Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig, det kan jag säga efter den här julhelgen.

Julaftonen började bra med att jag drack kaffe på sängen. Lussekatterna och pepparkakorna som jag gjort smakade riktigt gott. Frukosten bestående av risgrynsgröt med jordgubbar i var inte heller dum.




Eftersom jag skulle jobba gick jag som vanligt till kontoret. Vi tittade tillsammans på bilder från vårt avskedsfika för Arjun, vår teamledare, och allt för frid och fröjd. Sedan brakade det löst! Två personer på kontoret började gräla om några försvunna papper och det blev till slut riktigt obehagligt. Den som säger att nepaleser aldrig skäller på varandra har definitivt fel! Det var ett rejält och högljutt gräl, mellan en man och en kvinna ska tilläggas. Jag blev helt förstenad och visste inte vad jag skulle göra, eftersom jag inte riktigt begrep vad det hela rörde sig om. Som tur var ingrep de övriga på kontoret och tog med mannen till ett annat rum. Efter det kunde jag inte varva ned och jag fick absolut inget arbete gjort utan satt mest och kände hur adrenalinet pumpade genom kroppen. Hjärtfrekvensen gick inte ned till normalläge på flera timmar efteråt!

Eftersom jag skulle vara borta 17.30 gick jag hem för att duscha redan omkring kl 16. Medan jag väntade på varmvattnet kom en av gästerna på gästhuset och sa att det inte fanns något vatten. Jag tryckte igång pumpen och så småningom fick även jag min dusch. Naturligtvis var jag redan sen när jag åkte iväg på motorcykeln med min rödkålssallad, mina pepparkakor och mitt "julklappsbyte" paket.

Det var en grupp västerlänningar som skulle äta Christmas dinner tillsammans. Alla utom jag var förstås "anglosaxer" så det blev kyckling, "stuffing" och tranbärssylt. Min sallad var nog det godaste, det tyckte åtminstone jag. Den hade i alla fall den häftigaste färgen!




Vid 21-tiden, just när det skulle serveras kaffe och te bestämde jag mig för att det var dags att åka hem. Jag ville ju hinna "prata" med mina systrar och min mor medan de firade tillsammans. Jag förberedde det hela genom att tända ljus och ljusslingor (min gran) och satte mig bekvämt i den skönaste stolen. Det var bara det att internet, som fungerat perfekt på eftermiddagen, nu inte fungerade alls! Det gick bara inte att komma ut på nätet. Till slut fick jag lov att ringa min syster Karin på mobilen och säga God Jul! Jag hade bara 60 Rs kvar på mitt konto och hennes batteri tog slut innan vi hunnit prata upp mer än 30 Rs (det gick på 1 minut tror jag) så det blev inget långt samtal. Tydligen försökte de sedan sms:a mig men det mesta kom inte fram, inte då i alla fall, men det droppar in meddelanden fortfarande. Alldeles nyss fick jag ett meddelande som var skickat 18.55, svensk tid, på julaftonen!

Jag fick alltså öppna mina paket och dricka mitt te i min ensamhet. Det var inte så dumt det heller men riktigt som jag tänkt mig blev det ju inte.




På juldagen skulle gudstjänsten börja kl 10 som vanligt men när jag kom dit kl 10.30 efter att ha försökt få igång mitt internet, var det knappt någon där alls.



De sa att det nog skulle börja vid 11-tiden. Jag gick hem en stund igen och runt 11.15- 11.30 kom programmet igång. Det var sång, juldrama, predikan, julhälsningar från politiker och andra, dans och mer sång. Till slut blev det lite khaajaa också, dvs lite te med tilltugg. Programmet var inte alls dumt men jag satt mest och var orolig över att det luktade så mycket bensin från de stora tankarna som stod alldeles bortom kyrkan, på militärt område.



Ängeln säger till herdarna att inte vara rädda

Herdarna funderar på om de ska gå till Bethlem och "se det som har hänt"

Pastorn talar (Nej han har inte vingar, det är taket över bensinpumparna som syns i bakgrunden)

En kristen militär från arméförläggningen talar.

En lokalpolitiker hälsar all God Jul.

När de äntligen fått igång cd-spelaren blev det dans. Texten var mycket from ska sägas, det var inte Bollywood direkt.

Det bästa inslaget var den här lilla gruppens sång. Dessvärre klickade min kamera när de sjöng första gången men jag lyckades få dem att ställa upp och ta om det hela. Hade bara musikanterna hållit tyst och inte spelat i fel tonart hela tiden hade det varit lika bra andra gången!

