Julgåvor

Tänkte att vi ju faktiskt är som gåvor till varandra allihop- och vilka fantastiska och vackra gåvor det är. Ingen är den andre lik men alla är "Guds avbild". Det behövs inte så mycket ord men alla foton har förstås en historia men om någon vill veta mer får de gärna fråga.

Härmed överlämnar jag alltså en rad med gåvor till dig.

Utbildning är att förvandla speglar till fönster

Låt inte "vitingen" ta mig!

Vänner i snö

Lite ledigt på Nepalgunjs finaste resturang

Mammas penna är riktigt god

Kollegas fru

Elever från dövklasserna väntar på sin tur att få dansa.

Undran

Vi har det bra här bak i landrovern!

Lektion ute

Tripp, trapp trull i Dailekh

Flickor i Bajhang

Snöporträtt

Ung lärarinna

Kolla tårna!

Förberedelser för Laxmi puja

Kollegas avsked

Dövlärare

 

Sjuåring!

Sovande lillebror måste också vara med på bild

"Talman" i literacy grupp

Stolt far med dotter

Elever

Let's go rafting

Tandlös

Efter kex och te på militärförläggningen

Rejäla kakbitar ska det vara!

Skolpolitiker

Rektor med utsikt

Lillebror

Hur ser det ut i din värld?

Innan jag går till skolan

Flitig elev

Några små vänner

Medan de stora diskuterar

Med den yngsta

Mor och döttrar

Läxläsning

 

Favoritgubbar

 

Liten vän i Bajhang

Förundran

Newarikille

Liten i Nepalgunj

Lärarkandidat

Lär sig läsa- och får nytt självförtroende

Flitig med stickorna

Hela klassen i mörkt klassrum

Ta ett kort på oss!

Vilka är det där egentligen?

Oj, jag glömde visst kamma mig i morse!

Jag gillar dig!

Kameran är mycket intressantare än lektionen!

Porträtt i snöfall

Kallt i Nepalgunj

Välbekant familj på nytt ställe

Den bollen gjorde verkligen succé

Grannfruar

Gammal dam i Tanahu

Förberedelser (tragiskt nog dog denna lärare i cancer för några månader sedan)

Gammal vän i ny tappning!

Gammal dam på vägen mot Accham

Det är roligt att sjunga och klappa händerna!

Favorittant

Och en tant till...

En radda med gubbar

Sprallig elev i dövklasserna

Förskoleklass och år 1, utan lärare i smutsigt klassrum

Porträtt

Liten tös

Drabbad

Kollega i Bajhang

District Education Officer

Cool fd. elev med mindre cool fd. lärare.

Kompisar

Vi är vänner

Trotjänare

Multi-tasking!

Stipendieelev

Nattfågelskådare

Ung gosse med sin barnflicka

En rejäl bula i pannan efter att ha ramlat från muren

Leende, egentligen mot allt förnuft

Kanske inte den bästa arbetsställningen?

Tepaus

Förmodligen borde jag ha bett alla dessa människor om tillstånd att få publicera deras bilder men det måste jag erkänna att jag inte har gjort. Jag hoppas det är OK och att bilderna behandlas med respekt. Jag har tagit allihop själv, med vissa uppenbara undantag.

Dailekh revisited!

För första gången sedan jag lämnade Dailekh i maj 1998 har jag varit tillbaka! Det var visserligen en kort besök men oj, så roligt att se allt igen!

Egentligen skulle jag och vår Education Officer här i Doti, Prem, dit för att titta på några skolor som vi hade tänkt att eventuellt besöka tillsammans med lärare från Rampur Higher Secondary School och dess "feeder schools". Rato Bangala, en av de bästa skolorna i Nepal, har ett "outreach program där och arbetar med alla primary schools i hela distriktet. Vi hade hört mycket om hur bra det fungerade. Speciellt jag var väldigt nyfiken på att se hur det verkligen fungerar eftersom Min Shahi, min kollega från Syangja, är ansvarig för det hela och jag dessutom vet lite om hur skolorna i området såg ut för 14- 15 år sedan.

