Midsommarafton

Det ska sägas på en gång att jag nog är rätt trött men i år har midsommar, så här långt, varit jobbigare än vanligt.

Jag har aldrig varit någon stor "midsommarfantast", det är så mycket längtan och förväntan som aldrig blir mött och så mycket känslor som liksom ska kännas- och inte kännas- och i år har det tagit emot ännu mer att äta sill och jordgubbar, dansa runt midsommarstången och gå på konferensmöten. Just nu sitter jag hemma i favoritfåtöljen och tittar på webb-tv från Torp. Jag orkade inte vara kvar, för ärligt talat kände jag mig mer ensam där än vad jag gör här, ensam i min fåtölj.

Det roliga är att här i min egen fåtölj, och alldeles ensam, har jag blivit glatt överraskad av kvällens predikan i Torpladan. Mycket bra faktiskt. Jag tror dock inte att jag skulle ha upplevt den lika bra om jag suttit där på en hård bänk, ensamma i massan. Det var nog meningen att jag skulle åka hem!

Nu ska jag gå och lägga mig så kanske dagen i morgon känns lättare och ljusare.

Några midsommarblomster:

Slut på ridlägret

Då var det roliga över- och det har verkligen varit väldigt roligt! Men jobbigt för kroppen! Jag har nu ont på ställen där jag knappt trodde man kunde få ont, men det går säkert över. Lite synd bara att det är så många veckor tills det är dags för nästa ridlektion.

Den största överraskningen på lägret var den oerhört goda maten. Ridskolechefen visade sig vara en mycket god kock och den ena lunchen var bättre än den andra! Fantastiskt att få sitta ned vid dukade bord och äta superb lunch efter förmiddagens ofta ganska ansträngande ridpass. Bara det gör att jag funderar på att åka på läger nästa år igen!

Nu är det bäst att jag tar fram dammsugaren om det här huset inte ska kännas helt obeboeligt i morgon, dammråttorna dansar under sängen och under stolarna.

Observera att den här fåtöljen "läcker spån", fullt så här bedrövligt är inte resten av golvet! Och hoppsan, där låg överstrykningspennan jag trodde jag slarvat bort....

Men jag vet inte om jag orkar dammsuga?

Vi börjar på ny kula?

Det blev inte mycket med de där söndagarna på Boglundsängen så jag tror att jag återgår till min vanliga sida igen.

Denna onsdagskväll sitter jag och tar igen mig efter tre intensiva ridlägerdagar. Kroppen är öm både här och där men det har varit fantastiskt roliga dagar. I morgon är sista dagen och trots trötthet och ömhet både här och där ser jag fram emot dagen. Jag förmodar att dagen kommer att se ut ungefär som de tre tidigare dagarna med ett pass på förmiddagen då vi rider den häst vi kallat "vår" under veckan och sedan ett pass på eftermiddagen med en annan häst, en ny varje dag. "Min häst" under veckan har varit Tiger, en ganska seg och lite småtjurig fux. På eftermiddagarna har jag ridit Laikmets, Gourmet och Braveheart. Jag tror faktiskt jag gillar Braveheart bäst av dem alla.

För övrigt har ett intensivt och ganska jobbigt läsår avslutats och nu är det sommarlov fram till mitten av augusti. Jag har, förutom att slöa och springa upp och ned till tvättstugan, ikväll letat båtturer på Mälaren och kollat på flygbiljetter till Nepal. Till Nepal tänker jag inte resa, men en tur på Mälaren tänker jag hinna med.

Här några bilder från kvällen och trädgården. Nu måste jag ta hand om tvätten.

Nu i Örebro

Jag fattar inte vad som hänt men alla mina bilder har försvunnit i tidigare blogginlägg. Ganska frustrerande! Jag trodde i min enfald att detta inte var möjligt- eller åtminstone att det skulle vara lätta att åtgärda. Jag har dock så här långt inte kommit på något sätt att fixa det på. Eftersom jag inte begriper vad jag gjort för att de ska försvinna kan jag inte heller rätta till det. Adresserna ser OK ut men det verkar inte finnas nåt där. Jag har en känsla av att det hela kan bero på Google+ och kopplingen till min mobil, dvs synkronisering men eftersom jag inte fattar vare sig hur jag fått Google+, vad synkronisering är eller vad jag har för nytta av det så är det lite svårt att veta hur man ska angripa problemet.

Hur som helst, jag ska försöka fixa det om det så ska betyda att jag får ladda upp varenda bild igen!

Här kommer i alla fall några bilder från sommaren som gick. Jag återkommer med mer.

Sista ordet från Nepal?