Ja, så gick julhelgen vidare, utan internet men med köttbullar och löksås på juldagen och med skinka och potatismos på annandagen (dock utan griljering eftersom jag inte httade någon senap). Saag kunde jag inte avstå trots den annars så västerländska födan!




Internet har fortsatt att trilskas och nu sitter jag utanför kontoret och skriver. Om en liten stund ska jag gå hem och äta lite lunch. Klockan är redan 14 och julhelgen är snart över.



Nej, julhelgen blev inte riktigt som jag tänkt mig, men den blev ju ändå ganska bra. Problemen med internet kunde jag gärna har varit utan, men annars är jag helt nöjd.

Veckans affärer

Det visar sig att min oförmåga att komma till skott när det gäller uppdateringen av den här bloggen är större än jag trodde. Tydligen behövs det någon slags "deadline" för att jag ska komma igång. Nu finns dock ingen sådan men jag har länge gått och tänkt att jag skulle skriva om mina affärer, och som jag på senare tid handlat en hel del passar det också ganska bra.

Här ute vid flygplatsen finns det mest jag behöver. Det kommer försäljare med vagnar eller korgar på cyklarna och säljer allt möjligt, från honung till stenar att mala kryddor på. Glasscyklen kommer också regelbundet och hans signal låter som sopkärran gjorde i Kathmandu vilket är en aning förvirrande. Jag är dock sällan sugen på glass så det kan kvitta om signalen är otydlig.

Så länge jag håller mig här ute vid flygplatsen går det åt tämligen lite pengar. Saag köper jag varje dag från en sån här liten affär, dock vanligen inte från den här. Saagen kostar 10 Rs per knippe och ett knippe räcker gott och väl till två måltider. Andra grönsaker köper jag också i samma lilla grönsakshandel och det blir ytterst sällan mer än omkring 50- 60 Rs, dvs 5- 6 kronor.

Förutom grönskashandel frekventerar jag också mjölkbutiken rätt ofta. Den är en osannolik liten hydda bara, men innehavarna är trevliga och nu, när hunden försvunnit, kan jag gå dit utan att behöva bli utskälld. Hunden var så rädd för mig, jag vet inte varför, att han började yla och skälla så fort han fick syn på mig. Han skällde aldrig på någon annan! Det blev en liten sport att försöka smyga så nära som möjligt utan att han upptäckte mig och folk i husen runt omkring tyckte det var väldigt roligt att se hur länge det skulle dröja innan han såg mig! Mjölken kostar för övrigt 40 Rs per liter men den är tämligen lankig. Yogurten är bra och kostar 48 Rs/l. Både mjölken och yogurten är förpackad i plastpåsar.

Mina övriga inköp gör jag för det mesta i den här affären. Han har det mesta man kan behöva; mjöl, ägg, russin, kex, linser, ris, tandkräm, matolja, tvål, tvättmedel.....

Om jag behöver något annat än detta livets nödtorft får jag lov att åka in till stan. Dit är det 6 km och för att inte behöva lägga ut de 15 Rs det kostar att åka med en överlastad tuktuk så har jag köpt en cykel. Ja, det är väl för att jag ska få lite motion också. Det tog säkert en timme att få den iordning när jag väl bestämt mig för vilken jag ville ha, det skulle skruvas på reflexer och ringklocka och sadel och styre skulle ställas in. Dessvärre är den lite för låg för mig trots att sadeln sitter så högt det går men det går ju lätt att cykla här så det är OK.

Det första jag gjorde när jag köpt min cykel var att åka runt i centrum och leta efter gardintyg. I den här affären hittade jag ett rödrandigt tyg till julgardiner. De är tyvärr inte uppsydda än men de blir nog bra- och förhoppningsvis blir de färdiga innan jul!

Vid samma tillfälle var jag också in och köpte lite mer koppar och en visp i husgerådsaffären med det enorma utbudet! De har i princip allt man kan tänkas vilja ha av tallrikar, glas, koppar, bestick, plastburkar etc.

Vill jag ha lite mer avancerade matvaror såsom smör, kakao, cornflakes, havregryn, muesli eller liknande får jag ta sig till den här affären. De trollar fram det mesta man kan tänkas vilja ha, dock inte vanlig ost. Vanlig ost får jag lov att beställa från Kathmandu, eller också får jag åka dit för att handla själv.

I Kathmandu är kommersen vansinnig. Där finns allt från försäljare med ett plastskynke utlagt på gatan bara, till stora flotta "gallerior". En vanlig fredagseftermiddag är trängseln fruktansvärd i det gamla handelstråket Indrachowk- Asan Tol. Här bjuds allt från hårsnoddar till gasspisar.

