Jag hade tänkt skriva före jul och säga God Jul, men det blev inte av. Sedan hade jag tänkt skriva en nyårshälsning, men det blev inte heller av. Min syster med familj var här i tre veckor, från strax före jul och fram till 10 januari, och vi for kors och tvärs över Nepal och hade det väldigt bra, men någon tid för bloggande blev det inte.
NU har jag emellertid en stund över och tänkte försöka skriva en rad som jag verkligen publicerar.
Jag sitter på en madrass på golvet hemma hos Tim och Lisa R, i Bajhang. Klockan är 10.10 och de har just gått iväg till kyrkan. Jag är här för att hjälpa till i planeringen av kommande års aktiviteter i de olika organisationerna som "clustret" här arbetar med och därför ska jag idag vara med när en sådan organisation drar upp riktlinjerna för sitt arbete under 2011- 2012. Dagens program börjar klockan 11 så därför kunde jag inte gå till kyrkan men jag behöver ju heller inte gå till kontoret än.
Igår hade vi planeringssessionen med skolan som clustret här i Bajhang samarbetar med. Mina upplevelser där förra gången jag var här i Bajhang var inte så positiva men KBB (vår Education officer här i Bajhang) hade försäkrat mig att nu hade det ordnat upp sig och skolan var villig att arbeta tillsammans med UMN för en bra skola med "barnvänlig" miljö och undervisning. Jag hade förberett mig bra tyckte jag; vi skulle utgå från förra året plan och se vad som blivit uppfyllt och vad som ytterligare behövde göras för att undervisningen skulle bli bra. Jag hade tänkt föreslå att jag kunde åka dit ett antal gånger under året, vara där några veckor, utan kostnad, titta på lektioner och prata med olika lärare, stötta dem och hjälpa dem att komma igång med användandet av det material det köpt in med hjälp av UMN- coaching helt enkelt. Jag hade tänkt att vi på alla sätt skulle undvika "skolgårdsmurar", datorer, laborationsutrustning och andra "kapitalvaror", nu skulle vi, i enlighet med UMNs strategiska plan, satsa på innehållet, på "capacity building" snarare än saker.
Och så gick det som det gick: Jag började med att föreslå att vi skulle titta på vad vi kunde göra tillsammans, för att uppnå våra mål, som inte kostade något alls. Kanske var det det som fick dem att tänka att de måste gå ut stort från andra hållet för att ha en bra "förhandlingsposition"? Det de upplevde som behov var, i nu nämnd ordning, en anställd som kunde springa omkring i området och ta reda på vilka barn som behövde stipendier, en kopieringsapparat för att slippa gå ned till distriktshuvudstaden och trycka upp provpappren (som ska vara lika för alla skolor i området) och minska risken för att frågorna läckte ut på vägen och att det fuskades, en website för att kunna berätta hur fantastiskt bra (hm!) deras skola är, och en internetuppkoppling (adsl antar jag) på skolan.
Jag blev helt matt! Visserligen nämndes inte skolgårdsmuren, den brukar annars alltid stå högst på listan. Kanske blev de botade från den när Tim och UMNs Executive Director var där för ett tag sedan och Tim frågade vad den största förändringen var på skolan sedan samarbetet med UMN började. Rektorn svarade då, förmodligen utan att tänka sig för, att de behövde en skolgårdsmur för att hålla alla fulla människor utanför skolans område! Ett av problemen vi hade förra gången jag var där, var att lärarna som bodde på elevhemmet, alltså inne på skolans område, och som just sagt att det var en bra idé att förbjuda försäljning av alkohol inom 500 m från skolan, drack sig fulla och förde ett förfärligt oväsen och var allmänt otrevliga en natt. Allt detta inne på elevhemmet, mitt framför ögonen på eleverna och mig (jag bodde också på elevhemmet). Tim visste naturligtvis om detta och svarade följaktligen "Men vad ska ni göra med dem som blir fulla inne på skolområdet då?" Ja, kära nån, de blev nog "botade" från behovet av skolgårdsmur då, kan man tänka! (Oh, vad jag önskar att jag hade fått vara med och se deras reaktion!)
Alltså, ingen mur, men en kopieringsapparat och en anställd! Inte någon av deras förfrågningar handlade om innehåll eller "capacity buildning". Där satt jag med deras kontrakt med UMN, fullt av fina ord om "capacity buildning" och "child-friendly teaching", och med mina egna idéer om hur alla små förändringar i sättet att undervisa skulle kunna förändra mycket.......
Problemet är att KBB är från området och förmodligen redan visste om att alla dessa krav på saker skulle komma men inte hade sagt ifrån eftersom han är "aaphno mancche" (egen människa) med så många. Jag tror heller inte att han riktigt förstått hur en bra och elevcentrerad undervisning verkligen ser ut. För honom betyder "barnvänlig" att det finns mattor på golvet, att barnen/eleverna sitter på golvet, att väggarna är fulla av bilder (oftast utan relation till det som den årskursen ska lära sig) och att man har en liten "fredsceremoni" innan dagens arbete börjar på morgonen.
Jag började följaktligen förklara, eller försökte förklara, att det viktiga inte var sakerna utan innehållet och sättet man undervisade på. Till saken hör att kursplanerna för klass 1 - 5 är riktigt hyfsade och enligt dem SKA undervisningen vara elevvänlig och elevcentrerad, läraren ska fungerar som en "facilitator". Målen är tydliga och böckerna, som alla elever får gratis, följer kursplanerna mycket tätt och har åtminstone en del bra aktiviteter som skulle kunna vara lärarna till stor hjälp. Problemet är att lärarna inte följer kursplanerna, vare sig det nu beror på att de inte känner till deras innehåll eller på att de tycker att "det de själva lärde sig i skolan är bättre". De använder ofta inte böckerna heller, åtminstone inte aktiviteter och uppgifter. Dessutom verkar de aldrig planera sina lektioner utan det hela "bara händer", utan att de har en aning om varför de gör det. Jag försökte förklara att om lärarna lärde sig planera och att vara "barnvänliga" i sin undervisning, t ex gav eleverna tillfälle att göra något, uppgifter och aktiviteter, i klassrummet (inte bara gav dem läxa) så spelade det inte så stor roll om det fanns en matta i klassrummet eller ej, nej, inte ens om det fanns något klassrum eller ej.
Ett bra försök, men det var som att tala till en mur! Till slut sa ordförande i skolans "Management Committee" att han faktiskt inte trodde att det där med "child-friendly teaching" var särskilt bra för "han kom minsann ihåg vad hans lärare lärt honom med hjälp av upprepning och aga, men eleverna nu verkade inte lära sig något alls".
Då gav jag upp!
Jag hämtade clusterledaren och några andra som också försökte förklara, men det hela utmynnade i rena "procentförhandlingar" kring kopieringsapparaten och den anställde. Deras enda "eftergift" var att pengarna de eventuellt skulle få in genom att andra skolor använde deras kopieringsapparat skulle samlas i en fond för promotion av "barnvänlig" undervisning i andra skolor.
Ja, ja, det är bara att ta sig samman och försöka hitta andra vägar att påverka. Det finns uppenbarligen en hel del kvar för mig att göra här i Nepal och jag hoppas verkligen att jag får kopiera mina arbetsblad gratis när jag kommer till skolan för att vara med på den "fortbildning för barnvänliga lärare" som faktiskt är planerad i maj!