Det är ju bara ett distrikt emellan Doti och Dailekh men det är förfärligt långt att ta sig dit om man ska åka på hyfsade vägar; Ner till Dhangadhi, över till Nepalgunj, upp till Surkhet och vidare till Dailekh. Det tog oss två hela dagar att komma till Dailekh basar från Silgadhi!

Bergsformationer på väg upp mot Surkhet

Vägen mot Dailekh, ovanför Surkhet

Dailekh basar har jag bara besökt en gång tidigare, jag flög dit med en "rishelikopter" från Surkhet en gång, i monsunen 1996, när alla vägar var stängda och inga bärare fanns som ville bära från Surkhet till Dullu. Jag minns staden som tämligen liten, med traditionella vita och blå hus, och med en stor öppen plats nedanför telekommunikationscentret som låg utanför och ovanför själva basaren. Staden har växt rejält det är då helt klart och någon öppen plats fanns inte längre, allt var en enda lång basar. Husen var numera av alla möjliga slag och det byggdes nytt överallt verkade det som.

Dailekh basar

Byggplats alldeles utanför vårt "hotell". Vi fick "klättra" över högen med sten och grus.

Vi träffade Min Shahi så fort vi installerat oss på hotellet och han berättade om hur Rato Bangala arbetar i Doti. Man arbetar i nära samarbete med distriktets utbildningskontor och alla lärare på distriktets primary skolor har varit på kortare (3 veckor) eller längre kurser som Rato Bangala håller i. Man skriver avtal även med Village Development Committees, VDCs, och dessa VDC överlåter sina utbildningspengar till Rato Bangala som sedan använder dem för kurser för lärarna bland annat. Dessutom har Rato Bangala 14 sk field officers som sköter om uppföljningsarbetet och besöker alla skolorna regelbundet.

Min visar kartan över Dailekh distriktet

Dagen därpå besökte vi så fyra skolor. Den första låg öster om Dailekh basar och det som var mest annorlunda mot "våra skolor" och som imponerade var biblioteket. Det hade dock inte Rato Bangala stått för utan det var Room to Read som satt upp det. Skolan odlade bananer och för pengarna de fick in från försäljningen köpte de pennor, papper och annat material till eleverna.

Biblioteket

Klockan var nästan 12 när vi var tillbaka i Dailekh basar och sedan tog resan till Dullu mycket längre tid än vad vi trott. Vägar fanns det, flera stycken att välja på, men de var dålig och på ett ställe fick vi till och med gå ur och fixa till vägbanan. På ett annat ställe fastnade jeepen i leran. (Vi hade en hyrd jeep som inte var fyrhjulsdriven). När vi väl kom fram till Dullu var klockan så mycket att vi bara hann med mycket korta besök på skolan i Shanti basar, Bijaya HSS, där jag bodde och jobbade 1996- 1998, och Patarnauli skolan.

Vi fixar vägen. Eller: de fixar vägen och jag tar kort!

Alla tre skolorna hade förstås förändrats ganska mycket. Det fanns nya byggnader och fler klasser och lärare. På Bijaya HSS hälsades jag välkommen av hela lärarkåren och både gamla och nya elever. En av mina elever från +2 var nu med i skolans management committee- och lätt gråhårig! Tyvärr kändes det som om vi knappt hade hunnit dit innan vi var tvungna att ge oss iväg igen och jag hoppas att de inte blev allt för besvikna på mitt mycket korta besök!?

Madame, rektorsfrun, på skolan i Shanti basar

Förskoleelever på skolan i Shanti basar

Innanför den där dörren bodde jag i drygt två år

En välbekant, men ändå "ny" utsikt från min gamla "veranda"

Lärare på Bijaya HSS samt en fd. elev (den långe med glasögon) som numera sitter i skolans "management committee"

En "malla" till, och lite mer färg i pannan på skolan i Patarnauli

Dullu är känt för sina fina mandariner (suntalas) men eftersom vi hade så bråttom hann vi inte ens smaka dem. Vi såg massor av träd med suntalas på men fick aldrig tillfälle att vare sig plocka eller köpa några. Det var synd!

