Jag har en känsla av att en del av er just nu förväntar sig en sammanfattning och analys av det politiska läget i Nepal och det ska jag försöka ge. Att observera är dock att detta är mina högst personliga funderingar och att jag inte är någon expert!
Igår, på första maj demonstrerade ett stort antal maoister i Kathmandu, ja även på andra platser i Nepal. Det sas att omkring 400000 personer skulle delta bara i Kathmandu och folk har transporterats in från alla möjliga håll. Enligt reportern på ABC, en TV-kanal här, var det folk från 72 distrikt. Vilka de tre distrikt var som inte fanns representerade kan man ju undra över? Manang, Humla, Mustang?
Demonstrationen förflöt utan incidenter. 15000 man från polis och "the armed police force" fanns utplacerade och om det var "tack vare" eller "trots" det som allt gick lugnt till kan jag inte säga.
Innan demonstrations tågen möttes på Tundikhel och talen av olika maoistledare tog vid uttalade sig Babu Ram Bhatterai om de diskussioner som pågick mellan de tre största partierna, om hur man skulle kunna lösa krisen. Han sa att de kommit överens på ett antal punkter men att samtalen skulle fortsätta senare under eftermiddagen-kvällen.
Huruvida det hann bli några mer samtal innan premiärminister Madhav Nepal höll sitt tal till nationen vet jag inte men tydligt är att en av de punkter där man inte kunde komma överens var just den som han uttalde sig om; huruvida han ska avgå och ge plats för en maoistledd koalitonsregering eller ej. Det är ett av maoisternas krav för att de ska avsluta den "bandha" som påbörjats idag. Madhav Nepal var mycket tydlig med att han inte tänkte avgå, inte på grund av några demonstrationer eller bandhor i alla fall. BR Bhatterai var lika tydlig med att det inte kan bli någon överenskommelse mellan partierna förrän regeringen avgår, då han uttalade sig efter samtalen senare på kvällen.
Idag är det alltså bandha. Härute vid flygplatsen i Nepalgunj märks det inte så mycket av det mer än att det inte är någon trafik på vägen förstås. De affärer jag kan se från mina fönster verkar vara öppna men jag har inte varit ut och tittat hur det ser ut egentligen. I Kathmandu är det enligt uppgift stängt och tyst, ingen trafik och inga affärer öppna. Jag läste just att mellan 18 och 20 ikväll kommer dock bandhan att lättas för att folk ska kunna gå och köpa mat. Alla de inforslade demonstranterna lär väl behöva något att äta kan jag tro? För övrigt finns det rapporter om att examensproven för klass 12 har skjutits upp eller blivit avbrutna på vissa examniationsställen både i Kathmandu och utöver landet.
Det intressantaste som hänt hittills idag är att en grupp ledare inom CPN(UML, alltså Communist Party of Nepal(United Marxists and Leninists), dvs premiärministerns eget parti, har skrivit ett brev som överlämnats till partiets ordförande där de ber premiärministern att avgå för att det ska bli fart på konstitutionsskrivandet och för att fredsprocessen ska kunna fortsätta. Jag har ännu inte hittat några reaktioner på detta vare sig från premiärministerns håll eller från någon annan heller. Det kan i och för sig bero på att det inte går att komma åt några kommentarer till artiklar om detta just nu- förmodligen är det en massa folk som surfar på de sidorna för tillfället.
På nåt sätt tror jag att alla parter nu går och väntar på att det hela ska komma till ett avgörande men ingen vill göra något för att det ska bli så. Alla hoppas att det ska hända "av sig självt". Jag har en känsla av att även den nepalesiska allmänheten är trötta på politikernas oförmåga att göra något konstruktivt överhuvudtaget, vare sig bra eller dåligt, så många ser nog bandhan som en möjlighet för något att hända. Visst påverkar den människornas liv på ett negativt sätt, men att inget händer och inget blir klart inom politiken är nog ändå svårare att stå ut med i längden.
Jag och en annan UMNare satt häromdagen och diskuterade vad som vore det bästa för Nepal och vår gemensamma slutsats var att en samlingsregering med alla partier (ja, de flesta i alla fall) med BR Bhatterai som premiärminister vore den bästa lösningen just nu. Jag har provat idén på en del nepaleser, och andra västerlänningar, och det verkar inte vara någon som direkt säger emot. Dessvärre är det ju inte vi som bestämmer detta utan Madhav Nepal och Prachanda har hela ansvaret i sina händer; M Nepal måste avgå och Prachanda måste stå tillbaka för BR Bhatterai. Just nu verkar nog det första mer troligt än det andra trots allt, och det är sorgligt.
För övrigt regnade det och åskade i Nepalgunj i natt så temperaturen i morse var ungefär tre grader lägre både ute och inne när jag vaknade i morse. Dagens max ser också ut att bli betydligt under det "normala". Just nu är det 35 grader både inne och ute.
söndag 2 maj 2010
söndag 11 april 2010
Ingen vidare bloggare
Varje gång jag skriver i min blogg känner jag ett behov av att beklaga mig över min egen oförmåga att komma till skott med skrivandet. Nu är det ju inte mycket idé att göra det eftersom den enda som kan göra något åt det är jag och jag tror knappast på någon förbättring under den närmaste tiden.
Hur som helst: Sedan jag skrev sist har den riktiga värmen kommit, Koirala har dött, jag har varit i Kathmandu i tre veckor drygt, jag har firat påsk här i Nepalgunj och så har jag varit i Doti en sväng. Vad av detta som kommer att ha mest betydelse för framtiden är väl svårt att säga men allt har varit viktigt på sitt sätt.
Med värmen kom ett nytt sätt att tillbringa dagarna och ett helt nytt tempo. På kvällarna är det runt, eller drygt, 30 grader inne och det betyder att det inte är helt lätt att försöka sova. Jag har kommit fram till att fläkten bara vispar runt den heta luften och air condition skulle nog bli för kallt så jag använder mig av metoden "duscha och ta sedan på nattlinne utan att torka dig" och det fungerar riktigt bra så här långt. På morgonen är det fortfarande ganska hyfsad temperatur, det brukar gå ned till omkring 23 - 24 ute under natten så inne i sovrummet är det väl ungefär detsamma, eller lite drygt det, när jag vaknar. Maxtemperaturen ute närmar sig 40 grader i skuggan (39,9 igår) och max inomhus ligger på omkring 37 grader.
I ett svagt ögonblick lovade jag några vänner en analys av det politiska läget efter GP Koiralas död (fd premiärminister med ambitioner att få sin egen familj att bli Nepals "familjen Gandhi"). Jag ångrar detta ögonblick men håller mina löften så här följer min analys:
1) Det säkraste sättet att bli politisk hjälte i det här landet är att dö.
2) Dottern Sujatas politiska karriär är nog över men hon har lyckats med konststycket att få igenom sin vilja vad det gäller de nya passen som ska tryckas; Det blir Indien som får uppdraget trots att det kostar skjortan att få det gjort där. Man kan förmoda att den höga kostnaden beror delvis på Sujatas "kommission"?? (Sedan jag började skriva detta inlägg har regeringen beslutat ta tillbaka beslutet att låta Indien framställa passen, nu blir det en ny omgång med anbud)
3) Enligt Mr Dahal var GP Koiralas sista önskan att han, dvs Mr Dahal, skulle ta över ansvaret för att se till att konstitutionen blir klar till den 28 maj. Enligt Sujata var Koiralas sista önskan att hans partikamrater skulle hjälpa och stötta hans dotter, dvs Sujata, i hennes politiska karriär. Ingen av dem har gjort särskilt starkt intryck under de veckor som gått sedan Koirala dog.
4) En som däremot varit aktiv under tiden efter GP Koiralas död är Mr Shah, dvs den före detta kungen. I ett uttalande för ca två veckor sedan sa han att "kungadömet i Nepal inte var definitivt slut". Riktigt vad han menar med det är det nog ingen som vet och den allmänna reaktionen var "no way, man, -IT IS OVER!". Det har dock varit flera dagar med bandha(påtvingad stängning av vägar och kontor) för återinförande av Nepal som ett hinduiskt rike och någon "guru" höll en veckas program/puja till den änden också- och hade Mr Shah där på besök.
5) Det är nog trots allt hos Mr Dahal, alias Prachanda, som bollen ligger just nu. Det är dags för honom att visa om maoisterna, och han, verkligen menar allvar med att de vill se konstitutionen klar till den 28 maj. Jag har en känsla av att anledningen till den relativa tystnaden från hans sida under de senaste dagarna beror på att det svårt att riktigt veta vad som är den bästa vägen framåt?
