Kurs i Indien

Nepalganj är, enligt uppgift, Nepals varmaste plats men det har man inte känt mycket av de senaste veckorna. Sällan har jag väl frusit så mycket! Kylan beror på dimman som lägger sig som ett täcke över slätten och som inte lättar ens mitt på dagen. Dag efter dag har gått utan att solen lyckats bryta igenom en enda gång och då blir det rått och kallt både ute och, framför allt, inne. Det gäller att ha många lager av kläder på sig, och varma täcken och filtar i sängen!


Ett välkommet avbrott från kylan och dimman var det att få åka till Jaigaon i Västbengalen, Indien. Jag har varit där en gång förut och hållit kurs för lärarna på Ebenezer Academy. Det var i januari 2005 jag var där och höll en kurs för lärarna och nu hade de bett mig komma igen för en uppföljning.


Skolan ligger på samma område som en liten pingstförsamling och skolans director, Mr Lama, med familj är starkt engagerade i både skolan och församlingen. Skolans rektor, Mrs Sharma, är däremot hindu, från Nepal men boende i Bhutan (Jaigaon ligger precis på gränsen till Bhutan). Personalen på skolan är också en salig blandning av nepaleser, indier och bhutaneser, hinduer och kristna, ja hela staden är en fantastisk blandning av nationaliteter och religioner, nytt och gammalt. Det märkliga, och praktiska för mig, är att trots att staden ligger så långt bort som fyra timmars bilresa från den nepalesiska gränsen är nepali helt gångbart som språk!




Den här gången handlade kursen mest om värderingsövningar och matematik. Redan i oktober fick jag en lista med ämnen som lärarna och skolledningen ville att jag skulle behandla. Den kunde sammanfattas i två huvudpunkter; "Hur gör man matematikundervisningen intressant och rolig" och "Hur handskas man med barn som inte följer mallen". Ja, vad de skrev var egentligen "How to handle unruly kids" och jag insåg ganska snart att vad de menar med "unruly kids" inte precis är det jag tänker på när jag hör det.

Huruvida lärarna i slutändan tyckte att mina förslag på värderingsövningar kan vara till någon hjälp i deras arbete med dessa "unruly kids" vet jag inte, men jag vet i alla fall att de uppskattade mattelekarna och aktiviteterna vi gjorde. Till och med de lekar där vi använde vanliga spelkort tyckte de var bra - fast om de törs använda dem med eleverna är en annan sak. Föräldrar kan vara rätt konservativa och "kortspel" är definitivt inte bra inom någon kultur här!




Trots att jag tyckte att jag var rätt väl förberedd redan när jag åkte till Indien ägnade jag ganska mycket av min "fritid", både på morgonen och på kvällen, åt att förberda för nästa pass. Jag tror att hotellpersonalen tyckte jag var lite "skum" som satt på mitt rum och jobbade vid datorn så mycket. Kanske trodde de jag var någon slags spion?


Jag åt också en hel del. Varje dag serverade Mrs Lama en fantastisk lunch med nepalesiska och bhutanesiska specialiteter. Jag åt så mycket jag kunde och njöt verkligen. Förra gången jag var i Jaigaon var jag sjuk hela tiden och kunde inte riktigt uppskatta maten, men det tog jag igen med besked nu!


En kväll beställde jag en "thali" på hotellet och då fick jag så här mycket mat! Jag måste erkänna att inte ens jag lyckades äta upp allt detta! En del var ganska kryddstarkt också, ingen "turistanpassning" här inte!


Hemresan blev en upplevelse! Jag såg visserligen Everest från flyget på vägen ned till gränsen, men det var inte alls lika fantastiskt som det jag såg på väg från Kathmandu till Nepalganj. Vilket land! Jag tog fler kort på flyget än jag gjort under hela tiden i Jaigaon och Kathmandu och även om alla inte blev så bra, tagna genom den kladdiga rutan som de är, så säger de en hel del om hur otroligt vackert- och otillgängligt- Nepal är.

Det blir inte alltid som man tänkt sig!

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig, det kan jag säga efter den här julhelgen.

Julaftonen började bra med att jag drack kaffe på sängen. Lussekatterna och pepparkakorna som jag gjort smakade riktigt gott. Frukosten bestående av risgrynsgröt med jordgubbar i var inte heller dum.




