När det nu är fyra månader eller mer sedan jag bloggade sist är det svårt att veta var jag ska börja. En lite sammanfattning av det som varit skulle kunna vara:

Sverige
Halvsekel-firande
Bölder
Flytt
Lopp- och myggbett
Fulla lärare
Skavsår
och
Antibiotika.

Ingen vidare rolig uppräkning- om man bortser från Sverige och halvsekel-firandet. Det var otroligt roligt att fylla år och skönt att vara hemma i Sverige.

Väl tillbaka i Nepal började eländet:

Bölderna satt på ett mycket olämpligt, och obehagligt, ställe och det var svårt att sitta när de var som värst. Den första fick jag lov att operera, dvs öppna under nedsövning. Det var intressant att få uppleva ett nepalesiskt sjukhus på det sättet, även om omläggningarna av såret som följde på operationen, var tämligen tröttsamma. Kanske mest för de stackars läkarkandidaterna, som tänkt bli kirurger, men som nu fann sig tvungna att lägga om sår på en gammal "bideshi". Ja, för all del, lite "underhållning" stod jag väl för, jag var den enda utlänningen på sjukhuset och det var alltid fullt av publik i omläggningsrummet! "Blicken i britsen - glöm åskådarna", var mitt motto.

När jag så småningom tillfrisknat så pass från den första bölden att jag inte behövde fler omläggningar flyttade jag till Silgadhi i Doti-distriktet. Jag hade bestämt sedan länge att jag skulle flytta dit men nu blev det så att hela kontoret i Nepalgunj stängde i samma veva, av ekonomiska skäl. Alla mina möbler, plus en ganska stor del av det som fanns på gästhuset och kontoret, packade vi in i en lastbil, och det mer ömtåliga tog jag i landrovern. Jag körde för övrigt landrovern alldeles själv (ensam) från Nepalgunj till Doti och det var riktigt roligt. Det tog 10 timmar, vägen var hyfsad och utan nya jordskred trots att det var mitt i monsunen.

Om det inte vore för myggorna och knotten så skulle huset där jag nu bor vara perfekt! Jag samlade på mig ett ganska stort antal myggbett, och gjorde av med väldiga mängder Xylocain, redan innan jag gav mig av på den resa som gav mig loppbetten och ytterligare en massa myggbett.

Den 8 september gav jag mig iväg till Bajhang för att vara med på en workshop kring den "School Improvement Plan" (SIP, en femårsplan som skolorna måste ha) som Shanti Higher Secondary School skulle sätta ihop. Jag har varit på SHSS förut och visst att det skulle vara mycket uppför att gå så jag packade lätt, tyckte jag. Första natten övernattade vi på ett tämligen enkelt "hotell" utmed "bilvägen" och det var nog där jag fick de flesta av sängloppsbetten. Hela vänster arm var helt prickig. Dagen där på gick jag och Gokarna, Organisationsutvecklings Advisor, upp till skolan. Jag travade på riktigt bra i början men sedan tog det stopp och som tur var hittade vi en bärare som kunde ta min väska, annars vet jag inte hur det hade gått.

På skolan fick jag bo på deras elevhem, där det för övrigt bara bodde lärare och några elever, alla pojkar, de flesta tonåringar. Rummet var fuktigt och det luktade ganska illa därinne men genom att bränna rökelse morgon och kväll höll jag de flesta myggorna borta och dolde lukten.

Om workshopen finns mycket att säga men det avstår jag från. Det kom fram mycket bra idéer och planen kan nog bli riktigt bra när den blir färdig. Fast om den kommer att följas är förstås en annan sak:

En av punkterna i planen var att försäljning och intag av alkohol skulle förbjudas inom 500 m från skolans område. Idéen kom från några av föräldrarna som var med på workshopen och alla andra; lärare, elever, School Management Committee medlemmar och lokalpolitiker tycktes gilla det hela, det var hur som helst ingen som protesterade. På natten efter att workshopen avslutats, en tisdagskväll, tyckte tydligen lärarna att det hela skulle firas ordentligt och de drack sig fulla och förde ett förfärligt liv på elevhemmet. Mina arbetskamrater från UMN, som bodde en bit ifrån skolan, kom mitt i natten och knackade på min dörr för att höra hur jag hade det. De var rädda att jag skulle tycka att det var obehagligt med allt oväsen och att jag kanske skulle vilja byta rum med dem. Sanningen var att jag så när hade somnat just när de kom och jag stannade kvar på mitt rum. Först på morgonen gick det upp för mig att det var lärarna och en del andra vuxna (SMC-medlemmar) som varit fulla och fört ett sådant liv, jag hade trott det var några av de äldre eleverna.

Hur man kan vara så korkad att man först samtycker till ett alkoholförbud runt om skolan och sedan, samma natt, super sig full inne på elevhemmet, inför elever och gäster, det begriper jag helt enkelt inte!? Hur resonerar man - eller har alkoholen redan dödat alla hjärnceller så att man inte resonerar alls? (Det var tydligen inte första gången detta hände!) Ingen av lärarna kommenterade det hela morgonen därpå och jag gick därifrån direkt, istället för att stanna en dag extra som det var tänkt.

Det var nedvägen från skolan som knäckte mina tår och fötter totalt. Vi lämnade skolan först efter att ha ätit och diskuterat det inträffade med rektor och SMC-ordförande (ingen av dem hade varit på skolan på natten). Klockan var väl 10.30- 11 när vi gav oss iväg och det regnade redan från start. Utförbacke i våta skor, i fyra timmar, gör inga tår glada.

På vägen ned fick jag reda på att chauffören och landrovern skulle komma först på lördagen, detta var onsdagen den 15 september, och jag beslutade att inte stanna på det lusiga hotellet vid vägen utan gå till Chainpur, huvudstaden i distriktet, där familjen R från USA bor. Det var kanske inte ett så bra beslut men klockan var bara 15 och folk sa att det skulle ta ca 4 timmar bara. Klockan 23 kom jag fram och då hade den största blåsan, på höger stortå, redan spruckit och det skar som knivar i foten. Jag hade blåsor på alla tår!

Det tog flera dagar innan jag överhuvudtaget kunde gå igen. Mina bett och sår blev infekterade och jag fick äta antibiotika för fjärde gången sedan jag kom tillbaka från Sverige. Högerfoten var ingen vacker syn. Trots allt hade jag det dock väldigt bra hos familjen R och spelade en massa spel, vanliga och dataspel, såg en hel del dvd-filmer och åt mycket gott.

Först i onsdags, den 29 september, kunde jag komma ifrån Bajhang! En vecka hade jag tänkt vara på skolan och sedan åka direkt tillbaka till Doti, men det blev alltså hela tre veckor! All min medicin tog slut och på slutet fick jag något slags virus eller vad det kan ha varit som gjorde att jag blev helt snurrig i skallen (och det lät som det satt en syrsa inne i huvudet).

Som tur var behövde jag inte gå så långt igår, bara 1,5 timmar fram till det jordskred som helt raserat vägen från Chainpur till Dadeldhura. Jag mådde inget vidare under resan men om det berodde på viruset eller på vägens alla svängar kan jag inte avgöra. Nu snurrar det mindre, och jag har till och med gått ned till kontoret trots att det är ledig dag.

Nu tycker jag att jag borde ha klarat av årets kvot av sjukdomar och hoppas att resten blir bara bra! Monsunen är över och Dashain- och Tiharledigheter ligger framför.