Om man tittar på bilderna från mina veckor i Kathmandu så ser det mest ut att ha handlat om att äta så mycket som möjligt. Nästan alla bilder är från matbord! Nu var inte själva ätandet det viktigaste utan det var den sociala samvaron. Det var en hel rad svenskar och andra, mest "gamla Nepalbekanta" som passerade revy under de här veckorna, bilderna får tala för sig själva:
I värmen är den här stassen den skönaste, inte vacker men funktionell
Ja, så har jag då till sist varit till Doti. Där skulle vi hålla en kurs om "Child-Friendly Schools" för "School Management Committes" och "Parents-Teachers Associations" från fem skolor. Min insats bestod mest i att presentera en och annan lek, t ex mattelekar med vanliga spelkort, för att ge dem en känsla av hur undervisningen kan gå till i en "child-friendly school". För övrigt njöt jag av att vara i den lite svalare luften på 1500 m höjd och hade det hur bra som helst på det fina gästhuset där vi bodde. Två av fyra nätter fick jag sova i "premiärministerns rum" (se blogginlägg från november 2009 ). Det roligast med resan var nog ändå att jag fick köra vår Tata Sumo jeep en stor del av vägen hem! Väldigt roligt- och nu vet jag ju att jag klarar det så nu blir det säkert fler turer.
Hur som helst: Sedan jag skrev sist har den riktiga värmen kommit, Koirala har dött, jag har varit i Kathmandu i tre veckor drygt, jag har firat påsk här i Nepalgunj och så har jag varit i Doti en sväng. Vad av detta som kommer att ha mest betydelse för framtiden är väl svårt att säga men allt har varit viktigt på sitt sätt.
Med värmen kom ett nytt sätt att tillbringa dagarna och ett helt nytt tempo. På kvällarna är det runt, eller drygt, 30 grader inne och det betyder att det inte är helt lätt att försöka sova. Jag har kommit fram till att fläkten bara vispar runt den heta luften och air condition skulle nog bli för kallt så jag använder mig av metoden "duscha och ta sedan på nattlinne utan att torka dig" och det fungerar riktigt bra så här långt. På morgonen är det fortfarande ganska hyfsad temperatur, det brukar gå ned till omkring 23 - 24 ute under natten så inne i sovrummet är det väl ungefär detsamma, eller lite drygt det, när jag vaknar. Maxtemperaturen ute närmar sig 40 grader i skuggan (39,9 igår) och max inomhus ligger på omkring 37 grader.
"Morgonchock"- efter en natt då man lagt sig med hår och nattlinne vått!
Det är lite för varmt för stearinljusen!
I ett svagt ögonblick lovade jag några vänner en analys av det politiska läget efter GP Koiralas död (fd premiärminister med ambitioner att få sin egen familj att bli Nepals "familjen Gandhi"). Jag ångrar detta ögonblick men håller mina löften så här följer min analys:
1) Det säkraste sättet att bli politisk hjälte i det här landet är att dö.
2) Dottern Sujatas politiska karriär är nog över men hon har lyckats med konststycket att få igenom sin vilja vad det gäller de nya passen som ska tryckas; Det blir Indien som får uppdraget trots att det kostar skjortan att få det gjort där. Man kan förmoda att den höga kostnaden beror delvis på Sujatas "kommission"?? (Sedan jag började skriva detta inlägg har regeringen beslutat ta tillbaka beslutet att låta Indien framställa passen, nu blir det en ny omgång med anbud)
3) Enligt Mr Dahal var GP Koiralas sista önskan att han, dvs Mr Dahal, skulle ta över ansvaret för att se till att konstitutionen blir klar till den 28 maj. Enligt Sujata var Koiralas sista önskan att hans partikamrater skulle hjälpa och stötta hans dotter, dvs Sujata, i hennes politiska karriär. Ingen av dem har gjort särskilt starkt intryck under de veckor som gått sedan Koirala dog.
4) En som däremot varit aktiv under tiden efter GP Koiralas död är Mr Shah, dvs den före detta kungen. I ett uttalande för ca två veckor sedan sa han att "kungadömet i Nepal inte var definitivt slut". Riktigt vad han menar med det är det nog ingen som vet och den allmänna reaktionen var "no way, man, -IT IS OVER!". Det har dock varit flera dagar med bandha(påtvingad stängning av vägar och kontor) för återinförande av Nepal som ett hinduiskt rike och någon "guru" höll en veckas program/puja till den änden också- och hade Mr Shah där på besök.
