På en scen står ett par, relativt ungt, och pratar om sin kallelse till missionstjänst och sin förestående utresa. Varför reser de? Vilka förebilder har de haft? En av dem har haft missionärer i släkten "men bara äldre damer som var ute på missionsfältet tills de var 72 och det var för sent att gifta sig", säger de och ler.
Varför gör det så ont i mig när jag hör det och när jag tänker på det så här efteråt?
Om man nu är en sån där "äldre dam", visserligen inte 72 än men i alla fall, utan planer på att gifta sig, hur ska man då tänka om sig själv? Är jag ingen förebild? Har jag inte offrat något- för underförstått offrar dessa unga familjer ju SÅ mycket! Vad då "för sent att gifta sig"- måste man gifta sig för att räknas?
Problemet är kanske att i mångas ögon är "offret" man gjort som ensamstående just att man är ogift, för det enda alla egentligen vill är ju att "bli gifta"?! Då kan man ju inte duga som förebild för SÅ mycket kan man ju inte offra? Eller också är man väl homosexuell och det kan man ju inte prata om.........
Jag är grundligt trött på att inte vara någon förebild, utan mest vara till åtlöje. Samtidigt vet jag ju att just de där 72-åriga damerna är de mest uthålliga och slitstarka missionärerna som funnits, de mest trogna. Och det vet nog missionsorganisationerna också? Vad hade världsmissionen varit utan dem och utan de ogifta överhuvudtaget, män som kvinnor? Utan Paulus?
Är det för övrigt "offret" vi ska prata om överhuvudtaget? Det handlar ju om efterföljelse och om att vara den man är där man är, oavsett om det är i Sverige eller i "Långtbortistan", oavsett om man är missionär, utlandsarbetare eller "vanlig" yrkesarbetande?
