Söndag 11 september
Jag var med i klass 2 hela dagen och det var riktigt roligt. Visserligen var det lite irriterande att läraren hade sin lilla dotter med sig, och lät henne springa runt och störa eleverna lite hur som, men han gjorde ett riktigt bra jobb med klassen. Visst finns det saker jag skulle vilja ändra på, men han försöker verkligen göra det bra och gillar sina elever.
Bäst: Att läraren varierade sitt arbetssätt
Sämst: Planschen med dåligt ritade djur, uppdelade i tama och vilda, som användes för att lära eleverna skilja på "domestic och wild animals", istället för att utgå från barnens egen kunskap om lokala djur.
Måndag 12 september
Klass 1 läraren hade ont i huvudet och klass 5 läraren var i Silgadhi och gjorde några examensprov så det fick bli klass 8 den här dagen. Deras klassrum håller på att göras om till ett "child-friendly classroom" och de har fått en matta på golvet och nya bänkar. Numera sitter de i en halvcirkel. Jag har förstått att deras klassföreståndare inte är så glad åt förändringarna, jag tror han upplever pratet om att vara "child-friendly" som ett underkännande av hans sätt att arbeta. Efter att ha suttit med på två av hans lektioner kan jag säga att om han bara kunde sluta kalla eleverna för "dumskalle" om de inte svarar på en gång, och om han gav eleverna lite mer tid att göra uppgifterna själva, i sina egna häften, innan han ber en av dem lösa dem på white boarden, så skulle han vara "child-friendly"!
Vad jag inte gillade alls var att klassföreståndaren när han kom för att hålla sin "Science"-lektion bad mig att ta hand om den. Jag hade naturligtvis inte förberett mig och hade ingen aning om vad de sysslade med. Då det visade sig att det handlade om ryggradslösa grupper och ryggradsdjur ställde jag upp ändå. Sånt är jag ju faktiskt expert på! Klassen, jag och klassföreståndaren hade en riktigt bra diskussion om olika djurgrupper och det hela slutade med att klassföreståndaren lovade ta med en enorm snäcka/snigel som tydligen finns i Dadeldhura för att visa eleverna. Sånt undervisningsmaterial gillar jag!
Ett annat Science-fenomen som de kunde ta och studera. Bilderna visar blommans färg morgon, middag och kväll. Fascinerande!
Bäst: Klassföreståndarens matematiklektion (om man bortser från alla "dumskalle" (लाटो) och stressen att lösa allt direkt på white boarden)
Sämst: Att alla andra lärare använde samma metod: Läsa ett stycke, förklara precis samma sak igen och sedan "pseudo"-diskutera det med klassen.
Tisdag 13 september
Idag var det meningen att jag skulle vara i klass 1. Det visade sig dock att förskoleklassens lärare inte kommit så läraren i klass 1 skulle ta hand om båda grupperna. Dum som jag var erbjöd jag mig att ta hand om de minsta så att klass 1 skulle få sin undervisning trots allt- Oj, oj, det var minsann inte lätt!
Vi började med att måla lite med färgkritorna jag köpt för pengar min "kusinsvåger" Mattias Käll skänkt för just det ändamålet. De gillade det verkligen och jag hade fullt sjå att se till att inte kritorna försvann ned i väskor och fickor! Sedan gick vi ut för att leka något men det var helt ogörligt, de bara härjade! Till slut tvingade jag in dem igen och ganska snart var det ju dags för dem att gå hem.
Eftermiddagen tillbringade jag med klass 1.
Bäst: Sången om elefanterna som gungade. Jag hade velat visa en videosnutt med den här men den är för lång och jag har inget program så att jag kan redigera den.
Sämst: En plansch med dåliga bilder av kläder som visades utan föregående diskussion om vad eleverna och läraren hade på sig. (se fotot ovan- Tyvärr döljer hon nästan det roligaste, ett par röda "underbear")
Onsdag 14 september
I klass 4 har de en ung tjej som lärare. Hon är egentligen en sk. volontär och går själv i klass 11 på skolan. Hon gör verkligen ett bra jobb, trots att hon inte är lärare (eller kanske därför?) och är villig att lära sig nytt och ändra på invanda rutiner. Vi diskuterade en hel massa saker kring undervisningen både under dagens gång och efter lektionernas slut.
Bäst: Teckningarna som eleverna gjorde. De fick måla vad de ville under förutsättning att de inte använde blyertspennor men minst fem olika färger i sina bilder.
Sämst: Att rektorn kom och la sig i vår "efter-diskussion" kring lektionsplanering och utvärdering. Han kan verkligen komplicera saker!
Torsdag 16 september
Bal Diwas, eller Barnens dag inleddes med regn och därmed ett försenat program. Jag var inbjuden som "hedersgäst" så när det väl började fick jag sätta mig längst fram, mitt emot resten av publiken. Jag var dess bättre inte ensam om att sitta där. Till höger om mig satt den lokale maoistledaren och till vänster skolans School Management Committee ordförande.
När vi väl fått våra "rosetter" (de ser ut som rosetterna vinnarna i ryttartävlingar får) började programmet med många dansnummer och tal av olika personer. Jag brukar tycka sådana här tillställningar är tråkiga, och danserna oändligt långa och obegripliga, men det här var riktigt bra. Skolans Child Club hade verkligen arrangerat det bra och eleverna var väldigt duktiga.
Mot slutet, precis när det började regna igen, fick jag hålla ett litet tal. Jag sa inte så mycket men påpekade att det i Bibeln står att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket, med fantasi och vilja att prova nya sätt att göra saker på (min egen tolkning!). "Ni ska inte bli som jag eller SMC ordföranden utan vi ska bli som ni". Bra, tyckte maoistledaren när jag satte mig igen! Mitt tal var det enda som tolkades till teckenspråk så även de döva eleverna fick "höra" vad jag sa.
Bäst: De döva elevernas dans och drama.
Sämst: Eller snarast mest obetänkt, var det dansnummer där tre lite äldre killar (klass 11) gjorde ett Bollywood dansnummer i vilket ingick att de slog på varandra med lysrör. Effektfullt absolut, men det blev MASSOR av splitter och en av killarna var blodig både här och där efteråt.
Fredag 17 september
Fredagar är halvdagar så det blev inte en så väldigt lång dag. Skolans Child Club hade besök av elever från några andra Child Clubs och jag följde med när de gick runt för att titta på skolan.
Bäst: Besöket hos dövklasserna. Lärarna är så entusiastiska och duktiga.
Sämst: Att de besökande flickorna uppenbarligen var för blyga för att fråga efter toaletten och försvann ut i skogen! Möjligen var de inte vana vid att använda toalett och det var ju ännu sämre i så fall!
Konstigt nog tycker jag det är lika intressant varje gång jag går runt på skolan med gäster; Visserligen är det långt kvar till att Rampur Higher Secondary School ska bli en riktigt bra skola men de är på väg, och har faktiskt kommit mycket längre än många andra skolor i Nepal! Jag är riktigt glad att få vara en liten länk i processen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar