Med på resan till Silgadhi i Dotidistriktet var också Joe och Sagar, som arbetar med "konflikt omvandling" (Conflict Transformation) och Peter och Keshav, som arbetar med "barn i riskzonen" (Children at Risk). Vi åkte med en jeep från kontoret i Nepalgunj så vår chaufför Yogendra var också med.
Redan i Budar, en plats precis innanför gränsen till Doti möttes vi av Prem som jobbar med utbildningspartners och HIV/AIDS-partners. Vi skulle övernatta där för att sedan på morgonen göra ett besök på Rampur Higher Secondary School, som alltså är en av UMNs partners i Doti.
Joe, Sagar, Peter, Keshav och Prem samt min daalbhat.
Det har sina fördelar att vara ensam kvinna i ett sällskap på resa; Jag fick bo i det bästa rummet, ja i ett eget litet hus. Det kallades för "premiärministerns rum" för där hade premiärminister Sher Bahadur Deuba bott en gång. På golvet låg en matta som visade alla Nepals zoner och sängen var riktigt bekväm. Det som mest imponerade var det rena badrummet med en västerländsk, och ren, toalett som det gick att spola i. Ingen självklarhet på nepalesiska "hotell". Jag fick visserligen betala 800 Rs för det hela, dvs nästan 80 kr, men det var det värt. Jag sov bra i mitt eget lilla hus.
På morgonen serverades jag te på rummet och kunde sitta på en bänk och njuta av den lilla trädgården.
Klockan 8 skulle vi möta lärare och rektor på skolan. Det var någon kilometer dit så vi fick en skön morgonpromenad.
Porten in till skolområdet
Efter vårt möte med lärarna och rektorn blev vi visade runt på skolan. Det första de visade var laborationssalen som de fått hjälp av UMN med att utrusta. Det såg riktigt bra ut- fast jag undrar hur mycket eleverna har möjlighet att experimentera, det blir nog mest demonstrationer.
Det som var allra mest intressant på den här skolan var de dövklasser de hade. Några av lärarna hade gått några korta kurser i teckenspråk och undervisade eleverna från klass 1 upp till klass 8.
Klass 4, 5 och 6 med sin lärare
Mannen på bilden var själv döv och hade gått ut klass 8 på den här skolan. Han undervisade nu klass 1 - 3 och försökte samtidigt att läsa in klass 9 och 10.
Klass 1 - 3
Det fanns förstås vanliga klasser också på skolan. Antalet elever var 742 och lärarna var 23. Det fanns bara en klass i varje årskurs och antalet elever var ganska stort i de högre klasserna.
Klass 10 får en extra lektion i engelska inför sina avslutningsprov
I klass 1 hade man infört "class teaching" dvs klassen hade en och samma lärare i alla ämnen. Det vanliga är annars att även dessa små elever har olika lärare i olika ämnen. Klassrummet hade de gjort iordning så att det skulle vara "child-friendly". Dessa två begrepp, "class teaching" och "child-friendly", är de viktigaste orden i nepalesiska skolutveckling just nu. Jag var med en liten stund i klass 1, och visst var det bättre än mycket jag sett tidigare men det finns ännu mycket som skulle behöva förändras för att det ska bli riktigt bra.
Enligt lärarna var det 32 elever inskrivna i klass 1 men den här dagen var det nog bara hälften där (en del syns inte i bild).
Efter skolbesöket fortsatte vi vår resa mot Silgadhi, distriktshuvudstaden. Det var svårt att ta kort från jeepen men det här fältet tyckte jag såg så speciellt ut att jag var tvungen att be Yogendra stanna så att jag fick ta en bild.