Tygaffärer finns det hur många som helst och de har verkligen ett stort utbud av mer eller mindre vackra tyger.

I Asan Tol finns också min kryddhandlare och där köper jag saffran till det facila priset av 28 kr/gram, ganska billigt i dessa dyrtider för saffran. Sist jag var där köpte jag 20 gram och det kändes lite märkligt att köpa saffran för mer än en normal nepalesisk månadslön. Det kommer dock att bli många goda kakor och saffransbullar av dessa dyrbara gram, både här i Nepalgunj, i Tansen och i Eskilstuna! Att betänka är att saffranet kostade ca 2/3 av det ugnen kostade som jag kommer att grädda kakorna i. Nog är världen lite märklig!

Mitt första "clusterbesök"

I måndags var det dags för mig att åka på mitt första clusterbesök. Ett cluster är helt enkelt en plats där UMN har folk placerade som jobbar i samarbete med lokala organisationer och institutioner, partners, för att förbättra levnadsvillkoren för männiksorna här i Nepal. Nu skulle jag äntligen få se hur det egentligen fungerade efter att ha läst alla dessa rapporter och planer.

Med på resan till Silgadhi i Dotidistriktet var också Joe och Sagar, som arbetar med "konflikt omvandling" (Conflict Transformation) och Peter och Keshav, som arbetar med "barn i riskzonen" (Children at Risk). Vi åkte med en jeep från kontoret i Nepalgunj så vår chaufför Yogendra var också med.

Redan i Budar, en plats precis innanför gränsen till Doti möttes vi av Prem som jobbar med utbildningspartners och HIV/AIDS-partners. Vi skulle övernatta där för att sedan på morgonen göra ett besök på Rampur Higher Secondary School, som alltså är en av UMNs partners i Doti.


Joe, Sagar, Peter, Keshav och Prem samt min daalbhat.

Det har sina fördelar att vara ensam kvinna i ett sällskap på resa; Jag fick bo i det bästa rummet, ja i ett eget litet hus. Det kallades för "premiärministerns rum" för där hade premiärminister Sher Bahadur Deuba bott en gång. På golvet låg en matta som visade alla Nepals zoner och sängen var riktigt bekväm. Det som mest imponerade var det rena badrummet med en västerländsk, och ren, toalett som det gick att spola i. Ingen självklarhet på nepalesiska "hotell". Jag fick visserligen betala 800 Rs för det hela, dvs nästan 80 kr, men det var det värt. Jag sov bra i mitt eget lilla hus.





På morgonen serverades jag te på rummet och kunde sitta på en bänk och njuta av den lilla trädgården.



Klockan 8 skulle vi möta lärare och rektor på skolan. Det var någon kilometer dit så vi fick en skön morgonpromenad.


Porten in till skolområdet

Efter vårt möte med lärarna och rektorn blev vi visade runt på skolan. Det första de visade var laborationssalen som de fått hjälp av UMN med att utrusta. Det såg riktigt bra ut- fast jag undrar hur mycket eleverna har möjlighet att experimentera, det blir nog mest demonstrationer.



Det som var allra mest intressant på den här skolan var de dövklasser de hade. Några av lärarna hade gått några korta kurser i teckenspråk och undervisade eleverna från klass 1 upp till klass 8.


Klass 4, 5 och 6 med sin lärare


Mannen på bilden var själv döv och hade gått ut klass 8 på den här skolan. Han undervisade nu klass 1 - 3 och försökte samtidigt att läsa in klass 9 och 10.


Klass 1 - 3

Det fanns förstås vanliga klasser också på skolan. Antalet elever var 742 och lärarna var 23. Det fanns bara en klass i varje årskurs och antalet elever var ganska stort i de högre klasserna.


Klass 10 får en extra lektion i engelska inför sina avslutningsprov

I klass 1 hade man infört "class teaching" dvs klassen hade en och samma lärare i alla ämnen. Det vanliga är annars att även dessa små elever har olika lärare i olika ämnen. Klassrummet hade de gjort iordning så att det skulle vara "child-friendly". Dessa två begrepp, "class teaching" och "child-friendly", är de viktigaste orden i nepalesiska skolutveckling just nu. Jag var med en liten stund i klass 1, och visst var det bättre än mycket jag sett tidigare men det finns ännu mycket som skulle behöva förändras för att det ska bli riktigt bra.


Enligt lärarna var det 32 elever inskrivna i klass 1 men den här dagen var det nog bara hälften där (en del syns inte i bild).