Det är nu fyra månader sedan jag skrev sist och detta blir förmodligen mitt sista inlägg från Nepal. Det känns både sorgligt och samtidigt helt naturligt eftersom jag faktiskt redan från början visste att det skulle bli knappt tre år och inte mer den här gången. Det ska bli spännande att komma hem till Sverige och "återuppta" livet där. Ja för det känns som om jag faktiskt har två liv, ett nepalesiskt och ett svenskt och kanske är det därför jag känner mig så ung? Jag är ju bara 26 år på vardera stället då!

Det finns mycket att säga om de senaste månaderna men det låter sig inte göras här. Uppriktigt sagt minns jag knappt själv vad jag gjorde innan den 13 april? Sedan dess har jag rätt bra koll:

Den första dagen på det nya året, 2069 Vikram Sambat, körde jag alldeles ensam de nio timmarna till Bajhang. Vägen är usel på sina ställen men denvar mycket bättre än den varit tidigare jag åkt den. Dessutom var det väldigt lite trafik och inga vägarbeten eftersom det var nyårsdag och alltså lätt att ta sig fram.

Efter en natt i Chainpur gick jag upp till skolan i Bannichaur för att vara med på en workshop där. Jag hade gått den vägen en gång tidigare och visste vad som väntade mig av uppförsbackar. Eftersom jag var beredd på hur det skulle bli hushållade jag bättre med mina krafter den här gången och dessutom hade jag hjälp att bära redan från början vilket underlättade. Det tog ändå nästan 10 timmar av vilka minst 3- 4 var uppför, ja nästan klättring på vissa ställen. Som tur var var det mulet och inte så varmt som jag hade fruktat.

Det började regna redan innan vi kom fram till skolan och det regnade sedan i princip oavbrutet i två dagar. Ovanligt väder för att vara Nepal i april. På bergen runt om kring, kanske på 2500 meters höjd snöade det. Vi befann oss på ca 1800 m och där var det kallt nog när man skulle sitta stilla i en skolsal hela dagarna.

Trots kölden arbetade lärarna som var med på workshopen på med sina olika uppgifter. Det var mycket "klippa och klistra" och alla tycktes trivas. För min del var det roligt att se deras entusiasm eftersom jag varit minst sagt "tveksam" till förhållandena på skolorna i Bajhang. Det kan nog bli bra där också så småningom! De har i alla fall distans till sig själva och utbildningsstandarden i sitt distrikt: När någon försökte kika på någon annan när de skrev något eller rita av en bild i en bok när de skulle rita nåt, sa de andra -"Nej, inte fuska, det här är inte SLC examen!" (SLC = School Leaving Certificate).  Bajhang ligger klart över riksgenomsnittet i resultat men alla vet vad det beror på!

 

Från Bajhang åkte jag direkt till Kathmandu. Eller, så direkt var det ju inte egentligen:
Dag 1: Upp klockan 05, iväg kl 05.45, tre timmars vandring nedför berget till vägen, en timmes väntan på familjen Ruohoneimi, nära åtta timmars färd i land rovern till Nepalgunj

Dag 2: Avfärd kl 07, framme i Tansen kl 14 ungefär, 5-årsfirande för John med familjen Ardeby och Josefin Fållsten.

Dag 3: Avfärd kl 8, framme i Kathmandu kl 16 ungefär.

Hade jag vetat den 13 april när jag åkte från Doti att jag inte skulle komma tillbaka dit hade jag nog förberett min avfärd lite bättre. Min plan var ju att åka tillbaka dit efter retreaten för UMNs "appointees" men den politiska situationen i landet har gjort det omöjligt. Det var först bandha i tre veckor i Far-Western Nepal och nu är det ständiga bandhor på Terai och även här i Kathmandu är det oroligt. Jag skulle kanske ta mig TILL Doti men jag skulle inte kunna vara säker på att ta mig därifrån igen i tid för att hinna med flyget hem till Sverige den 4 juni.

Dessbättre har jag bra kollegor i Doti, och Sabu Tamang har hjälpt mig med packningen. Jag skrev först långa listor med vad som skulle göras med de olika sakerna, de jag kunde komma ihåg att jag hade, och sedan har vi haft telefonkontakt under tiden som hon och några ungdomar från kyrkan i Silgadhi har plockat. Vi får se om sakerna kommer hit innan den 4 juni eller om jag måste be någon här ta hand om dem?

Det känns väldigt sorgligt att inte få återse huset och att inte få säga adjö till alla vänner i Silgadhi och på skolan i Budar men jag hade inget val egentligen. Jag funderar som bäst på hur jag ska kunna skicka något till avsked och så hoppas jag att jag får komma tillbaka och träffa alla snart igen!

Just nu, lördagen den 19 maj klockan 11.30 ska jag ta en dusch och sedan gå ut och se om jag kan få tag i någon lunchmat. Jag har varit sängliggande med ett virus på balansnerven (eller nåt sånt) i tre dagar men känner mig ganska bra idag, i alla fall tillräckligt bra för att gå ut och beställa lunch på något närliggande ställe.

Den kallaste vintern

Detta är nog den kallaste vintern jag upplevt i Nepal och än är den väl inte slut? Jag ångrar bittert att jag inte köpte en gaskamin förra året, nu är det liksom för sent och skulle vara ett onödigt slöseri med pengar.

Julen var helt OK, i alla fall temperaturmässigt. Lite ensamt kändes det dock eftersom jag firade helt ensam. Ingen post hann fram heller, inte ett endaste litet julkort, och inga paket. (åtminstone ett paket saknas fortfarande). Inte ens "tonårstjejerna" kom på besök, jag tror jag brädades av idrottstävlingen som hölls på Thundikhel, exercisplatsen, strax ovanför mitt kvarter. Det är klart att snygga volleybollspelare smäller högre än "en tant", hur goda kakor hon än bakar!

Julaftonsfrukost

Lite julsånger med lånad gitarr

Tredjedag jul åkte jag till Kathmandu och där firade jag också nyår genom att äta "julbord" på Nepal Face to Face. Nyårsafton var en strålande vacker dag! Det var sen kylan slog till ordentligt!

Himalaja från Kathmandu på nyårsaftonens kväll

Christmas platter 1, av två plus efterrätt i julbordet på Face to Face

Jag var egentligen i Kathmandu för att möta två lärare från England som skulle komma på besök till Rampur Higher Secondary School i Budar, Doti. Jag tillbringade fyra kalla timmar i väntan på dem på Tribhuvan International Airport den 5 januari, på mer eller mindre tom mage. Inte undra på att jag skrapade UMNs fina Pajero i den smala, krångliga grinden på Nepal Face to Face när de väl kom och jag skulle "leverera" dem till gästhuset! Jag körde själv, eftersom det blivit så sent att jag skickat hem chauffören. I ren ilska gick jag sedan tillbaka till gästhuset efter att ha lämnat bilen på UMN- fortfarande med tom mage.

Dagen därpå flög vi till Dhangadhi och åkte vidare till Budar. Där var det riktigt otäckt kallt! Jag sov i den sk. "premiärminister hyddan", som är byggd av trä med mycket sprickor och springor, och där var det isande kallt mest hela tiden. Som tur var hade jag min fleecefilt med mig och jag kunde ju dessutom använda båda de täcken som fanns i rummet. Jag har ingen aning om hur kallt det egentligen var, vare sig utanför eller inne i rummet, men en del mornar var det frost som låg kvar till långt fram på förmiddagen och när jag väl kom tillbaka till Silgadhi kändes det riktigt behagligt att kliva upp och klä på sig fast termometern i sovrummet visade på strax under 10 grader! En av de sista dagarna var de is på vattenpölarna, is som inte smält fast klockan var 11.30 när jag kom till skolan! Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag skulle ha klarat mig utan dunjackan jag fått "ärva" av Anna Z när jag var i Kathmandu.

Gästerna i sina nya snygga mössor, avskedspresent från skolan i Budar. Dessa mössor är högsta mode i Budar just nu!

Här i Silgadhi är det något varmare än i Budar men det är inte helt lätt att gå upp när termometern visar på 8- 9 grader. Mitt duntäcke och mina fleecefiltar, pyjamas och flanellnattlinne samt stickade sockor med fleecefoder håller mig i alla fall varm så länge jag ligger i sängen. Jag ska dock inte klaga för tids nog blir det varmt- för varmt!

Behövs väl ingen förklaring här? Det var varmt te i muggen.

PS Stavningskontrollen på min laptop säger att det inte finns nåt som heter "duntäcke", den föreslår "dumtäcke" vilket visar att den inte är nåt annat än en "dumkontroll" som inte begriper hur otroligt skönt ett duntäcke kan vara när det är kallt i sovrummet!

God Jul och Gott Nytt År

Silgadhi december 2011

En God Jul och ett Gott Nytt År

Så här års dimper julbreven in med sammanfattningar av olika vänners liv under 2011 och även jag ska väl försöka mig på att sammanfatta året som gått..

Året började med i Pokhara tillsammans med min syster Berit och hennes familj som var på besök över jul och nyår. En mycket bra början som visade sig vara inledningen på ett mycket bra år!

I februari försvann mina sista bölder. De satt under armarna och var nog så obehagliga men inte lika pinsamma som den jag hade i näsan över julen 2010. Sedan dess har jag varit frisk förutom en envis hosta som började under min semester i Sverige och fortsatte en bra bit in på hösten. Jag hade också en omgång av någon märklig "influensa" med feber och en otrolig matthet. Jag var så svag att jag knappt orkade ta mig ned för trappan till köket för att fixa ens en mugg te. Som tur var gick det över på mindre än en vecka.

Våren och försommaren, ja faktiskt hela året, präglades av "protest". Jag protesterade mot kopieringsapparater, ojuste behandling av medarbetare och luddigheter kring ekonomin för oss cluster-baserade "advisors". Jag börjar bli en riktig "ragata"! Hur som helst ledde protesterna till något positivt, fast i fallet med kopieringsapparaten var det väl mer bristen på elektricitet på skolan i fråga än mina protester som gjorde verkan!

I våras sålde mamma Skognäs och flyttade in till Eskilstuna. Som tur var fick jag ha mina saker kvar i kallgaraget tills jag kom hem i maj och kunde sortera igenom det hela och ställa in sakerna i ett förråd i Hållsta. Det tog några dagar av min semester men nu är allt välpackat och ordentligt märkt så när jag flyttar hem till Sverige igen blir det förhoppningsvis lätt att hitta det mest nödvändiga snabbt . Jag är skyldig min syster Karin och hennes man Christer ett stort tack för all hjälp med sortering och flytt av saker!

Förutom sorteringen av mina prylar så innehöll sommarens semester också en resa till Umeå och även till Lubbträsk, utanför Storuman. En liten runda i Västergötland, i min mors och mina mostrars fotspår (inte Arns alltså) hanns också med. Däremot åkte jag tillbaka till Nepal innan Torpveckan så någon konferens blev det inte. Nu är jag ju ingen större "konferensälskare" heller, så det var förstås ett medvetet val.

Monsunen i år hade startat tidigt och höll på länge. Den "sög" verkligen (se min blogg). Jag tillbringade hela tiden från början av juli till slutet av september i Doti utan att träffa så värst mycket folk "utifrån". Ett undantag var den svenska, FN- anställd, som plötsligt dök upp på vårt kontor! När det blev dags att åka till Kathmandu kändes det riktigt skönt att få komma iväg, trots att jag verkligen gillar den här platsen, människorna här och mitt lilla hus.

Kring Dashain åkte jag till Pokhara och var där några dagar och bara latade mig. Jag sov, åt och strosade på Lakeside. Ja, så träffade jag lite gamla vänner också bland annat min gamla språklärare och hans fru. De bor numera i USA men var på besök i Nepal. Väldigt roligt!

I samband med vistelsen i Pokhara var jag också till Chilaunebas i Syangja, dvs byn där jag skolan finns som jag arbetade med under min förra period här, 2001- 2005. Eftersom det var mellan Dashain och Tihar var skolan inte öppen men jag träffade familjen jag brukade äta hos och även en del av familjen jag hyrde rum av.

Nu i november gjorde jag ännu ett "återbesök" den här gången i Dailekh, och Dullu, där jag arbetade 1996- 1998. Det var ett kort besök men jag blev fantastiskt väl mottagen och träffade en del gamla elever och en del gamla kollegor. Väldigt spännande att se hur byn förändrats!

Ja, just det, jag har jobbat också!? Skolan i Doti har jag besökt ett antal gånger medan jag faktiskt inte alls varit till skolan i Bajhang i år. Det senare beror på flera olika saker men mest handlar det om att få tider att passa ihop för mig och vår Education Officer där. I Bajhang och Chainpur, alltså distriktshuvudstaden, har jag i alla fall varit, även om det också var längesedan. I februari var vi där och planerade för arbetsåret 2011- 12. Jag hade hoppats få vara med på en kurs för lärarna på Shanti Higher Secondary School nu i december men i sista stund blev den också inställd, eller snarare framflyttad.

På skolan i Doti har jag haft mycket kontakt med lärarna som undervisar i klass 1- 5 och även de som undervisar i dövklasserna. I februari var jag på skolan när klass 12 eleverna skulle ha in introduktion till sin praktikperiod och eftersom det inte verkade som om det fanns så mycket planerat för dagarna "tog jag över" och körde lite lektionsplaneringsövningar. Det var väldigt roligt! Annars är skolan väldigt mycket "på gång" nu och det är roligt se. Till våren hoppas de att utbildningsansvariga här i distriktet ska utnämna dem till distriktets första "child-friendly school". Vi får se hur det går.

Under året har skolans utbyte med en skola i England kommit igång på allvar och nu i början av januari kommer två lärare därifrån på besök och i mars åker en eller två lärare härifrån till England. Spännande.

Under det kommande året ser jag fram emot att få komma till Sverige för en lite längre tid även om det just nu känns som om de tkommer att bli väldigt svårt att lämna den här platsen och mitt lilla hus. Jag har fått så många vänner i basaren som jag kommer att sakna, särskilt alla härliga ungar, och jag tror knappast att jag kommer att kunna få ett mysigare boende någonsin?! Nåja, allt har sin tid och till Nepal kommer jag säkert igen på ett eller annat sätt.

Alltså,

God Jul

och

Gott Nytt År

Ragnhild