Vi tog oss ända tillbaka till Surkhet den kvällen, via Tallo Dhungeswor. Därifrån fanns det två vägar att välja på till Surkhet; Karnali Higway eller den kortare via Talpokhari och Gurasi. Vi valde den senare eftersom den var kortare. Ingen av vägarna var särskilt bra, nej de var egentligen alldeles nyss påbörjade, när jag bodde där 1996- 1998. Kommunikationerna har verkligen förändrats!

På vägen tillbaka till Dhangadhi tittade vi på två skolor till. De var båda riktigt bra. Det allra bästa, och det kanske enda där "våra" skolor inte kommit lika långt, var biblioteken. De var mycket imponerande, med massor av barnböcker (med nepalesiska mått mätt) och tydligen schemalagda bibliotekslektioner för alla elever varje vecka.

Skolbibliotek i Bardyia distriktet

Summa summarum kan man säga att det var roligt för mig att få besöka gamla trakter och det var tur att vi kunde kolla skolorna i förväg, så resan var värd både pengarna och besväret. Jag tror dock inte att vi kommer att åka till Dailekh med våra lärare. Kanske stannar vi och tittar på biblioteken nere i Bardiya men för övrigt behöver våra lärare se nåt ännu bättre- om det nu finns i Nepal?

Enligt planen- nästan

För tre veckor sedan gick det ju inte så bra med mina planer men förra veckan gick det nästan som planerat:


Söndag 11 september

Jag var med i klass 2 hela dagen och det var riktigt roligt. Visserligen var det lite irriterande att läraren hade sin lilla dotter med sig, och lät henne springa runt och störa eleverna lite hur som, men han gjorde ett riktigt bra jobb med klassen. Visst finns det saker jag skulle vilja ändra på, men han försöker verkligen göra det bra och gillar sina elever.




Bäst: Att läraren varierade sitt arbetssätt
Sämst: Planschen med dåligt ritade djur, uppdelade i tama och vilda, som användes för att lära eleverna skilja på "domestic och wild animals", istället för att utgå från barnens egen kunskap om lokala djur.


Måndag 12 september

Klass 1 läraren hade ont i huvudet och klass 5 läraren var i Silgadhi och gjorde några examensprov så det fick bli klass 8 den här dagen. Deras klassrum håller på att göras om till ett "child-friendly classroom" och de har fått en matta på golvet och nya bänkar. Numera sitter de i en halvcirkel. Jag har förstått att deras klassföreståndare inte är så glad åt förändringarna, jag tror han upplever pratet om att vara "child-friendly" som ett underkännande av hans sätt att arbeta. Efter att ha suttit med på två av hans lektioner kan jag säga att om han bara kunde sluta kalla eleverna för "dumskalle" om de inte svarar på en gång, och om han gav eleverna lite mer tid att göra uppgifterna själva, i sina egna häften, innan han ber en av dem lösa dem på white boarden, så skulle han vara "child-friendly"!

Vad jag inte gillade alls var att klassföreståndaren när han kom för att hålla sin "Science"-lektion bad mig att ta hand om den. Jag hade naturligtvis inte förberett mig och hade ingen aning om vad de sysslade med. Då det visade sig att det handlade om ryggradslösa grupper och ryggradsdjur ställde jag upp ändå. Sånt är jag ju faktiskt expert på! Klassen, jag och klassföreståndaren hade en riktigt bra diskussion om olika djurgrupper och det hela slutade med att klassföreståndaren lovade ta med en enorm snäcka/snigel som tydligen finns i Dadeldhura för att visa eleverna. Sånt undervisningsmaterial gillar jag!

Ett annat Science-fenomen som de kunde ta och studera. Bilderna visar blommans färg morgon, middag och kväll. Fascinerande!

Bäst: Klassföreståndarens matematiklektion (om man bortser från alla "dumskalle" (लाटो) och stressen att lösa allt direkt på white boarden)
Sämst: Att alla andra lärare använde samma metod: Läsa ett stycke, förklara precis samma sak igen och sedan "pseudo"-diskutera det med klassen.


Tisdag 13 september

Idag var det meningen att jag skulle vara i klass 1. Det visade sig dock att förskoleklassens lärare inte kommit så läraren i klass 1 skulle ta hand om båda grupperna. Dum som jag var erbjöd jag mig att ta hand om de minsta så att klass 1 skulle få sin undervisning trots allt- Oj, oj, det var minsann inte lätt!