I Silgadhi var mitt rum inte lika lyxigt som i Budar, nej egentligen var det rejält sunkigt. Det var tur att jag hade med mig mitt eget underlakan och min sovsäck så jag slapp använda det som fanns på rummet. Det enda som var bra var madrassen, det var en sån där "kokosnötsfibermadrass" som jag själv har hemma. Badrummet var hemskt, det gick inte att spola i toan utan man fick hälla vatten ur en hink och det var smutsigt och eländigt. Burr! Sov gjorde jag i alla fall och jag tvättade faktiskt håret två gånger i det smutsiga badrummet trots att det var ruggigt och kallt.
Silgadhi ligger på ca 1200 m höjd och man har en bra utsikt över dalarna nedanför. Tyvärr var vädret inte det bästa så jag såg inte så mycket av det.
Basaren är 3 - 4 km lång och ganska brant sluttande. Husen ligger tätt och är byggda i traditionell stil - inga "cementlådor" här inte. Det skulle ha varit roligt att få utforska basaren lite mer, men det blev ingen tid till det den här gången. Jag gick dock genom basaren till kontoret både på onsdags- och torsdagsmorgonen.
En "sidogata"
På onsdagen och torsdagen var jag med när Sagar och Joe hade en workshop med alla dem som arbetar i clustret. Det handlade om konflikthantering och om hur man ska kunna minska risken för konflikt med olika parter när man arbetar med utvecklingsarbete.
Khadak Bdr, Shashi (clusterledare) och Prem
Sangita och Manju
Prem utanför kontoret
Det var när vi skulle åka hem som det verkliga äventyret började. Ja, jag skulle egentligen bara åka med jeepen till Dadeldhura och sedan byta till buss för att åka till Bajhang tillsammans med Yagya, min kollega som också är Education Advisor, men jag ändrade mig när jag såg hur vägen var: Det hade regnat hela natten och många av de ras som bildats vid de stora regnen i början av oktober hade börjat röra på sig igen. Det dröjde inte så länge innan vi kom till ett ställe där en stor stenbumling rasat ned och lagt sig på vägbanan.
Raset. Figurerna i oranga regnkappor är vägarbetare
Ganska snart bildades en lång kö med bilar, lastbilar och bussar.
Regnmolnen hängde fortfarande lågt över tallskogen
Vår jeep var det första fordon som tog sig förbi stenen men bara chauffören satt i, vi andra gick!
Jag bestämde mig alltså för att inte åka till Bajhang. Vägen dit är mycket dålig även i vanliga fall har jag förstått och det var bara några dagar sedan den öppnades för trafik överhuvudtaget efter monsunen. Jag vågade helt enkelt inte åka på den i det här vädret.
Efter Dadeldhura kom vi till ett nytt ras. Yagya, som trots allt fortsatte mot Bajhang, hade stått vid detta ras och väntat i två timmar innan hans buss kom igenom. Riktigt lika länge behövde inte vi vänta på att den minibuss som kört fast i leran mitt i raset skulle komma loss. När han väl var loss släppte de dock fram ett tjugotal lastbilar från motsatt sida innan det blev vår tur, så i en timme stod vi där i alla fall.
Jag gick den här gången också, och såg på när jeepen slirade sig förbi det farligaste stället.
Den fastkörda minibussen längst bort
En lastbil på väg över raset. Det såg verkligen läskigt ut när de gungade till precis vid stället där det inte fanns någon kant.
Efter överfarten av raset var vi hungriga och stannde för att äta lite "khir", dvs risgrynsgröt med kokosflagor i. Det var ett mycket enkelt ställe mitt i skogen, men tydligen berömt för sin goda khir!
Det var inte bara vi som stannade där för att äta khir. Den här lille killen vill dock inte ha något alls att äta, han var nog för upptagen med att titta på oss konstiga utlänningar som slevade i oss gröten med stor aptit.
Efter risgrynsgröten var resan ganska lätt. Vi kom dock inte hem till Nepalgunj förrän klockan 22.15 så det blev en lång dag. Det var skönt att få ta en varm dusch i sitt eget badrum och sova i sin egen säng - fast jag ser fram emot mot nästa clusterbesök och hoppas att jag kan komma till Bajhang snart i alla fall. Helst med flyg!
