hon ut.

Farmodern

Samma dag besökte vi också en annan skola och en annan elev ännu längre österut. Den här elevens mamma var HIV-positiv och hans pappa hade dött i aids. Jämfört med de andra två verkade han trots allt ha det ganska bra; de hade två kor och en kalv och en massa grannar som verkade bry sig om dem.

Familjen, grannar och vänner.

Några grannar

En äldre grannfru eller släkting.

Två dagar senare gjorde vi ännu en utfärd, nu åt väster. Först följde vi landsvägen mot Dadeldhura och besökte en skola där vi träffade tre tilltänkta stipendiater. Två av dem bodde en timmes vandring uppför berget och båda hade mist en av sina föräldrar i aids. En av flickorna hade dessutom ett handikapp och därmed svårt att gå.

Två blyga flickor från klass 10

På samma skola gick och en annan flicka vars båda föräldrar var HIV-positiva och som båda åt bromsmedicin. Hon var tvilling och mäkta stolt över att hon klarat sina examensprov i klass 5 och blivit uppflyttad till klass 6 medan hennes bror, "storebror" som hon kallade honom, inte hade klarat det utan gick kvar i klass 5! Familjen verkade ha det hyfsat bra, så bra man nu kan ha det när man är sjuk och de hade åtminstone en vattenbuffel, en liten kalv. De bodde också alldeles intill landsvägen och skolan.

Från landsvägen åkte vi på en ytterst liten och besvärlig väg upp på berget. Det var här jag var riktigt glad att det inte var jag som körde den här gången! Den var både smal, brant, knölig och med stup på sidorna. Ibland blundade jag, det måste jag medge!

Vägen genom jeepens framruta, fullt tillräcklig vy!

Till slut kom vi fram till en skola med den mest vidunderliga utsikt. Rektorn satt där framför hela härligheten och pratade med oss om en elev i klass 12. Hon var inte på skolan då eftersom klass 12 eleverna alltid har lektion på morgonen, vid 6.30 - 7.00.

Observera snöbergen i bakgrunden!

Skolan i sig var intressant. Den ursprungliga byggnaden var byggd i gammal stil och såg riktigt intresssant ut. Vi hade hört att det skulle finnas kulhål kvar i väggarna från en strid som ägt rum där under maoistupproret, men vi lyckades inte få syn på några, trots att en av lärarna följde med oss för att visa och försökte hitta ett bord som också enligt uppgift skulle ha märken efter kulor.

Huvudbyggnaden, med eller utan kulhål intressant

På vägen till skolan hade vi ätit en mycket salt och kryddstark- och inte särskilt god daalbhat- och nu återvände vi till den byn för att gå ned till elevens hem. Det skulle ta en kvart sa vår följeslagare från partnerorganisationen, det var hans egen by, men det tog naturligtvis längre tid. Väl därnere träffade vi i alla fall eleven och hennes familj. De var också sju syskon men den äldsta dottern var redan bortgift. De delade hus med flera andra familjer och pappan var inte riktigt mentalt frisk vad det verkade - han stod hela tiden en bit bort och sa inget till oss överhuvudtaget. Inte heller ville han vara med på bild.

Klass 12 eleven med sin mamma och några av sina syskon.

När vi kom upp till vår jeep igen hade en krissituation uppstått: En kvinna som bodde i närheten och var i åttonde månaden hade höll på att föda fram ett barn, som man trodde redan var dött. Det fanns inga andra fordon att få tag i eftersom alla traktens jeepar var upptagna med att skjutsa bröllopsföljen men hon måste till sjukhus om hennes eget liv skulle kunna räddas. (Det kom mycket riktigt en brudgum på häst medan vi stod där, åtföljd av två jeepar med skrålande bröllopsgäster).

En brudgum med alla tillbehör; häst, solglasögon och paraply!

Så blev det då så att vi ned till landsvägen, 12 km, åkte tillsammans; jag och en flicka från vår partnerorganisation i framsätet tillsammans med chauffören, kvinnan, hennes man, och förmodar jag, väninna eller svägerska plus en annan ung dam i baksätet och Prem, min kollega, ytterligare en person från partnerorganisationen, kvinnans svåger eller någon annan släkting samt "konduktören" på flaket, eller snarast på taket. Kvinnan hade uppenbarligen mycket ont och inte blev det väl bättre av att färdas på den mycket dåliga och krokiga vägen.

