Söndagseftermiddagen är lugn och jag har tid över för lite nöje, som detta.
Vad skriver då, när man varit här en vecka och tycker att nästan allt känns som vanligt? Visst har mycket förändrats på fyra år; trafiken är värre, husen är fler och större och alla människor verkar ha mobiltelefon, men mycket är sig också likt förstås. Det luktar fortfarande illa om Bagmatifloden och rent vatten är en bristvara. Grönsakförsäljarna går fortfarande omkring och ropar efter kunder, med korgarna fulla av blomkål, "karela" och "saag". Det går fortfarande att få kläder uppsydda hos Best Tailor i Kumaripati - jag var där idag och lämnade in två omgångar med tyg till punjabidressar.
Vad som förändrats "under ytan" kan jag inte säga riktigt än. Det politiska läget verkar instabilt och lite uppgivenhet tycker jag mig ana. Det verkar finnas en tendens att "ta rättvisan i egna händer", ja till och med en slags laglöshet som jag inte tror fanns för fyra år sedan. Jag hoppas jag har fel....
Det bästa med att vara tillbaka är att få möta alla vänner igen. Även om min nepali är hyfsad är det svårt att prata i telefon och få något vettigt sagt när man ringer från Sverige, så att mötas och kunna se varandra när man samtalar är fantastiskt. Jag har, med avsikt, inte talat om för folk att jag varit på väg tillbaka så överraskningsmomentet har varit stort när jag plötsligt stått där!