5) Det är nog trots allt hos Mr Dahal, alias Prachanda, som bollen ligger just nu. Det är dags för honom att visa om maoisterna, och han, verkligen menar allvar med att de vill se konstitutionen klar till den 28 maj. Jag har en känsla av att anledningen till den relativa tystnaden från hans sida under de senaste dagarna beror på att det svårt att riktigt veta vad som är den bästa vägen framåt?
Om man tittar på bilderna från mina veckor i Kathmandu så ser det mest ut att ha handlat om att äta så mycket som möjligt. Nästan alla bilder är från matbord! Nu var inte själva ätandet det viktigaste utan det var den sociala samvaron. Det var en hel rad svenskar och andra, mest "gamla Nepalbekanta" som passerade revy under de här veckorna, bilderna får tala för sig själva:
(Sorry Pernilla, du blev inte skarp på någon av bilderna men om man tittar på dessa så kanske du är lika glad för att slippa visa dig i detta "halvgalna" sällskap)
Jo, lite annat än att äta hann jag förstås med på tre veckor, jag var bland annat på besök i Bhaktapur, Kathmandudalens bäst bevarade större stad, och så var jag på kurs om "Early Childhood Education" tillsammans med våra Education Officers.
Påsken i Nepalgunj var varm och bestod mest av matlagning om jag ska vara ärlig. På själva långfredagen bakade jag bullar och gjorde lammköttbullar och på påskaftonen gjorde jag Janssons frestelse, en ostpaj, bakade ut pepparkakor, bakade en saffranskaka, skar sallad och morotsstavar, kokade ägg och fixade för kvällens påskfest. Eftersom allt detta skedde i en temperatur av 35 grader inomhus, innan ugnen ens var igångsatt, så får det nog räknas som en smärre prestation!? Resultat blev dock bra och vi hade en bra och god kväll:
I värmen är den här stassen den skönaste, inte vacker men funktionell
Ja, så har jag då till sist varit till Doti. Där skulle vi hålla en kurs om "Child-Friendly Schools" för "School Management Committes" och "Parents-Teachers Associations" från fem skolor. Min insats bestod mest i att presentera en och annan lek, t ex mattelekar med vanliga spelkort, för att ge dem en känsla av hur undervisningen kan gå till i en "child-friendly school". För övrigt njöt jag av att vara i den lite svalare luften på 1500 m höjd och hade det hur bra som helst på det fina gästhuset där vi bodde. Två av fyra nätter fick jag sova i "premiärministerns rum" (se blogginlägg från november 2009 ). Det roligast med resan var nog ändå att jag fick köra vår Tata Sumo jeep en stor del av vägen hem! Väldigt roligt- och nu vet jag ju att jag klarar det så nu blir det säkert fler turer.
onsdag 3 mars 2010
Bajhang 6 - 19 februari
I början av februari var det dags för alla "advisors" att åka till UMNs olika arbetsområden, "clusters", för att planera det kommande budgetårets aktiviteter tillsammans med de olika partner som UMN har. Jag fick i uppdrag att åka till Bajhang, ett av de mer avlägset belägna clustren, och också det yngsta. Tillsammans med mig var Sagar, vår Conflict Transformation Advisor från Nepalgunj.
Resan började på flygplatsen i Nepalgunj. Vi fick vänta en stund ute vid planet för de fick inte kontakt med vare sig Bajhang eller Dhangadi, platsen planet skulle flyga vidare till. Planet så inte mycket ut för världen men Nepal Airlines har duktiga piloter, som är vana att landa på svåra ställen, så särskilt orolig var jag inte.
Jag fick sitta längst fram på höger sida i planet och hade god utsikt både över piloterna och över det land vi flög över. Tyvärr var fönstret lite smutsigt så det var svårt att få några riktigt skarpa bilder. Det var hur som helst som en geografilektion om Himalajas tillblivelse att flyga nordväst från Nepalgunj till Bajhang, man kunde riktigt se hur höjderna tryckts upp och landet veckats ihop. Här och där ringlade sig en flod mellan höjderna.
Efter en skarp sväng och en kraftig minskining av höjd landade vi på gräsfältet som utgör flygplatsen i Bajhang.
Planet lyfter igen från Bajhang
Från flygplatsen får man gå några kilometer för att komma till distriktshuvudstaden, Chainpur. Som tur var fick vi hjälp med väskorna, de var ganska tunga eftersom vi hade med diverse matvaror till UMN-folket på platsen.
En hängbro leder över floden till den lilla basaren.