Ned kom vi i alla fall och väl där kunde vi inte annat göra än att ge upp vår abonnerade jeep till familjen så att de kunde ta kvinnan till sjukhuset i Dadeldhura, ca 40 km bort. Vid det laget var det mörkt men vi behövde inte vänta länge förrän det kom en buss som vi kunde få åka med- gratis, eftersom den också var abonnerad av en annan NGO vars personal Prem kände. (Kvinnan överlevde har vi hört och det är vi mycket glada för!)

Igår var vi så på ytterligare ett besök. Även den här gången rörde det sig om en flicka i klass 12 så vi räknade med att hon skulle vara hemma. När vi väl kom fram till hennes hus, efter att ha kört på vad som var mer som en stig än som en väg, visade det sig dock att hon inte var det. Däremot var hennes svägerska där och hon berättade att de hade svårt att komma intill för att få vatten eftersom de var daliter och att de inte fick gå in i andras hus. Annars verkade de ha det ganska bra. Hennes svärfar och hennes man var i Indien och arbetade och skickade hem pengar därifrån. De hade dessutom land nere på Terai och själv funderade hon på att skicka sina barn på skola i Dhangadhi, inte i byn.

Var är vägen?

En vacker plog

Svägerskan med tvätten

Hela tiden medan vi stod och pratade plockade hon lite nervöst med tvätten framför sig och det var när vi gick därifrån som det plötsligt slog mig att det här måste vara en familj som har det ganska bra för de hade tvätten hängde på en bambustång och en lina och inte liggande på marken för att torka, som man kunde förväntat sig. Dessutom, fast det såg jag inte förrän jag tittade på bilderna när jag kom hem, satt kläderna fast på tvättlinan med klädnypor! Jag tror inte den eleven behöver någon hjälp att avsluta sina studier i klass 12........

Tittar man noga ser man klädnyporna!

Från varmt till kallt

Jag sitter framför en susande gaskamin i Dadeldhura i Far-Western Nepal. Det är bara ca 3 timmars resa till Silgadhi, men eftersom det blir mörkt tidigt nu, och det är svårt att köra i mörkret, tyckte min chaufför, Yogendra, att det var bäst att stanna här över natten.

Jag hade turen att få ett rum på Team Hospitals gästhus, trots att jag inte anmält min ankomst i förväg, men stackars Yogendra fick lov att hitta något annat. Förmodligen har han det inte alls lika skönt som jag har det, det finns säkert ingen kamin där han bor- fast han betalar säkert mindre också.

Det är något av en chock att komma från Chiang Mai i Thailand hit till Dadeldhura, trots att jag varit i Kathmandu och fått lite tillvänjning. I Thailand var det varmt och gott, jag sov utan täcke och använde min medhavda kofta endast en gång. Här är det nästan för kallt med koftan bara trots att jag sitter framför kaminen och jag fruktar sänggåendet, det är så otäckt när man blir kall om fötterna mellan lakanen. Jag hoppas innerligt att det är lite varmare i Silgadhi för där har jag ingen kamin.

Poolen

I Thailand åt jag så magen stod i fyra hörn, det var ingen hejd på det. Det var flera olika sorters kötträtter och grönsaksrätter varje måltid, även vid frukost, och mängder med frukt. Visserligen har jag frossat på jordgubbar i Kathmandu, och jag kommer att kunna frossa på apelsiner hemma i Silgadhi, men variationen blir ju mindre. Det blir daalbhat utan något kött alls varje lunch och för övrigt blir det nog mest bröd och kanske, om jag lyckas få igång min yoghurtstarter, yoghurt då och då. Jag har just inlett daalbhat dieten med en tämligen "slätstruken" daalbhat här på gästhuset.

Buffébord vid poolen

Resan hit idag var på inget sätt slätstruken i alla fall. Vi flög på tämligen låg höjd och jag kunde identifiera en och annan flod, jag såg vägen mellan Kathmandu och Pokhara och till och med lastbilar eller bussar på den. I Pokharadalen såg jag Rupa Tal, Begnas Tal och Phewa tal, dvs all de tre sjöarna. Annapurnamassivet och Dhaulagiri var fantastiskt vackra och så nära att det kändes som om man skulle kunna ta på dem nästan. Lite längre fram såg jag Surkhet, dalen och flygplatsen samt vägen upp mot Dailekh. Vi flög så lågt att jag också kunde se Karnalifloden och bron vid Chisapani. Mäktigt!!

