Den första dagen åkte vi åt nordost längs den "stora vägen" mot Accham distriktet. Den första eleven som vi besökte var en flicka vars båda föräldrar dött i aids. Hon bodde tillsammans med sin farbror och faster, och deras sju barn. Hon var inte hemma när vi besökte hennes hem men vi träffade henne senare på skolan. Hon hade inte ens en riktig penna utan bara bläckpatronen från en kulspetspenna och det såg inte ut som om hon hade någon tandborste heller, hennes tänder var alldeles bruna.
Prem pratar med flickan utanför klassrummet
Fastern med ett av sina egna barn.
På samma skola gick också en pojke med en liknande historia. Vi träffade dock inte honom eftersom han den dagen var och tvättade sina kläder. Däremot träffade vi hans farmor, hans enda familjemedlem. Båda hans föräldrar var döda, också av aids, och hans två bröder hade båda flyttat till Indien för att jobba. Själv hade han också velat ge sig av till Indien men "Vem skulle då ge mig vatten?" sa farmodern och grät. De bodde i ett litet hus med ett rum som, av någon anledning vägföreningen byggt åt dem sedan deras eget hus raserats. Det var inte svårt att föreställa sig att de måste ta lån för att få pengar till mat trots att pojkarna som var i Indien säkert skickade hem en del om de kunde. De hade inga djur och var dessutom daliter.
Prem talar med farmodern, skör och skröplig såg hon ut.
Farmodern
Samma dag besökte vi också en annan skola och en annan elev ännu längre österut. Den här elevens mamma var HIV-positiv och hans pappa hade dött i aids. Jämfört med de andra två verkade han trots allt ha det ganska bra; de hade två kor och en kalv och en massa grannar som verkade bry sig om dem.
Familjen, grannar och vänner.
Några grannar
En äldre grannfru eller släkting.
Två dagar senare gjorde vi ännu en utfärd, nu åt väster. Först följde vi landsvägen mot Dadeldhura och besökte en skola där vi träffade tre tilltänkta stipendiater. Två av dem bodde en timmes vandring uppför berget och båda hade mist en av sina föräldrar i aids. En av flickorna hade dessutom ett handikapp och därmed svårt att gå.
Två blyga flickor från klass 10
På samma skola gick och en annan flicka vars båda föräldrar var HIV-positiva och som båda åt bromsmedicin. Hon var tvilling och mäkta stolt över att hon klarat sina examensprov i klass 5 och blivit uppflyttad till klass 6 medan hennes bror, "storebror" som hon kallade honom, inte hade klarat det utan gick kvar i klass 5! Familjen verkade ha det hyfsat bra, så bra man nu kan ha det när man är sjuk och de hade åtminstone en vattenbuffel, en liten kalv. De bodde också alldeles intill landsvägen och skolan.
Från landsvägen åkte vi på en ytterst liten och besvärlig väg upp på berget. Det var här jag var riktigt glad att det inte var jag som körde den här gången! Den var både smal, brant, knölig och med stup på sidorna. Ibland blundade jag, det måste jag medge!
Vägen genom jeepens framruta, fullt tillräcklig vy!
Till slut kom vi fram till en skola med den mest vidunderliga utsikt. Rektorn satt där framför hela härligheten och pratade med oss om en elev i klass 12. Hon var inte på skolan då eftersom klass 12 eleverna alltid har lektion på morgonen, vid 6.30 - 7.00.
Observera snöbergen i bakgrunden!
Skolan i sig var intressant. Den ursprungliga byggnaden var byggd i gammal stil och såg riktigt intresssant ut. Vi hade hört att det skulle finnas kulhål kvar i väggarna från en strid som ägt rum där under maoistupproret, men vi lyckades inte få syn på några, trots att en av lärarna följde med oss för att visa och försökte hitta ett bord som också enligt uppgift skulle ha märken efter kulor.
Huvudbyggnaden, med eller utan kulhål intressant
På vägen till skolan hade vi ätit en mycket salt och kryddstark- och inte särskilt god daalbhat- och nu återvände vi till den byn för att gå ned till elevens hem. Det skulle ta en kvart sa vår följeslagare från partnerorganisationen, det var hans egen by, men det tog naturligtvis längre tid. Väl därnere träffade vi i alla fall eleven och hennes familj. De var också sju syskon men den äldsta dottern var redan bortgift. De delade hus med flera andra familjer och pappan var inte riktigt mentalt frisk vad det verkade - han stod hela tiden en bit bort och sa inget till oss överhuvudtaget. Inte heller ville han vara med på bild.
Klass 12 eleven med sin mamma och några av sina syskon.
När vi kom upp till vår jeep igen hade en krissituation uppstått: En kvinna som bodde i närheten och var i åttonde månaden hade höll på att föda fram ett barn, som man trodde redan var dött. Det fanns inga andra fordon att få tag i eftersom alla traktens jeepar var upptagna med att skjutsa bröllopsföljen men hon måste till sjukhus om hennes eget liv skulle kunna räddas. (Det kom mycket riktigt en brudgum på häst medan vi stod där, åtföljd av två jeepar med skrålande bröllopsgäster).
En brudgum med alla tillbehör; häst, solglasögon och paraply!
Så blev det då så att vi ned till landsvägen, 12 km, åkte tillsammans; jag och en flicka från vår partnerorganisation i framsätet tillsammans med chauffören, kvinnan, hennes man, och förmodar jag, väninna eller svägerska plus en annan ung dam i baksätet och Prem, min kollega, ytterligare en person från partnerorganisationen, kvinnans svåger eller någon annan släkting samt "konduktören" på flaket, eller snarast på taket. Kvinnan hade uppenbarligen mycket ont och inte blev det väl bättre av att färdas på den mycket dåliga och krokiga vägen.
Ned kom vi i alla fall och väl där kunde vi inte annat göra än att ge upp vår abonnerade jeep till familjen så att de kunde ta kvinnan till sjukhuset i Dadeldhura, ca 40 km bort. Vid det laget var det mörkt men vi behövde inte vänta länge förrän det kom en buss som vi kunde få åka med- gratis, eftersom den också var abonnerad av en annan NGO vars personal Prem kände. (Kvinnan överlevde har vi hört och det är vi mycket glada för!)
Igår var vi så på ytterligare ett besök. Även den här gången rörde det sig om en flicka i klass 12 så vi räknade med att hon skulle vara hemma. När vi väl kom fram till hennes hus, efter att ha kört på vad som var mer som en stig än som en väg, visade det sig dock att hon inte var det. Däremot var hennes svägerska där och hon berättade att de hade svårt att komma intill för att få vatten eftersom de var daliter och att de inte fick gå in i andras hus. Annars verkade de ha det ganska bra. Hennes svärfar och hennes man var i Indien och arbetade och skickade hem pengar därifrån. De hade dessutom land nere på Terai och själv funderade hon på att skicka sina barn på skola i Dhangadhi, inte i byn.
Var är vägen?
En vacker plog
Svägerskan med tvätten
Hela tiden medan vi stod och pratade plockade hon lite nervöst med tvätten framför sig och det var när vi gick därifrån som det plötsligt slog mig att det här måste vara en familj som har det ganska bra för de hade tvätten hängde på en bambustång och en lina och inte liggande på marken för att torka, som man kunde förväntat sig. Dessutom, fast det såg jag inte förrän jag tittade på bilderna när jag kom hem, satt kläderna fast på tvättlinan med klädnypor! Jag tror inte den eleven behöver någon hjälp att avsluta sina studier i klass 12........
Tittar man noga ser man klädnyporna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar