Ovan vid TV

Jag är inte van att titta på TV det märks tydligt. Jag gråter så det skvalar för minsta lilla och barnmorskorna i East End blev definitivt för mycket för mig! Nåja, jag behöver ju inte titta på fler avsnitt om jag inte vill- man blir så trött av att gråta! Engelska Antikrundan kan jag dock tänka mig se igen. Det är lite mer "tyngd" i engelska antikviteter än i svenska och priserna är ju också lite högre kan man säga.

För övrigt har jag haft migrän och ätit middag hos min syster Karin, en god korv Stroganoff som min svåger lagat. Till efterrätt blev det de där jordgubbarna som jag inte åt under midsommar, eller snarast jordgubbarna som jag vägrade äta på midsommarafton bara för att man "ska" göra det när det är midsommar.

Nu är det dags för en nattmacka.

Midsommardagen 2013

Kallt! Missionsmöte och kaffe med ostkaka på Torp.

Midsommarafton

Det ska sägas på en gång att jag nog är rätt trött men i år har midsommar, så här långt, varit jobbigare än vanligt.

Jag har aldrig varit någon stor "midsommarfantast", det är så mycket längtan och förväntan som aldrig blir mött och så mycket känslor som liksom ska kännas- och inte kännas- och i år har det tagit emot ännu mer att äta sill och jordgubbar, dansa runt midsommarstången och gå på konferensmöten. Just nu sitter jag hemma i favoritfåtöljen och tittar på webb-tv från Torp. Jag orkade inte vara kvar, för ärligt talat kände jag mig mer ensam där än vad jag gör här, ensam i min fåtölj.

Det roliga är att här i min egen fåtölj, och alldeles ensam, har jag blivit glatt överraskad av kvällens predikan i Torpladan. Mycket bra faktiskt. Jag tror dock inte att jag skulle ha upplevt den lika bra om jag suttit där på en hård bänk, ensamma i massan. Det var nog meningen att jag skulle åka hem!

Nu ska jag gå och lägga mig så kanske dagen i morgon känns lättare och ljusare.

Några midsommarblomster:

Slut på ridlägret

Då var det roliga över- och det har verkligen varit väldigt roligt! Men jobbigt för kroppen! Jag har nu ont på ställen där jag knappt trodde man kunde få ont, men det går säkert över. Lite synd bara att det är så många veckor tills det är dags för nästa ridlektion.

Den största överraskningen på lägret var den oerhört goda maten. Ridskolechefen visade sig vara en mycket god kock och den ena lunchen var bättre än den andra! Fantastiskt att få sitta ned vid dukade bord och äta superb lunch efter förmiddagens ofta ganska ansträngande ridpass. Bara det gör att jag funderar på att åka på läger nästa år igen!

Nu är det bäst att jag tar fram dammsugaren om det här huset inte ska kännas helt obeboeligt i morgon, dammråttorna dansar under sängen och under stolarna.

Observera att den här fåtöljen "läcker spån", fullt så här bedrövligt är inte resten av golvet! Och hoppsan, där låg överstrykningspennan jag trodde jag slarvat bort....

Men jag vet inte om jag orkar dammsuga?

Vi börjar på ny kula?

Det blev inte mycket med de där söndagarna på Boglundsängen så jag tror att jag återgår till min vanliga sida igen.

Denna onsdagskväll sitter jag och tar igen mig efter tre intensiva ridlägerdagar. Kroppen är öm både här och där men det har varit fantastiskt roliga dagar. I morgon är sista dagen och trots trötthet och ömhet både här och där ser jag fram emot dagen. Jag förmodar att dagen kommer att se ut ungefär som de tre tidigare dagarna med ett pass på förmiddagen då vi rider den häst vi kallat "vår" under veckan och sedan ett pass på eftermiddagen med en annan häst, en ny varje dag. "Min häst" under veckan har varit Tiger, en ganska seg och lite småtjurig fux. På eftermiddagarna har jag ridit Laikmets, Gourmet och Braveheart. Jag tror faktiskt jag gillar Braveheart bäst av dem alla.

För övrigt har ett intensivt och ganska jobbigt läsår avslutats och nu är det sommarlov fram till mitten av augusti. Jag har, förutom att slöa och springa upp och ned till tvättstugan, ikväll letat båtturer på Mälaren och kollat på flygbiljetter till Nepal. Till Nepal tänker jag inte resa, men en tur på Mälaren tänker jag hinna med.

Här några bilder från kvällen och trädgården. Nu måste jag ta hand om tvätten.

Nu i Örebro

Jag fattar inte vad som hänt men alla mina bilder har försvunnit i tidigare blogginlägg. Ganska frustrerande! Jag trodde i min enfald att detta inte var möjligt- eller åtminstone att det skulle vara lätta att åtgärda. Jag har dock så här långt inte kommit på något sätt att fixa det på. Eftersom jag inte begriper vad jag gjort för att de ska försvinna kan jag inte heller rätta till det. Adresserna ser OK ut men det verkar inte finnas nåt där. Jag har en känsla av att det hela kan bero på Google+ och kopplingen till min mobil, dvs synkronisering men eftersom jag inte fattar vare sig hur jag fått Google+, vad synkronisering är eller vad jag har för nytta av det så är det lite svårt att veta hur man ska angripa problemet.

Hur som helst, jag ska försöka fixa det om det så ska betyda att jag får ladda upp varenda bild igen!

Här kommer i alla fall några bilder från sommaren som gick. Jag återkommer med mer.

Sista ordet från Nepal?

Det är nu fyra månader sedan jag skrev sist och detta blir förmodligen mitt sista inlägg från Nepal. Det känns både sorgligt och samtidigt helt naturligt eftersom jag faktiskt redan från början visste att det skulle bli knappt tre år och inte mer den här gången. Det ska bli spännande att komma hem till Sverige och "återuppta" livet där. Ja för det känns som om jag faktiskt har två liv, ett nepalesiskt och ett svenskt och kanske är det därför jag känner mig så ung? Jag är ju bara 26 år på vardera stället då!

Det finns mycket att säga om de senaste månaderna men det låter sig inte göras här. Uppriktigt sagt minns jag knappt själv vad jag gjorde innan den 13 april? Sedan dess har jag rätt bra koll:

Den första dagen på det nya året, 2069 Vikram Sambat, körde jag alldeles ensam de nio timmarna till Bajhang. Vägen är usel på sina ställen men denvar mycket bättre än den varit tidigare jag åkt den. Dessutom var det väldigt lite trafik och inga vägarbeten eftersom det var nyårsdag och alltså lätt att ta sig fram.

Efter en natt i Chainpur gick jag upp till skolan i Bannichaur för att vara med på en workshop där. Jag hade gått den vägen en gång tidigare och visste vad som väntade mig av uppförsbackar. Eftersom jag var beredd på hur det skulle bli hushållade jag bättre med mina krafter den här gången och dessutom hade jag hjälp att bära redan från början vilket underlättade. Det tog ändå nästan 10 timmar av vilka minst 3- 4 var uppför, ja nästan klättring på vissa ställen. Som tur var var det mulet och inte så varmt som jag hade fruktat.

Det började regna redan innan vi kom fram till skolan och det regnade sedan i princip oavbrutet i två dagar. Ovanligt väder för att vara Nepal i april. På bergen runt om kring, kanske på 2500 meters höjd snöade det. Vi befann oss på ca 1800 m och där var det kallt nog när man skulle sitta stilla i en skolsal hela dagarna.

Trots kölden arbetade lärarna som var med på workshopen på med sina olika uppgifter. Det var mycket "klippa och klistra" och alla tycktes trivas. För min del var det roligt att se deras entusiasm eftersom jag varit minst sagt "tveksam" till förhållandena på skolorna i Bajhang. Det kan nog bli bra där också så småningom! De har i alla fall distans till sig själva och utbildningsstandarden i sitt distrikt: När någon försökte kika på någon annan när de skrev något eller rita av en bild i en bok när de skulle rita nåt, sa de andra -"Nej, inte fuska, det här är inte SLC examen!" (SLC = School Leaving Certificate).  Bajhang ligger klart över riksgenomsnittet i resultat men alla vet vad det beror på!

 

Från Bajhang åkte jag direkt till Kathmandu. Eller, så direkt var det ju inte egentligen:
Dag 1: Upp klockan 05, iväg kl 05.45, tre timmars vandring nedför berget till vägen, en timmes väntan på familjen Ruohoneimi, nära åtta timmars färd i land rovern till Nepalgunj

Dag 2: Avfärd kl 07, framme i Tansen kl 14 ungefär, 5-årsfirande för John med familjen Ardeby och Josefin Fållsten.

Dag 3: Avfärd kl 8, framme i Kathmandu kl 16 ungefär.

Hade jag vetat den 13 april när jag åkte från Doti att jag inte skulle komma tillbaka dit hade jag nog förberett min avfärd lite bättre. Min plan var ju att åka tillbaka dit efter retreaten för UMNs "appointees" men den politiska situationen i landet har gjort det omöjligt. Det var först bandha i tre veckor i Far-Western Nepal och nu är det ständiga bandhor på Terai och även här i Kathmandu är det oroligt. Jag skulle kanske ta mig TILL Doti men jag skulle inte kunna vara säker på att ta mig därifrån igen i tid för att hinna med flyget hem till Sverige den 4 juni.

Dessbättre har jag bra kollegor i Doti, och Sabu Tamang har hjälpt mig med packningen. Jag skrev först långa listor med vad som skulle göras med de olika sakerna, de jag kunde komma ihåg att jag hade, och sedan har vi haft telefonkontakt under tiden som hon och några ungdomar från kyrkan i Silgadhi har plockat. Vi får se om sakerna kommer hit innan den 4 juni eller om jag måste be någon här ta hand om dem?

Det känns väldigt sorgligt att inte få återse huset och att inte få säga adjö till alla vänner i Silgadhi och på skolan i Budar men jag hade inget val egentligen. Jag funderar som bäst på hur jag ska kunna skicka något till avsked och så hoppas jag att jag får komma tillbaka och träffa alla snart igen!

Just nu, lördagen den 19 maj klockan 11.30 ska jag ta en dusch och sedan gå ut och se om jag kan få tag i någon lunchmat. Jag har varit sängliggande med ett virus på balansnerven (eller nåt sånt) i tre dagar men känner mig ganska bra idag, i alla fall tillräckligt bra för att gå ut och beställa lunch på något närliggande ställe.