Tyvärr hade jag inget batteri kvar i kameran- eller kanske var det lika bra. Jag njöt av utsikten utan att behöva fundera på fotovinklar och skärpedjup! På vägen ut ur planet tackade jag piloterna för en magnifik upplevelse. (Den ena piloten var kvinna, vilket var lite oväntat).

En bild hann jag ta innan batteriet tog slut

Resande och mer antibiotika

Denna text påbörjades den 10 november så det har gått ett tag men eftersom jag tycker att mina bloggvänner måste få reda på detta så publicerar jag den, trots att den är gammal. Resan som beskrivs påbörjades den 9 oktober:

Resan började med två nätter i Nepalgunj, på INF's gästhus. Första kvällen hamnade jag på födelsedagsfest kombinerad avskedsfest för två INFare. Massor av folk, god mat, tårta och faktiskt lite kvarhängande monsunregn.

Från Nepalgunj startade jag tidigt på måndagsmorgonen. Morgondiset över Terai är alldeles speciellt, det kan jag sakna trots att jag inte alls saknar Nepalgunj.

I Lamahi tog jag en daalbhat och i Butwal en pizza. I Butwal köpte jag också, på begäran, en stilig blå toa-ring åt mina vänner Ardebys i Tansen. Den passade perfekt ihop med gardinen på deras badrum visade det sig. Ja, den passade på toastolen också förstås och det var kanske huvudsaken? (Jag borde ha köpt en till mig själv också för det börjar bli kallt att sitta på porslinet och landlorden verkar inte få "ändan ur vagnen" för att fixa en åt mig!).

Vägen upp till Tansen från Butwal

I Tansen stannade jag fyra dagar. Det bästa var att träffa Pernilla, Otto, Ida, Moa och John men jag hann också få två tånaglar bortdragna för 36,50 kr och påbörja min femte antibiotikakur sedan i juli. Lite anti-svampmedicin fick jag också.

Från Tansen drog jag vidare till Pokhara och hade turen att få ett bra rum på Sacred Valley Inn. Jag åt en massa lemon cheese cake och annat gott, läste Millenium-serien (del 1 på svenska, del 2 och 3 på engelska) samt köpte en hoper DVD med piratkopierade filmer. Ja, så träffade jag vänner även här och fick tillbaka min symaskin som varit utlånad till Sarala, familjen Greens gamla didi. Hon arbetar nu hos min vän Andrea från Ungern och den dagen då jag kom på besök hade hon lagat svenska köttbullar med potatismos och dessutom bakat en "svensk chokladkaka". Mums!

Vägen ned från Tansen Hospital till Pokhara vägen

Tepaus hos mina gamla vänner i teashopen i Naudanda (där jag alltid stannade på väg till skolan i Chilaunebas 2003 - 2005)

Andrea och hennes kompis från Hongkong

Pokhara var sig likt. Monsunen var bestämt inte riktigt över än så några dagar regnade det förfärligt men för det mesta var det fint. Några berg såg jag däremot inte förrän samma dag som jag åkte därifrån.

Från Pokhara åkte jag i sällskap med Andrea, och några vänner till henne, ned till Narayangadh. Därifrån var jag ensam igen men det var ingen längre sträcka, jag skulle bara till Heutada.

Mina vänner i Heutada, Bhola, Ashmi och deras döttrar, hade väntat länge på att jag ska komma dit och nu äntligen blev det av. De tyckte, som väntat, att fem dagars besök var alldeles för litet men jag tyckte det räckte alldeles utmärkt. Jag är ju inte van att dela rum med ett antal "okända" människor, (de fick en gäst till) och dessutom blev jag tämligen dålig i magen.

De fem dagarna var i alla fall trevliga. En dag var vi till ett gammalt fort uppe på en topp i närheten och det var ett fascinerande ställe. Dessvärre var det där jag var som allra värst i magen! Den sista kvällen ägnade vi åt "den obligatoriska fotograferingen" och det blev mer eller mindre lyckade bilder.

För övrigt vann jag i Memory första gången jag spelade det med döttrarna, de hade fått det i present av mig, men sedan förlorade jag varenda gång. Och det var många gånger!!!

Jag valde inte den mest "bästa" vägen till Kathmandu från Heutada men väl den vackraste och kortaste. Det var bara 80 km ungefär och utsikterna var fantastiska. Själva vägbanan var inget vidare och hiskligt smalt var det också, men dessbättre slapp man stora lastbilar och bussar.