Eftersom jag skulle jobba gick jag som vanligt till kontoret. Vi tittade tillsammans på bilder från vårt avskedsfika för Arjun, vår teamledare, och allt för frid och fröjd. Sedan brakade det löst! Två personer på kontoret började gräla om några försvunna papper och det blev till slut riktigt obehagligt. Den som säger att nepaleser aldrig skäller på varandra har definitivt fel! Det var ett rejält och högljutt gräl, mellan en man och en kvinna ska tilläggas. Jag blev helt förstenad och visste inte vad jag skulle göra, eftersom jag inte riktigt begrep vad det hela rörde sig om. Som tur var ingrep de övriga på kontoret och tog med mannen till ett annat rum. Efter det kunde jag inte varva ned och jag fick absolut inget arbete gjort utan satt mest och kände hur adrenalinet pumpade genom kroppen. Hjärtfrekvensen gick inte ned till normalläge på flera timmar efteråt!

Eftersom jag skulle vara borta 17.30 gick jag hem för att duscha redan omkring kl 16. Medan jag väntade på varmvattnet kom en av gästerna på gästhuset och sa att det inte fanns något vatten. Jag tryckte igång pumpen och så småningom fick även jag min dusch. Naturligtvis var jag redan sen när jag åkte iväg på motorcykeln med min rödkålssallad, mina pepparkakor och mitt "julklappsbyte" paket.

Det var en grupp västerlänningar som skulle äta Christmas dinner tillsammans. Alla utom jag var förstås "anglosaxer" så det blev kyckling, "stuffing" och tranbärssylt. Min sallad var nog det godaste, det tyckte åtminstone jag. Den hade i alla fall den häftigaste färgen!




Vid 21-tiden, just när det skulle serveras kaffe och te bestämde jag mig för att det var dags att åka hem. Jag ville ju hinna "prata" med mina systrar och min mor medan de firade tillsammans. Jag förberedde det hela genom att tända ljus och ljusslingor (min gran) och satte mig bekvämt i den skönaste stolen. Det var bara det att internet, som fungerat perfekt på eftermiddagen, nu inte fungerade alls! Det gick bara inte att komma ut på nätet. Till slut fick jag lov att ringa min syster Karin på mobilen och säga God Jul! Jag hade bara 60 Rs kvar på mitt konto och hennes batteri tog slut innan vi hunnit prata upp mer än 30 Rs (det gick på 1 minut tror jag) så det blev inget långt samtal. Tydligen försökte de sedan sms:a mig men det mesta kom inte fram, inte då i alla fall, men det droppar in meddelanden fortfarande. Alldeles nyss fick jag ett meddelande som var skickat 18.55, svensk tid, på julaftonen!

Jag fick alltså öppna mina paket och dricka mitt te i min ensamhet. Det var inte så dumt det heller men riktigt som jag tänkt mig blev det ju inte.




På juldagen skulle gudstjänsten börja kl 10 som vanligt men när jag kom dit kl 10.30 efter att ha försökt få igång mitt internet, var det knappt någon där alls.



De sa att det nog skulle börja vid 11-tiden. Jag gick hem en stund igen och runt 11.15- 11.30 kom programmet igång. Det var sång, juldrama, predikan, julhälsningar från politiker och andra, dans och mer sång. Till slut blev det lite khaajaa också, dvs lite te med tilltugg. Programmet var inte alls dumt men jag satt mest och var orolig över att det luktade så mycket bensin från de stora tankarna som stod alldeles bortom kyrkan, på militärt område.



Ängeln säger till herdarna att inte vara rädda

Herdarna funderar på om de ska gå till Bethlem och "se det som har hänt"

Pastorn talar (Nej han har inte vingar, det är taket över bensinpumparna som syns i bakgrunden)

En kristen militär från arméförläggningen talar.

En lokalpolitiker hälsar all God Jul.

När de äntligen fått igång cd-spelaren blev det dans. Texten var mycket from ska sägas, det var inte Bollywood direkt.

Det bästa inslaget var den här lilla gruppens sång. Dessvärre klickade min kamera när de sjöng första gången men jag lyckades få dem att ställa upp och ta om det hela. Hade bara musikanterna hållit tyst och inte spelat i fel tonart hela tiden hade det varit lika bra andra gången!

Ja, så gick julhelgen vidare, utan internet men med köttbullar och löksås på juldagen och med skinka och potatismos på annandagen (dock utan griljering eftersom jag inte httade någon senap). Saag kunde jag inte avstå trots den annars så västerländska födan!




Internet har fortsatt att trilskas och nu sitter jag utanför kontoret och skriver. Om en liten stund ska jag gå hem och äta lite lunch. Klockan är redan 14 och julhelgen är snart över.



Nej, julhelgen blev inte riktigt som jag tänkt mig, men den blev ju ändå ganska bra. Problemen med internet kunde jag gärna har varit utan, men annars är jag helt nöjd.

