Planen som sprack

Det finns en del saker jag aldrig vänjer mig vid i det här landet och en sådan sak är alla plötsligt inträffande ledigheter.

Den här veckan hade jag tänkt vara på skolan i Budar hela veckan och sitta med på olika lärares lektioner varje dag, alltså följa var och en av dem en hel dag för att sedan kunna diskutera det som hänt- eller inte hänt i klassrummet. Planen var bra men.....

Jag kom hit till Budar i lördagsförmiddag och på söndagsförmiddagen gick jag till skolan. Jag var där i god tid för morgonuppställningen och den första dagen fungerade min plan riktigt hyfsat. Jag var med i dövklasserna 6 - 8 (16 elever alla i samma klassrum med samma lärare) hela förmiddagen. Jag tog en hel del bilder, laddade upp dem på datorn och försökte visa dem skolans blogg.


Det var när jag var tvungen att gå ned till kontoret för att ladda upp datorn som jag började ana oråd! Där satt några lärare och skrev på ett papper om att det skulle vara "lovdag pga lokal helgdag" på måndagen och tisdagen. Det var tydligen någon festival som de på senare år bara firat här i Far-Western, Gaura kallas den. Det märkliga är att de firade samma högtid förra veckan, det vet jag med bestämdhet.

Nåväl, jag gick tillbaka till dövklasserna och gjorde några små skriftliga intervjuer med dem. Det tog sin tid att förklara frågorna och fast klockan inte på långa vägar var 16 än så var vi kvar till allra sist på skolan!

Klass 11 och 12, som har sina lektioner på morgonen, vid 7.00 enligt schema eller när lärarna och de flesta har dykt upp, runt 7.30- 8.00, hade ju inte fått meddelande om lovdagarna så på måndagsmorgonen begav jag mig till skolan för att möta dem. Jag kom dit vid 7.30 ungefär och satt först med i klass 12 en stund. Sedan blev jag ombedd att "presentera mig" och "ge eleverna tips för engelska studierna" i klass 11. Jag tog tillfället i akt och presenterade både mig och "mina käpphästar"; tankar om nepalesiskt skolväsende och lärande. Jag sa även lite om engelskan- fast kanske inte riktigt det som läraren som bad mig hade tänkt sig. Han var dock inte där så det gjorde mindre!


Efter den lektionen var skoldagen slut för klass 11, och för mig. Naresh, engelskläraren bjöd på te i basaren och sedan ville han att jag skulle följa med och titta på "the boarding school", privatskolan där han son går. Jag var lite tveksam, jag hade ju inte ätit något, men följde med i alla fall.

Ja, det var då inga vidare klassrum de hade! Små ynkliga rum med lergolv och utan fönster. Eleverna satt och trängdes i usla bänkar och det fanns absolut ingenting på väggarna. MEN i alla klassrum fanns en lärare! Visserligen hörde jag dem inte tala någon engelska, "boarding" betyder ju annars "english medium" här och absolut inte "boarding", men det faktum att eleverna har en lärare på plats varje dag, det är det som gör hela skillnaden! Ja, och så det faktum att eleverna kommer varje dag eftersom de ju har betalt pengar för att få gå där.

I ett av klassrummen träffade jag en av eleverna från morgonens klass 11! Han undervisade där och hade tydligen tagit åt sig av det jag sa på morgonen för när jag frågade vad de gjorde svarade han att de arbetade med en arbetsuppgift! En av mina käpphästar, som jag naturligtvis hade levererat på morgonen, är att eleverna måste få göra arbetsuppgifter I SKOLAN och inte bara få allt i hemläxa.

Resten av måndagen och hela tisdagen satt jag här på hotellet och åt yoghurt (upptäckte att jag bara klarade daalbhat en gång om dagen just nu), skrev och försökt lägga upp ett blogginlägg om döveleverna på skolans blogg. Så artigt som möjligt har jag avböjt alla invitationer till "tempelbesök" och Tijdanser.