Vi började med att måla lite med färgkritorna jag köpt för pengar min "kusinsvåger" Mattias Käll skänkt för just det ändamålet. De gillade det verkligen och jag hade fullt sjå att se till att inte kritorna försvann ned i väskor och fickor! Sedan gick vi ut för att leka något men det var helt ogörligt, de bara härjade! Till slut tvingade jag in dem igen och ganska snart var det ju dags för dem att gå hem.


Eftermiddagen tillbringade jag med klass 1.




Bäst: Sången om elefanterna som gungade. Jag hade velat visa en videosnutt med den här men den är för lång och jag har inget program så att jag kan redigera den.
Sämst: En plansch med dåliga bilder av kläder som visades utan föregående diskussion om vad eleverna och läraren hade på sig. (se fotot ovan- Tyvärr döljer hon nästan det roligaste, ett par röda "underbear")


Onsdag 14 september

I klass 4 har de en ung tjej som lärare. Hon är egentligen en sk. volontär och går själv i klass 11 på skolan. Hon gör verkligen ett bra jobb, trots att hon inte är lärare (eller kanske därför?) och är villig att lära sig nytt och ändra på invanda rutiner. Vi diskuterade en hel massa saker kring undervisningen både under dagens gång och efter lektionernas slut.


Bäst: Teckningarna som eleverna gjorde. De fick måla vad de ville under förutsättning att de inte använde blyertspennor men minst fem olika färger i sina bilder.
Sämst: Att rektorn kom och la sig i vår "efter-diskussion" kring lektionsplanering och utvärdering. Han kan verkligen komplicera saker!


Torsdag 16 september

Bal Diwas, eller Barnens dag inleddes med regn och därmed ett försenat program. Jag var inbjuden som "hedersgäst" så när det väl började fick jag sätta mig längst fram, mitt emot resten av publiken. Jag var dess bättre inte ensam om att sitta där. Till höger om mig satt den lokale maoistledaren och till vänster skolans School Management Committee ordförande.

När vi väl fått våra "rosetter" (de ser ut som rosetterna vinnarna i ryttartävlingar får) började programmet med många dansnummer och tal av olika personer. Jag brukar tycka sådana här tillställningar är tråkiga, och danserna oändligt långa och obegripliga, men det här var riktigt bra. Skolans Child Club hade verkligen arrangerat det bra och eleverna var väldigt duktiga.

Mot slutet, precis när det började regna igen, fick jag hålla ett litet tal. Jag sa inte så mycket men påpekade att det i Bibeln står att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket, med fantasi och vilja att prova nya sätt att göra saker på (min egen tolkning!). "Ni ska inte bli som jag eller SMC ordföranden utan vi ska bli som ni". Bra, tyckte maoistledaren när jag satte mig igen! Mitt tal var det enda som tolkades till teckenspråk så även de döva eleverna fick "höra" vad jag sa.




Bäst: De döva elevernas dans och drama.
Sämst: Eller snarast mest obetänkt, var det dansnummer där tre lite äldre killar (klass 11) gjorde ett Bollywood dansnummer i vilket ingick att de slog på varandra med lysrör. Effektfullt absolut, men det blev MASSOR av splitter och en av killarna var blodig både här och där efteråt.


Fredag 17 september

Fredagar är halvdagar så det blev inte en så väldigt lång dag. Skolans Child Club hade besök av elever från några andra Child Clubs och jag följde med när de gick runt för att titta på skolan.

Bäst: Besöket hos dövklasserna. Lärarna är så entusiastiska och duktiga.
Sämst: Att de besökande flickorna uppenbarligen var för blyga för att fråga efter toaletten och försvann ut i skogen! Möjligen var de inte vana vid att använda toalett och det var ju ännu sämre i så fall!

Konstigt nog tycker jag det är lika intressant varje gång jag går runt på skolan med gäster; Visserligen är det långt kvar till att Rampur Higher Secondary School ska bli en riktigt bra skola men de är på väg, och har faktiskt kommit mycket längre än många andra skolor i Nepal! Jag är riktigt glad att få vara en liten länk i processen!