Efter skolbesöket fortsatte vi vår resa mot Silgadhi, distriktshuvudstaden. Det var svårt att ta kort från jeepen men det här fältet tyckte jag såg så speciellt ut att jag var tvungen att be Yogendra stanna så att jag fick ta en bild.



I Silgadhi var mitt rum inte lika lyxigt som i Budar, nej egentligen var det rejält sunkigt. Det var tur att jag hade med mig mitt eget underlakan och min sovsäck så jag slapp använda det som fanns på rummet. Det enda som var bra var madrassen, det var en sån där "kokosnötsfibermadrass" som jag själv har hemma. Badrummet var hemskt, det gick inte att spola i toan utan man fick hälla vatten ur en hink och det var smutsigt och eländigt. Burr! Sov gjorde jag i alla fall och jag tvättade faktiskt håret två gånger i det smutsiga badrummet trots att det var ruggigt och kallt.



Silgadhi ligger på ca 1200 m höjd och man har en bra utsikt över dalarna nedanför. Tyvärr var vädret inte det bästa så jag såg inte så mycket av det.



Basaren är 3 - 4 km lång och ganska brant sluttande. Husen ligger tätt och är byggda i traditionell stil - inga "cementlådor" här inte. Det skulle ha varit roligt att få utforska basaren lite mer, men det blev ingen tid till det den här gången. Jag gick dock genom basaren till kontoret både på onsdags- och torsdagsmorgonen.


En "sidogata"





På onsdagen och torsdagen var jag med när Sagar och Joe hade en workshop med alla dem som arbetar i clustret. Det handlade om konflikthantering och om hur man ska kunna minska risken för konflikt med olika parter när man arbetar med utvecklingsarbete.


Khadak Bdr, Shashi (clusterledare) och Prem


Sangita och Manju


Prem utanför kontoret

Det var när vi skulle åka hem som det verkliga äventyret började. Ja, jag skulle egentligen bara åka med jeepen till Dadeldhura och sedan byta till buss för att åka till Bajhang tillsammans med Yagya, min kollega som också är Education Advisor, men jag ändrade mig när jag såg hur vägen var: Det hade regnat hela natten och många av de ras som bildats vid de stora regnen i början av oktober hade börjat röra på sig igen. Det dröjde inte så länge innan vi kom till ett ställe där en stor stenbumling rasat ned och lagt sig på vägbanan.


Raset. Figurerna i oranga regnkappor är vägarbetare


Ganska snart bildades en lång kö med bilar, lastbilar och bussar.


Regnmolnen hängde fortfarande lågt över tallskogen


Vår jeep var det första fordon som tog sig förbi stenen men bara chauffören satt i, vi andra gick!

Jag bestämde mig alltså för att inte åka till Bajhang. Vägen dit är mycket dålig även i vanliga fall har jag förstått och det var bara några dagar sedan den öppnades för trafik överhuvudtaget efter monsunen. Jag vågade helt enkelt inte åka på den i det här vädret.

Efter Dadeldhura kom vi till ett nytt ras. Yagya, som trots allt fortsatte mot Bajhang, hade stått vid detta ras och väntat i två timmar innan hans buss kom igenom. Riktigt lika länge behövde inte vi vänta på att den minibuss som kört fast i leran mitt i raset skulle komma loss. När han väl var loss släppte de dock fram ett tjugotal lastbilar från motsatt sida innan det blev vår tur, så i en timme stod vi där i alla fall.

Jag gick den här gången också, och såg på när jeepen slirade sig förbi det farligaste stället.


Den fastkörda minibussen längst bort


En lastbil på väg över raset. Det såg verkligen läskigt ut när de gungade till precis vid stället där det inte fanns någon kant.

Efter överfarten av raset var vi hungriga och stannde för att äta lite "khir", dvs risgrynsgröt med kokosflagor i. Det var ett mycket enkelt ställe mitt i skogen, men tydligen berömt för sin goda khir!



Det var inte bara vi som stannade där för att äta khir. Den här lille killen vill dock inte ha något alls att äta, han var nog för upptagen med att titta på oss konstiga utlänningar som slevade i oss gröten med stor aptit.



Efter risgrynsgröten var resan ganska lätt. Vi kom dock inte hem till Nepalgunj förrän klockan 22.15 så det blev en lång dag. Det var skönt att få ta en varm dusch i sitt eget badrum och sova i sin egen säng - fast jag ser fram emot mot nästa clusterbesök och hoppas att jag kan komma till Bajhang snart i alla fall. Helst med flyg!