Hur som helst: Sedan jag skrev sist har den riktiga värmen kommit, Koirala har dött, jag har varit i Kathmandu i tre veckor drygt, jag har firat påsk här i Nepalgunj och så har jag varit i Doti en sväng. Vad av detta som kommer att ha mest betydelse för framtiden är väl svårt att säga men allt har varit viktigt på sitt sätt.
Med värmen kom ett nytt sätt att tillbringa dagarna och ett helt nytt tempo. På kvällarna är det runt, eller drygt, 30 grader inne och det betyder att det inte är helt lätt att försöka sova. Jag har kommit fram till att fläkten bara vispar runt den heta luften och air condition skulle nog bli för kallt så jag använder mig av metoden "duscha och ta sedan på nattlinne utan att torka dig" och det fungerar riktigt bra så här långt. På morgonen är det fortfarande ganska hyfsad temperatur, det brukar gå ned till omkring 23 - 24 ute under natten så inne i sovrummet är det väl ungefär detsamma, eller lite drygt det, när jag vaknar. Maxtemperaturen ute närmar sig 40 grader i skuggan (39,9 igår) och max inomhus ligger på omkring 37 grader.
"Morgonchock"- efter en natt då man lagt sig med hår och nattlinne vått!
Det är lite för varmt för stearinljusen!
I ett svagt ögonblick lovade jag några vänner en analys av det politiska läget efter GP Koiralas död (fd premiärminister med ambitioner att få sin egen familj att bli Nepals "familjen Gandhi"). Jag ångrar detta ögonblick men håller mina löften så här följer min analys:
1) Det säkraste sättet att bli politisk hjälte i det här landet är att dö.
2) Dottern Sujatas politiska karriär är nog över men hon har lyckats med konststycket att få igenom sin vilja vad det gäller de nya passen som ska tryckas; Det blir Indien som får uppdraget trots att det kostar skjortan att få det gjort där. Man kan förmoda att den höga kostnaden beror delvis på Sujatas "kommission"?? (Sedan jag började skriva detta inlägg har regeringen beslutat ta tillbaka beslutet att låta Indien framställa passen, nu blir det en ny omgång med anbud)
3) Enligt Mr Dahal var GP Koiralas sista önskan att han, dvs Mr Dahal, skulle ta över ansvaret för att se till att konstitutionen blir klar till den 28 maj. Enligt Sujata var Koiralas sista önskan att hans partikamrater skulle hjälpa och stötta hans dotter, dvs Sujata, i hennes politiska karriär. Ingen av dem har gjort särskilt starkt intryck under de veckor som gått sedan Koirala dog.
4) En som däremot varit aktiv under tiden efter GP Koiralas död är Mr Shah, dvs den före detta kungen. I ett uttalande för ca två veckor sedan sa han att "kungadömet i Nepal inte var definitivt slut". Riktigt vad han menar med det är det nog ingen som vet och den allmänna reaktionen var "no way, man, -IT IS OVER!". Det har dock varit flera dagar med bandha(påtvingad stängning av vägar och kontor) för återinförande av Nepal som ett hinduiskt rike och någon "guru" höll en veckas program/puja till den änden också- och hade Mr Shah där på besök.
5) Det är nog trots allt hos Mr Dahal, alias Prachanda, som bollen ligger just nu. Det är dags för honom att visa om maoisterna, och han, verkligen menar allvar med att de vill se konstitutionen klar till den 28 maj. Jag har en känsla av att anledningen till den relativa tystnaden från hans sida under de senaste dagarna beror på att det svårt att riktigt veta vad som är den bästa vägen framåt?
Om man tittar på bilderna från mina veckor i Kathmandu så ser det mest ut att ha handlat om att äta så mycket som möjligt. Nästan alla bilder är från matbord! Nu var inte själva ätandet det viktigaste utan det var den sociala samvaron. Det var en hel rad svenskar och andra, mest "gamla Nepalbekanta" som passerade revy under de här veckorna, bilderna får tala för sig själva:
(Sorry Pernilla, du blev inte skarp på någon av bilderna men om man tittar på dessa så kanske du är lika glad för att slippa visa dig i detta "halvgalna" sällskap)
Jo, lite annat än att äta hann jag förstås med på tre veckor, jag var bland annat på besök i Bhaktapur, Kathmandudalens bäst bevarade större stad, och så var jag på kurs om "Early Childhood Education" tillsammans med våra Education Officers.
Påsken i Nepalgunj var varm och bestod mest av matlagning om jag ska vara ärlig. På själva långfredagen bakade jag bullar och gjorde lammköttbullar och på påskaftonen gjorde jag Janssons frestelse, en ostpaj, bakade ut pepparkakor, bakade en saffranskaka, skar sallad och morotsstavar, kokade ägg och fixade för kvällens påskfest. Eftersom allt detta skedde i en temperatur av 35 grader inomhus, innan ugnen ens var igångsatt, så får det nog räknas som en smärre prestation!? Resultat blev dock bra och vi hade en bra och god kväll:
I värmen är den här stassen den skönaste, inte vacker men funktionell
Ja, så har jag då till sist varit till Doti. Där skulle vi hålla en kurs om "Child-Friendly Schools" för "School Management Committes" och "Parents-Teachers Associations" från fem skolor. Min insats bestod mest i att presentera en och annan lek, t ex mattelekar med vanliga spelkort, för att ge dem en känsla av hur undervisningen kan gå till i en "child-friendly school". För övrigt njöt jag av att vara i den lite svalare luften på 1500 m höjd och hade det hur bra som helst på det fina gästhuset där vi bodde. Två av fyra nätter fick jag sova i "premiärministerns rum" (se blogginlägg från november 2009 ). Det roligast med resan var nog ändå att jag fick köra vår Tata Sumo jeep en stor del av vägen hem! Väldigt roligt- och nu vet jag ju att jag klarar det så nu blir det säkert fler turer.
