Resan började på flygplatsen i Nepalgunj. Vi fick vänta en stund ute vid planet för de fick inte kontakt med vare sig Bajhang eller Dhangadi, platsen planet skulle flyga vidare till. Planet så inte mycket ut för världen men Nepal Airlines har duktiga piloter, som är vana att landa på svåra ställen, så särskilt orolig var jag inte.
Jag fick sitta längst fram på höger sida i planet och hade god utsikt både över piloterna och över det land vi flög över. Tyvärr var fönstret lite smutsigt så det var svårt att få några riktigt skarpa bilder. Det var hur som helst som en geografilektion om Himalajas tillblivelse att flyga nordväst från Nepalgunj till Bajhang, man kunde riktigt se hur höjderna tryckts upp och landet veckats ihop. Här och där ringlade sig en flod mellan höjderna.
Efter en skarp sväng och en kraftig minskining av höjd landade vi på gräsfältet som utgör flygplatsen i Bajhang.
Planet lyfter igen från Bajhang
Från flygplatsen får man gå några kilometer för att komma till distriktshuvudstaden, Chainpur. Som tur var fick vi hjälp med väskorna, de var ganska tunga eftersom vi hade med diverse matvaror till UMN-folket på platsen.
En hängbro leder över floden till den lilla basaren.
Den två första dagarna ägnade vi åt förberedelser för planeringen, vi delade upp oss i team som skulle besöka olika partner och tittade igenom formuläret i vilket planerna skulle skrivas. På tisdagen var det meningen att jag tillsammans med tre officers; Krishna, Tejendra och Jayalaxmi skulle gå till den skola som är UMNs partnerskola i distriktet men när vi vaknade snöade det och vi sköt upp avfärden till onsdagen.
Det hade inte snöat i Bajhang på fjorton år så det var lite av sensation. På kontoret blev det inte mycket gjort för dels var ju snön intressant och dels försvann strömmen så alla datorer fick stängas av.
Även om snön var något av en sensation var det nog inte alla som uppskattade det hela. De flesta hade vare sig kläder eller skor som kunde stå emot vätan och kylan.
Så småningom klarnade det upp och solen smälte undan snön åtminstone nere i dalen och på sydsluttningarna.
Dagen därpå gav jag och mina tre nepalikollegor oss iväg till Shanti Higher Secondary School. Dit är det en full dags vandring(det tog oss 10 timmar), först uppför i fyra- fem timmar och sedan ganska flackt. Jag trodde uppriktigt sagt inte att jag skulle klara det för efter den första stigningen var jag helt slut. Som tur var kunde jag lämpa över min väska på de andra och sedan gick det något bättre- fast jag var oerhört långsam i uppförsbackarna!
Det låg det fortfarande snö kvar på fälten högre upp i bergen och på vissa ställen var det även snö på stigen.
Klockan 19 nådde vi fram till byn där skolan låg och det var skönt att äntligen få vila benen. Jag fick bo hos en släkting till en av mina nepalesiska kollegor och jag skyndade mig att ta golvplatsen i besittning för att inte riskera att behöva dela säng med henne.
Porten till byn
(Mina fötter i sovsäcken)Det är nåt alldeles speciellt med att vakna i en nepalesisk by; ljuden, vyerna, dofterna.
Dagen på skolan ägnade vi åt planering av det kommande årets aktiviteter men jag hann också ta en titt på skolsalarna. Eftersom de höll på att bygga ett nytt hus på skolområdet var skolan stängd den här dagen, dvs inga barn var där men lärarna satt i solen och "gjorde rätt för sin lön", det vill säga "var närvarande"!?
Klass 8, här ryms 5 elever på varje bänk enligt uppgift
I solen i väntan på att planeringsmötet ska börja.Dagen därpå gick vi tillbaka till Chainpur. Vi tog en annan väg den här gången, brant nedför till bilvägen och sedan buss. Bussresan tog ca 2 timmar och var inte direkt njutbar. De övriga i bussen tyckte det var mycket underhållande när jag blundade och ojade mig över stupen. Jag är övertygad om att ingen av dem riktigt förstått det där med tyngdpunkt och stabilitet!?
Vacker grindVäl tillbaka i Bajhang vidtog planering med ytterligare partnerorganisationer och renskrivning av planerna. det blev många långa dagar, och en del sena nätter också.
Vi beslöt oss för att låta vår chaufför från nepalgunj komma upp för att hämta oss och när allt skrivande var klart begav vi oss mot Nepalgunj. Det var inte alls lika otäckt att åka landrover som att åka buss men visst fanns det ett och annat ställe där jag undrade om det verkligen var lämpligt att framföra ett fordon.Bilderna talar för sig själva!
Vyerna var dock vackra och även om resan tog två hela dagar var det värt det. Vi handlade goda apelsiner, åt den bästa risgrynpuddingen i Nepal och nere på Terai stannade vi vid en sjö där jag till och med kunde fågelskåda lite- när jag väl fick använda min egen kikare. Jag medger dock att det var väldigt skönt att komma hem till Nepalgunj igen!