Väl i Kathmandu vidtog UMNs Learning Review där alla cluster officers och advisors träffas för olika möten samt Bhetghat, där all personal träffas för att ha trevligt men också för att lära känna UMN bättre. Det delades ut div priser och plaketter och jag fick faktiskt en plakett för 10 års trogen tjänst inom UMN! Vi tittade också bland annat på en mycket gammal film om UMNs arbete, gjord av Håkan Cronsioe. Intressant att se hur mycket som förändrats i Nepal men också hur mycket som fortfarande är sig likt!

I Kathmandu påbörjade jag ytterligare en antibiotika kur och nu har jag bestämt att det inte ska bli mer antibiotika på länge, inte ens om läkarna föreslår det......

Jag åkte land rover tillbaka till Silgadhi också men nu var vi sex personer plus en åksjuk hund så den resan blev något annorlunda.

Så har jag då äntligen kommit hem till Silgadhi igen efter fyra veckor på vägarna. Visserligen har det varit bra veckor, jag har träffat massor av vänner, ätit gott, bott bra och haft det skönt på alla sätt men Silgadhi är hemma trots allt.

När det nu är fyra månader eller mer sedan jag bloggade sist är det svårt att veta var jag ska börja. En lite sammanfattning av det som varit skulle kunna vara:

Sverige
Halvsekel-firande
Bölder
Flytt
Lopp- och myggbett
Fulla lärare
Skavsår
och
Antibiotika.

Ingen vidare rolig uppräkning- om man bortser från Sverige och halvsekel-firandet. Det var otroligt roligt att fylla år och skönt att vara hemma i Sverige.

Väl tillbaka i Nepal började eländet:

Bölderna satt på ett mycket olämpligt, och obehagligt, ställe och det var svårt att sitta när de var som värst. Den första fick jag lov att operera, dvs öppna under nedsövning. Det var intressant att få uppleva ett nepalesiskt sjukhus på det sättet, även om omläggningarna av såret som följde på operationen, var tämligen tröttsamma. Kanske mest för de stackars läkarkandidaterna, som tänkt bli kirurger, men som nu fann sig tvungna att lägga om sår på en gammal "bideshi". Ja, för all del, lite "underhållning" stod jag väl för, jag var den enda utlänningen på sjukhuset och det var alltid fullt av publik i omläggningsrummet! "Blicken i britsen - glöm åskådarna", var mitt motto.

När jag så småningom tillfrisknat så pass från den första bölden att jag inte behövde fler omläggningar flyttade jag till Silgadhi i Doti-distriktet. Jag hade bestämt sedan länge att jag skulle flytta dit men nu blev det så att hela kontoret i Nepalgunj stängde i samma veva, av ekonomiska skäl. Alla mina möbler, plus en ganska stor del av det som fanns på gästhuset och kontoret, packade vi in i en lastbil, och det mer ömtåliga tog jag i landrovern. Jag körde för övrigt landrovern alldeles själv (ensam) från Nepalgunj till Doti och det var riktigt roligt. Det tog 10 timmar, vägen var hyfsad och utan nya jordskred trots att det var mitt i monsunen.

Om det inte vore för myggorna och knotten så skulle huset där jag nu bor vara perfekt! Jag samlade på mig ett ganska stort antal myggbett, och gjorde av med väldiga mängder Xylocain, redan innan jag gav mig av på den resa som gav mig loppbetten och ytterligare en massa myggbett.

Den 8 september gav jag mig iväg till Bajhang för att vara med på en workshop kring den "School Improvement Plan" (SIP, en femårsplan som skolorna måste ha) som Shanti Higher Secondary School skulle sätta ihop. Jag har varit på SHSS förut och visst att det skulle vara mycket uppför att gå så jag packade lätt, tyckte jag. Första natten övernattade vi på ett tämligen enkelt "hotell" utmed "bilvägen" och det var nog där jag fick de flesta av sängloppsbetten. Hela vänster arm var helt prickig. Dagen där på gick jag och Gokarna, Organisationsutvecklings Advisor, upp till skolan. Jag travade på riktigt bra i början men sedan tog det stopp och som tur var hittade vi en bärare som kunde ta min väska, annars vet jag inte hur det hade gått.