Idag gav jag mig iväg mot skolan klockan 9.40 men anade att det var nåt på tok redan när jag kom ut på vägen: Inte en enda unge i skoluniform syntes till! När jag kom lite längre fram och kunde se skolan insåg jag att det inte heller fanns några elever på skolgården fast klockan då var tio minuter innan "uppställningstid". Väl framme i basaren bekräftades det också att det var lov idag också, Tij.

Tij är ju en kvinnohögtid, -de fastar för att be för sina män, så varför karlarna också ska ha ledigt begriper jag inte? Kanske är det för att de måste laga sin egen mat när kvinnorna fastar? Hur som helst sitter jag nu här och misstänker att söndagen, och den där lektionen med klass 11, blir mina enda klassrumsbesök den här veckan. I morgon ska jag vara med och hjälpa skolan att skriva sin School Improvement Plan (SIP), så även om det kommer elever så kommer jag att vara upptagen med annat.

Jag tror i alla fall att jag ska försöka få in i deras SIP att de ska minska antalet lediga dagar och "försöka" uppnå de 192 undervisningsdagar som de egentligen ska ha enligt lagen!

Monsunen "suger"

På senare år har nepaleserna klagat över att monsunen varit sen och att det har orsakat problem, för risplantering och liknande. Mindre regn än vanligt har det också kommit har man sagt.

I år däremot kom monsunen tidigt och aldrig har jag varit med om ett sånt intensivt regnande, och då har jag ändå tio monsuners erfarenhet. Det har varit extremt varmt och fuktigt och ibland har det regnat nästan oavbrutet under en hel vecka även här i västligaste Nepal.

Förra veckan var en sådan vecka då det regnade mest hela tiden. Basaren blev till en snabbflytande flod, ingenting torkade oavsett var man hängde det, sängen var som ett våtvarmt omslag och varmvattnet tog slut eftersom solen inte lyste alls. Kanske var det på grund av det deprimerande regnet som jag blev sjuk i slutet av veckan, vad vet jag.

Fast det förstås, jag kom trots allt ganska lindrigt undan. Det regnade inte in och jag har ingen gröda som har blivit förstörd. Landlordens blommor, det närmaste jag kommer någon odling, har klarat sig förvånansvärt bra. I byn nedanför mitt hus däremot rasade det och min "väninna" fick alla sina grönsaker förstörda och, som jag fattade det, även majs och ris tog skada, eftersom det var just på hennes mark som det rasade. (Hon pratar en nästan helt obegriplig Dotili och jag begriper bara ungefär hälften av vad hon säger, så riktigt vad som blivit förstört eller exakt var det rasat fattade jag aldrig). Hon säger också att hon sover på golvet och att det är väldigt våt. Jag fattade, och detta åter med en viss reservation för min "svaga" Dotili, att hon fick gå upp flera gånger varje natt för att "sopa ut" vatten ur rummet när det regnade.

Naturligtvis har det rasat på många ställen och vanligen lugnt flytande floder har blivit "rytande odjur". Ett antal personer har dödats i ras på olika platser och ganska många familjer har fått sina hus raserade av ras eller vattenmassor. Det står varje dag i tidning om liknande händelser.

Som alltid under monsunen är det många vägar som är obrukbara på grund av rasen. Hit till Doti verkar det i alla fall vara öppet men det kommer betydligt färre fordon än vanligt. Vägen till Bajhang däremot är avstängd och man får gå i flera dagar för att komma till Chainpur har jag förstått. Jag vågar inte planera någon tur till skolan i Bajhang förrän monsunen är över och vägen är öppen igen. Förra hösten blev jag ju fast där i tre hela veckor, med infekterade fötter och skinnlösa tår, efter min olycksaliga vandring i regnet.

Jag antar att det bara är ungefär en månad, eller möjligen något mer, kvar av monsunen men det känns långt, väldigt långt. Jag kan bara säga som tonåringarna: Monsunen suger!

PS. På tal om Bajhang och med hänvisning till mitt inlägg.... kan jag säga att skolan har upptäckt att strömmen från solpanelerna inte räcker till att driva någon kopieringsapparat så det blir "child-friendly classrooms" för hela slanten! Jag är SÅ nöjd!