Den två första dagarna ägnade vi åt förberedelser för planeringen, vi delade upp oss i team som skulle besöka olika partner och tittade igenom formuläret i vilket planerna skulle skrivas. På tisdagen var det meningen att jag tillsammans med tre officers; Krishna, Tejendra och Jayalaxmi skulle gå till den skola som är UMNs partnerskola i distriktet men när vi vaknade snöade det och vi sköt upp avfärden till onsdagen.
Det hade inte snöat i Bajhang på fjorton år så det var lite av sensation. På kontoret blev det inte mycket gjort för dels var ju snön intressant och dels försvann strömmen så alla datorer fick stängas av.
Även om snön var något av en sensation var det nog inte alla som uppskattade det hela. De flesta hade vare sig kläder eller skor som kunde stå emot vätan och kylan.
Så småningom klarnade det upp och solen smälte undan snön åtminstone nere i dalen och på sydsluttningarna.
Dagen därpå gav jag och mina tre nepalikollegor oss iväg till Shanti Higher Secondary School. Dit är det en full dags vandring(det tog oss 10 timmar), först uppför i fyra- fem timmar och sedan ganska flackt. Jag trodde uppriktigt sagt inte att jag skulle klara det för efter den första stigningen var jag helt slut. Som tur var kunde jag lämpa över min väska på de andra och sedan gick det något bättre- fast jag var oerhört långsam i uppförsbackarna!
Det låg det fortfarande snö kvar på fälten högre upp i bergen och på vissa ställen var det även snö på stigen.
Klockan 19 nådde vi fram till byn där skolan låg och det var skönt att äntligen få vila benen. Jag fick bo hos en släkting till en av mina nepalesiska kollegor och jag skyndade mig att ta golvplatsen i besittning för att inte riskera att behöva dela säng med henne.
Porten till byn
(Mina fötter i sovsäcken)
Det är nåt alldeles speciellt med att vakna i en nepalesisk by; ljuden, vyerna, dofterna.
Dagen på skolan ägnade vi åt planering av det kommande årets aktiviteter men jag hann också ta en titt på skolsalarna. Eftersom de höll på att bygga ett nytt hus på skolområdet var skolan stängd den här dagen, dvs inga barn var där men lärarna satt i solen och "gjorde rätt för sin lön", det vill säga "var närvarande"!?
Klass 8, här ryms 5 elever på varje bänk enligt uppgift
I solen i väntan på att planeringsmötet ska börja.
Dagen därpå gick vi tillbaka till Chainpur. Vi tog en annan väg den här gången, brant nedför till bilvägen och sedan buss. Bussresan tog ca 2 timmar och var inte direkt njutbar. De övriga i bussen tyckte det var mycket underhållande när jag blundade och ojade mig över stupen. Jag är övertygad om att ingen av dem riktigt förstått det där med tyngdpunkt och stabilitet!?
Vacker grind
Väl tillbaka i Bajhang vidtog planering med ytterligare partnerorganisationer och renskrivning av planerna. det blev många långa dagar, och en del sena nätter också.
Vi beslöt oss för att låta vår chaufför från nepalgunj komma upp för att hämta oss och när allt skrivande var klart begav vi oss mot Nepalgunj. Det var inte alls lika otäckt att åka landrover som att åka buss men visst fanns det ett och annat ställe där jag undrade om det verkligen var lämpligt att framföra ett fordon.Bilderna talar för sig själva!
Vyerna var dock vackra och även om resan tog två hela dagar var det värt det. Vi handlade goda apelsiner, åt den bästa risgrynpuddingen i Nepal och nere på Terai stannade vi vid en sjö där jag till och med kunde fågelskåda lite- när jag väl fick använda min egen kikare. Jag medger dock att det var väldigt skönt att komma hem till Nepalgunj igen!
Resan började på flygplatsen i Nepalgunj. Vi fick vänta en stund ute vid planet för de fick inte kontakt med vare sig Bajhang eller Dhangadi, platsen planet skulle flyga vidare till. Planet så inte mycket ut för världen men Nepal Airlines har duktiga piloter, som är vana att landa på svåra ställen, så särskilt orolig var jag inte.
Jag fick sitta längst fram på höger sida i planet och hade god utsikt både över piloterna och över det land vi flög över. Tyvärr var fönstret lite smutsigt så det var svårt att få några riktigt skarpa bilder. Det var hur som helst som en geografilektion om Himalajas tillblivelse att flyga nordväst från Nepalgunj till Bajhang, man kunde riktigt se hur höjderna tryckts upp och landet veckats ihop. Här och där ringlade sig en flod mellan höjderna.