På skolan fick jag bo på deras elevhem, där det för övrigt bara bodde lärare och några elever, alla pojkar, de flesta tonåringar. Rummet var fuktigt och det luktade ganska illa därinne men genom att bränna rökelse morgon och kväll höll jag de flesta myggorna borta och dolde lukten.

Om workshopen finns mycket att säga men det avstår jag från. Det kom fram mycket bra idéer och planen kan nog bli riktigt bra när den blir färdig. Fast om den kommer att följas är förstås en annan sak:

En av punkterna i planen var att försäljning och intag av alkohol skulle förbjudas inom 500 m från skolans område. Idéen kom från några av föräldrarna som var med på workshopen och alla andra; lärare, elever, School Management Committee medlemmar och lokalpolitiker tycktes gilla det hela, det var hur som helst ingen som protesterade. På natten efter att workshopen avslutats, en tisdagskväll, tyckte tydligen lärarna att det hela skulle firas ordentligt och de drack sig fulla och förde ett förfärligt liv på elevhemmet. Mina arbetskamrater från UMN, som bodde en bit ifrån skolan, kom mitt i natten och knackade på min dörr för att höra hur jag hade det. De var rädda att jag skulle tycka att det var obehagligt med allt oväsen och att jag kanske skulle vilja byta rum med dem. Sanningen var att jag så när hade somnat just när de kom och jag stannade kvar på mitt rum. Först på morgonen gick det upp för mig att det var lärarna och en del andra vuxna (SMC-medlemmar) som varit fulla och fört ett sådant liv, jag hade trott det var några av de äldre eleverna.

Hur man kan vara så korkad att man först samtycker till ett alkoholförbud runt om skolan och sedan, samma natt, super sig full inne på elevhemmet, inför elever och gäster, det begriper jag helt enkelt inte!? Hur resonerar man - eller har alkoholen redan dödat alla hjärnceller så att man inte resonerar alls? (Det var tydligen inte första gången detta hände!) Ingen av lärarna kommenterade det hela morgonen därpå och jag gick därifrån direkt, istället för att stanna en dag extra som det var tänkt.

Det var nedvägen från skolan som knäckte mina tår och fötter totalt. Vi lämnade skolan först efter att ha ätit och diskuterat det inträffade med rektor och SMC-ordförande (ingen av dem hade varit på skolan på natten). Klockan var väl 10.30- 11 när vi gav oss iväg och det regnade redan från start. Utförbacke i våta skor, i fyra timmar, gör inga tår glada.

På vägen ned fick jag reda på att chauffören och landrovern skulle komma först på lördagen, detta var onsdagen den 15 september, och jag beslutade att inte stanna på det lusiga hotellet vid vägen utan gå till Chainpur, huvudstaden i distriktet, där familjen R från USA bor. Det var kanske inte ett så bra beslut men klockan var bara 15 och folk sa att det skulle ta ca 4 timmar bara. Klockan 23 kom jag fram och då hade den största blåsan, på höger stortå, redan spruckit och det skar som knivar i foten. Jag hade blåsor på alla tår!

Det tog flera dagar innan jag överhuvudtaget kunde gå igen. Mina bett och sår blev infekterade och jag fick äta antibiotika för fjärde gången sedan jag kom tillbaka från Sverige. Högerfoten var ingen vacker syn. Trots allt hade jag det dock väldigt bra hos familjen R och spelade en massa spel, vanliga och dataspel, såg en hel del dvd-filmer och åt mycket gott.

Först i onsdags, den 29 september, kunde jag komma ifrån Bajhang! En vecka hade jag tänkt vara på skolan och sedan åka direkt tillbaka till Doti, men det blev alltså hela tre veckor! All min medicin tog slut och på slutet fick jag något slags virus eller vad det kan ha varit som gjorde att jag blev helt snurrig i skallen (och det lät som det satt en syrsa inne i huvudet).

Som tur var behövde jag inte gå så långt igår, bara 1,5 timmar fram till det jordskred som helt raserat vägen från Chainpur till Dadeldhura. Jag mådde inget vidare under resan men om det berodde på viruset eller på vägens alla svängar kan jag inte avgöra. Nu snurrar det mindre, och jag har till och med gått ned till kontoret trots att det är ledig dag.

Nu tycker jag att jag borde ha klarat av årets kvot av sjukdomar och hoppas att resten blir bara bra! Monsunen är över och Dashain- och Tiharledigheter ligger framför.