Veckans affärer

Det visar sig att min oförmåga att komma till skott när det gäller uppdateringen av den här bloggen är större än jag trodde. Tydligen behövs det någon slags "deadline" för att jag ska komma igång. Nu finns dock ingen sådan men jag har länge gått och tänkt att jag skulle skriva om mina affärer, och som jag på senare tid handlat en hel del passar det också ganska bra.

Här ute vid flygplatsen finns det mest jag behöver. Det kommer försäljare med vagnar eller korgar på cyklarna och säljer allt möjligt, från honung till stenar att mala kryddor på. Glasscyklen kommer också regelbundet och hans signal låter som sopkärran gjorde i Kathmandu vilket är en aning förvirrande. Jag är dock sällan sugen på glass så det kan kvitta om signalen är otydlig.

Så länge jag håller mig här ute vid flygplatsen går det åt tämligen lite pengar. Saag köper jag varje dag från en sån här liten affär, dock vanligen inte från den här. Saagen kostar 10 Rs per knippe och ett knippe räcker gott och väl till två måltider. Andra grönsaker köper jag också i samma lilla grönsakshandel och det blir ytterst sällan mer än omkring 50- 60 Rs, dvs 5- 6 kronor.

Förutom grönskashandel frekventerar jag också mjölkbutiken rätt ofta. Den är en osannolik liten hydda bara, men innehavarna är trevliga och nu, när hunden försvunnit, kan jag gå dit utan att behöva bli utskälld. Hunden var så rädd för mig, jag vet inte varför, att han började yla och skälla så fort han fick syn på mig. Han skällde aldrig på någon annan! Det blev en liten sport att försöka smyga så nära som möjligt utan att han upptäckte mig och folk i husen runt omkring tyckte det var väldigt roligt att se hur länge det skulle dröja innan han såg mig! Mjölken kostar för övrigt 40 Rs per liter men den är tämligen lankig. Yogurten är bra och kostar 48 Rs/l. Både mjölken och yogurten är förpackad i plastpåsar.

Mina övriga inköp gör jag för det mesta i den här affären. Han har det mesta man kan behöva; mjöl, ägg, russin, kex, linser, ris, tandkräm, matolja, tvål, tvättmedel.....

Om jag behöver något annat än detta livets nödtorft får jag lov att åka in till stan. Dit är det 6 km och för att inte behöva lägga ut de 15 Rs det kostar att åka med en överlastad tuktuk så har jag köpt en cykel. Ja, det är väl för att jag ska få lite motion också. Det tog säkert en timme att få den iordning när jag väl bestämt mig för vilken jag ville ha, det skulle skruvas på reflexer och ringklocka och sadel och styre skulle ställas in. Dessvärre är den lite för låg för mig trots att sadeln sitter så högt det går men det går ju lätt att cykla här så det är OK.

Det första jag gjorde när jag köpt min cykel var att åka runt i centrum och leta efter gardintyg. I den här affären hittade jag ett rödrandigt tyg till julgardiner. De är tyvärr inte uppsydda än men de blir nog bra- och förhoppningsvis blir de färdiga innan jul!

Vid samma tillfälle var jag också in och köpte lite mer koppar och en visp i husgerådsaffären med det enorma utbudet! De har i princip allt man kan tänkas vilja ha av tallrikar, glas, koppar, bestick, plastburkar etc.

Vill jag ha lite mer avancerade matvaror såsom smör, kakao, cornflakes, havregryn, muesli eller liknande får jag ta sig till den här affären. De trollar fram det mesta man kan tänkas vilja ha, dock inte vanlig ost. Vanlig ost får jag lov att beställa från Kathmandu, eller också får jag åka dit för att handla själv.

I Kathmandu är kommersen vansinnig. Där finns allt från försäljare med ett plastskynke utlagt på gatan bara, till stora flotta "gallerior". En vanlig fredagseftermiddag är trängseln fruktansvärd i det gamla handelstråket Indrachowk- Asan Tol. Här bjuds allt från hårsnoddar till gasspisar.

Tygaffärer finns det hur många som helst och de har verkligen ett stort utbud av mer eller mindre vackra tyger.

I Asan Tol finns också min kryddhandlare och där köper jag saffran till det facila priset av 28 kr/gram, ganska billigt i dessa dyrtider för saffran. Sist jag var där köpte jag 20 gram och det kändes lite märkligt att köpa saffran för mer än en normal nepalesisk månadslön. Det kommer dock att bli många goda kakor och saffransbullar av dessa dyrbara gram, både här i Nepalgunj, i Tansen och i Eskilstuna! Att betänka är att saffranet kostade ca 2/3 av det ugnen kostade som jag kommer att grädda kakorna i. Nog är världen lite märklig!