Denna text påbörjades den 10 november så det har gått ett tag men eftersom jag tycker att mina bloggvänner måste få reda på detta så publicerar jag den, trots att den är gammal. Resan som beskrivs påbörjades den 9 oktober:
Resan började med två nätter i Nepalgunj, på INF's gästhus. Första kvällen hamnade jag på födelsedagsfest kombinerad avskedsfest för två INFare. Massor av folk, god mat, tårta och faktiskt lite kvarhängande monsunregn.
Från Nepalgunj startade jag tidigt på måndagsmorgonen. Morgondiset över Terai är alldeles speciellt, det kan jag sakna trots att jag inte alls saknar Nepalgunj.
I Lamahi tog jag en daalbhat och i Butwal en pizza. I Butwal köpte jag också, på begäran, en stilig blå toa-ring åt mina vänner Ardebys i Tansen. Den passade perfekt ihop med gardinen på deras badrum visade det sig. Ja, den passade på toastolen också förstås och det var kanske huvudsaken? (Jag borde ha köpt en till mig själv också för det börjar bli kallt att sitta på porslinet och landlorden verkar inte få "ändan ur vagnen" för att fixa en åt mig!).
Vägen upp till Tansen från Butwal
I Tansen stannade jag fyra dagar. Det bästa var att träffa Pernilla, Otto, Ida, Moa och John men jag hann också få två tånaglar bortdragna för 36,50 kr och påbörja min femte antibiotikakur sedan i juli. Lite anti-svampmedicin fick jag också.
Från Tansen drog jag vidare till Pokhara och hade turen att få ett bra rum på Sacred Valley Inn. Jag åt en massa lemon cheese cake och annat gott, läste Millenium-serien (del 1 på svenska, del 2 och 3 på engelska) samt köpte en hoper DVD med piratkopierade filmer. Ja, så träffade jag vänner även här och fick tillbaka min symaskin som varit utlånad till Sarala, familjen Greens gamla didi. Hon arbetar nu hos min vän Andrea från Ungern och den dagen då jag kom på besök hade hon lagat svenska köttbullar med potatismos och dessutom bakat en "svensk chokladkaka". Mums!
Vägen ned från Tansen Hospital till Pokhara vägen
Tepaus hos mina gamla vänner i teashopen i Naudanda (där jag alltid stannade på väg till skolan i Chilaunebas 2003 - 2005)
Andrea och hennes kompis från Hongkong
Pokhara var sig likt. Monsunen var bestämt inte riktigt över än så några dagar regnade det förfärligt men för det mesta var det fint. Några berg såg jag däremot inte förrän samma dag som jag åkte därifrån.
Från Pokhara åkte jag i sällskap med Andrea, och några vänner till henne, ned till Narayangadh. Därifrån var jag ensam igen men det var ingen längre sträcka, jag skulle bara till Heutada.
Mina vänner i Heutada, Bhola, Ashmi och deras döttrar, hade väntat länge på att jag ska komma dit och nu äntligen blev det av. De tyckte, som väntat, att fem dagars besök var alldeles för litet men jag tyckte det räckte alldeles utmärkt. Jag är ju inte van att dela rum med ett antal "okända" människor, (de fick en gäst till) och dessutom blev jag tämligen dålig i magen.
De fem dagarna var i alla fall trevliga. En dag var vi till ett gammalt fort uppe på en topp i närheten och det var ett fascinerande ställe. Dessvärre var det där jag var som allra värst i magen! Den sista kvällen ägnade vi åt "den obligatoriska fotograferingen" och det blev mer eller mindre lyckade bilder.
För övrigt vann jag i Memory första gången jag spelade det med döttrarna, de hade fått det i present av mig, men sedan förlorade jag varenda gång. Och det var många gånger!!!
Jag valde inte den mest "bästa" vägen till Kathmandu från Heutada men väl den vackraste och kortaste. Det var bara 80 km ungefär och utsikterna var fantastiska. Själva vägbanan var inget vidare och hiskligt smalt var det också, men dessbättre slapp man stora lastbilar och bussar.
Väl i Kathmandu vidtog UMNs Learning Review där alla cluster officers och advisors träffas för olika möten samt Bhetghat, där all personal träffas för att ha trevligt men också för att lära känna UMN bättre. Det delades ut div priser och plaketter och jag fick faktiskt en plakett för 10 års trogen tjänst inom UMN! Vi tittade också bland annat på en mycket gammal film om UMNs arbete, gjord av Håkan Cronsioe. Intressant att se hur mycket som förändrats i Nepal men också hur mycket som fortfarande är sig likt!
I Kathmandu påbörjade jag ytterligare en antibiotika kur och nu har jag bestämt att det inte ska bli mer antibiotika på länge, inte ens om läkarna föreslår det......
Jag åkte land rover tillbaka till Silgadhi också men nu var vi sex personer plus en åksjuk hund så den resan blev något annorlunda.
Så har jag då äntligen kommit hem till Silgadhi igen efter fyra veckor på vägarna. Visserligen har det varit bra veckor, jag har träffat massor av vänner, ätit gott, bott bra och haft det skönt på alla sätt men Silgadhi är hemma trots allt.
