Egentligen skulle jag och vår Education Officer här i Doti, Prem, dit för att titta på några skolor som vi hade tänkt att eventuellt besöka tillsammans med lärare från Rampur Higher Secondary School och dess "feeder schools". Rato Bangala, en av de bästa skolorna i Nepal, har ett "outreach program där och arbetar med alla primary schools i hela distriktet. Vi hade hört mycket om hur bra det fungerade. Speciellt jag var väldigt nyfiken på att se hur det verkligen fungerar eftersom Min Shahi, min kollega från Syangja, är ansvarig för det hela och jag dessutom vet lite om hur skolorna i området såg ut för 14- 15 år sedan.
Det är ju bara ett distrikt emellan Doti och Dailekh men det är förfärligt långt att ta sig dit om man ska åka på hyfsade vägar; Ner till Dhangadhi, över till Nepalgunj, upp till Surkhet och vidare till Dailekh. Det tog oss två hela dagar att komma till Dailekh basar från Silgadhi!
Bergsformationer på väg upp mot Surkhet
Vägen mot Dailekh, ovanför SurkhetDailekh basar har jag bara besökt en gång tidigare, jag flög dit med en "rishelikopter" från Surkhet en gång, i monsunen 1996, när alla vägar var stängda och inga bärare fanns som ville bära från Surkhet till Dullu. Jag minns staden som tämligen liten, med traditionella vita och blå hus, och med en stor öppen plats nedanför telekommunikationscentret som låg utanför och ovanför själva basaren. Staden har växt rejält det är då helt klart och någon öppen plats fanns inte längre, allt var en enda lång basar. Husen var numera av alla möjliga slag och det byggdes nytt överallt verkade det som.
Dailekh basar
Byggplats alldeles utanför vårt "hotell". Vi fick "klättra" över högen med sten och grus.Vi träffade Min Shahi så fort vi installerat oss på hotellet och han berättade om hur Rato Bangala arbetar i Doti. Man arbetar i nära samarbete med distriktets utbildningskontor och alla lärare på distriktets primary skolor har varit på kortare (3 veckor) eller längre kurser som Rato Bangala håller i. Man skriver avtal även med Village Development Committees, VDCs, och dessa VDC överlåter sina utbildningspengar till Rato Bangala som sedan använder dem för kurser för lärarna bland annat. Dessutom har Rato Bangala 14 sk field officers som sköter om uppföljningsarbetet och besöker alla skolorna regelbundet.
Min visar kartan över Dailekh distriktetDagen därpå besökte vi så fyra skolor. Den första låg öster om Dailekh basar och det som var mest annorlunda mot "våra skolor" och som imponerade var biblioteket. Det hade dock inte Rato Bangala stått för utan det var Room to Read som satt upp det. Skolan odlade bananer och för pengarna de fick in från försäljningen köpte de pennor, papper och annat material till eleverna.
BiblioteketKlockan var nästan 12 när vi var tillbaka i Dailekh basar och sedan tog resan till Dullu mycket längre tid än vad vi trott. Vägar fanns det, flera stycken att välja på, men de var dålig och på ett ställe fick vi till och med gå ur och fixa till vägbanan. På ett annat ställe fastnade jeepen i leran. (Vi hade en hyrd jeep som inte var fyrhjulsdriven). När vi väl kom fram till Dullu var klockan så mycket att vi bara hann med mycket korta besök på skolan i Shanti basar, Bijaya HSS, där jag bodde och jobbade 1996- 1998, och Patarnauli skolan.
Vi fixar vägen. Eller: de fixar vägen och jag tar kort!Alla tre skolorna hade förstås förändrats ganska mycket. Det fanns nya byggnader och fler klasser och lärare. På Bijaya HSS hälsades jag välkommen av hela lärarkåren och både gamla och nya elever. En av mina elever från +2 var nu med i skolans management committee- och lätt gråhårig! Tyvärr kändes det som om vi knappt hade hunnit dit innan vi var tvungna att ge oss iväg igen och jag hoppas att de inte blev allt för besvikna på mitt mycket korta besök!?
Madame, rektorsfrun, på skolan i Shanti basar
Förskoleelever på skolan i Shanti basar
Innanför den där dörren bodde jag i drygt två år
En välbekant, men ändå "ny" utsikt från min gamla "veranda"
Lärare på Bijaya HSS samt en fd. elev (den långe med glasögon) som numera sitter i skolans "management committee"
En "malla" till, och lite mer färg i pannan på skolan i PatarnauliDullu är känt för sina fina mandariner (suntalas) men eftersom vi hade så bråttom hann vi inte ens smaka dem. Vi såg massor av träd med suntalas på men fick aldrig tillfälle att vare sig plocka eller köpa några. Det var synd!
Vi tog oss ända tillbaka till Surkhet den kvällen, via Tallo Dhungeswor. Därifrån fanns det två vägar att välja på till Surkhet; Karnali Higway eller den kortare via Talpokhari och Gurasi. Vi valde den senare eftersom den var kortare. Ingen av vägarna var särskilt bra, nej de var egentligen alldeles nyss påbörjade, när jag bodde där 1996- 1998. Kommunikationerna har verkligen förändrats!
På vägen tillbaka till Dhangadhi tittade vi på två skolor till. De var båda riktigt bra. Det allra bästa, och det kanske enda där "våra" skolor inte kommit lika långt, var biblioteken. De var mycket imponerande, med massor av barnböcker (med nepalesiska mått mätt) och tydligen schemalagda bibliotekslektioner för alla elever varje vecka.
Skolbibliotek i Bardyia distriktetSumma summarum kan man säga att det var roligt för mig att få besöka gamla trakter och det var tur att vi kunde kolla skolorna i förväg, så resan var värd både pengarna och besväret. Jag tror dock inte att vi kommer att åka till Dailekh med våra lärare. Kanske stannar vi och tittar på biblioteken nere i Bardiya men för övrigt behöver våra lärare se nåt ännu bättre- om det nu finns i Nepal?