Efter en skarp sväng och en kraftig minskining av höjd landade vi på gräsfältet som utgör flygplatsen i Bajhang.
Planet lyfter igen från Bajhang
Från flygplatsen får man gå några kilometer för att komma till distriktshuvudstaden, Chainpur. Som tur var fick vi hjälp med väskorna, de var ganska tunga eftersom vi hade med diverse matvaror till UMN-folket på platsen.
En hängbro leder över floden till den lilla basaren.
Den två första dagarna ägnade vi åt förberedelser för planeringen, vi delade upp oss i team som skulle besöka olika partner och tittade igenom formuläret i vilket planerna skulle skrivas. På tisdagen var det meningen att jag tillsammans med tre officers; Krishna, Tejendra och Jayalaxmi skulle gå till den skola som är UMNs partnerskola i distriktet men när vi vaknade snöade det och vi sköt upp avfärden till onsdagen.
Det hade inte snöat i Bajhang på fjorton år så det var lite av sensation. På kontoret blev det inte mycket gjort för dels var ju snön intressant och dels försvann strömmen så alla datorer fick stängas av.
Även om snön var något av en sensation var det nog inte alla som uppskattade det hela. De flesta hade vare sig kläder eller skor som kunde stå emot vätan och kylan.
Så småningom klarnade det upp och solen smälte undan snön åtminstone nere i dalen och på sydsluttningarna.
Dagen därpå gav jag och mina tre nepalikollegor oss iväg till Shanti Higher Secondary School. Dit är det en full dags vandring(det tog oss 10 timmar), först uppför i fyra- fem timmar och sedan ganska flackt. Jag trodde uppriktigt sagt inte att jag skulle klara det för efter den första stigningen var jag helt slut. Som tur var kunde jag lämpa över min väska på de andra och sedan gick det något bättre- fast jag var oerhört långsam i uppförsbackarna!
Det låg det fortfarande snö kvar på fälten högre upp i bergen och på vissa ställen var det även snö på stigen.
Klockan 19 nådde vi fram till byn där skolan låg och det var skönt att äntligen få vila benen. Jag fick bo hos en släkting till en av mina nepalesiska kollegor och jag skyndade mig att ta golvplatsen i besittning för att inte riskera att behöva dela säng med henne.
Porten till byn
(Mina fötter i sovsäcken)Det är nåt alldeles speciellt med att vakna i en nepalesisk by; ljuden, vyerna, dofterna.
Dagen på skolan ägnade vi åt planering av det kommande årets aktiviteter men jag hann också ta en titt på skolsalarna. Eftersom de höll på att bygga ett nytt hus på skolområdet var skolan stängd den här dagen, dvs inga barn var där men lärarna satt i solen och "gjorde rätt för sin lön", det vill säga "var närvarande"!?
Klass 8, här ryms 5 elever på varje bänk enligt uppgift
I solen i väntan på att planeringsmötet ska börja.Dagen därpå gick vi tillbaka till Chainpur. Vi tog en annan väg den här gången, brant nedför till bilvägen och sedan buss. Bussresan tog ca 2 timmar och var inte direkt njutbar. De övriga i bussen tyckte det var mycket underhållande när jag blundade och ojade mig över stupen. Jag är övertygad om att ingen av dem riktigt förstått det där med tyngdpunkt och stabilitet!?
Vacker grindVäl tillbaka i Bajhang vidtog planering med ytterligare partnerorganisationer och renskrivning av planerna. det blev många långa dagar, och en del sena nätter också.
Vi beslöt oss för att låta vår chaufför från nepalgunj komma upp för att hämta oss och när allt skrivande var klart begav vi oss mot Nepalgunj. Det var inte alls lika otäckt att åka landrover som att åka buss men visst fanns det ett och annat ställe där jag undrade om det verkligen var lämpligt att framföra ett fordon.Bilderna talar för sig själva!
Vyerna var dock vackra och även om resan tog två hela dagar var det värt det. Vi handlade goda apelsiner, åt den bästa risgrynpuddingen i Nepal och nere på Terai stannade vi vid en sjö där jag till och med kunde fågelskåda lite- när jag väl fick använda min egen kikare. Jag medger dock att det var väldigt skönt att komma hem till Nepalgunj igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