Planen som sprack

Det finns en del saker jag aldrig vänjer mig vid i det här landet och en sådan sak är alla plötsligt inträffande ledigheter.

Den här veckan hade jag tänkt vara på skolan i Budar hela veckan och sitta med på olika lärares lektioner varje dag, alltså följa var och en av dem en hel dag för att sedan kunna diskutera det som hänt- eller inte hänt i klassrummet. Planen var bra men.....

Jag kom hit till Budar i lördagsförmiddag och på söndagsförmiddagen gick jag till skolan. Jag var där i god tid för morgonuppställningen och den första dagen fungerade min plan riktigt hyfsat. Jag var med i dövklasserna 6 - 8 (16 elever alla i samma klassrum med samma lärare) hela förmiddagen. Jag tog en hel del bilder, laddade upp dem på datorn och försökte visa dem skolans blogg.


Det var när jag var tvungen att gå ned till kontoret för att ladda upp datorn som jag började ana oråd! Där satt några lärare och skrev på ett papper om att det skulle vara "lovdag pga lokal helgdag" på måndagen och tisdagen. Det var tydligen någon festival som de på senare år bara firat här i Far-Western, Gaura kallas den. Det märkliga är att de firade samma högtid förra veckan, det vet jag med bestämdhet.

Nåväl, jag gick tillbaka till dövklasserna och gjorde några små skriftliga intervjuer med dem. Det tog sin tid att förklara frågorna och fast klockan inte på långa vägar var 16 än så var vi kvar till allra sist på skolan!

Klass 11 och 12, som har sina lektioner på morgonen, vid 7.00 enligt schema eller när lärarna och de flesta har dykt upp, runt 7.30- 8.00, hade ju inte fått meddelande om lovdagarna så på måndagsmorgonen begav jag mig till skolan för att möta dem. Jag kom dit vid 7.30 ungefär och satt först med i klass 12 en stund. Sedan blev jag ombedd att "presentera mig" och "ge eleverna tips för engelska studierna" i klass 11. Jag tog tillfället i akt och presenterade både mig och "mina käpphästar"; tankar om nepalesiskt skolväsende och lärande. Jag sa även lite om engelskan- fast kanske inte riktigt det som läraren som bad mig hade tänkt sig. Han var dock inte där så det gjorde mindre!


Efter den lektionen var skoldagen slut för klass 11, och för mig. Naresh, engelskläraren bjöd på te i basaren och sedan ville han att jag skulle följa med och titta på "the boarding school", privatskolan där han son går. Jag var lite tveksam, jag hade ju inte ätit något, men följde med i alla fall.

Ja, det var då inga vidare klassrum de hade! Små ynkliga rum med lergolv och utan fönster. Eleverna satt och trängdes i usla bänkar och det fanns absolut ingenting på väggarna. MEN i alla klassrum fanns en lärare! Visserligen hörde jag dem inte tala någon engelska, "boarding" betyder ju annars "english medium" här och absolut inte "boarding", men det faktum att eleverna har en lärare på plats varje dag, det är det som gör hela skillnaden! Ja, och så det faktum att eleverna kommer varje dag eftersom de ju har betalt pengar för att få gå där.

I ett av klassrummen träffade jag en av eleverna från morgonens klass 11! Han undervisade där och hade tydligen tagit åt sig av det jag sa på morgonen för när jag frågade vad de gjorde svarade han att de arbetade med en arbetsuppgift! En av mina käpphästar, som jag naturligtvis hade levererat på morgonen, är att eleverna måste få göra arbetsuppgifter I SKOLAN och inte bara få allt i hemläxa.

Resten av måndagen och hela tisdagen satt jag här på hotellet och åt yoghurt (upptäckte att jag bara klarade daalbhat en gång om dagen just nu), skrev och försökt lägga upp ett blogginlägg om döveleverna på skolans blogg. Så artigt som möjligt har jag avböjt alla invitationer till "tempelbesök" och Tijdanser.

Idag gav jag mig iväg mot skolan klockan 9.40 men anade att det var nåt på tok redan när jag kom ut på vägen: Inte en enda unge i skoluniform syntes till! När jag kom lite längre fram och kunde se skolan insåg jag att det inte heller fanns några elever på skolgården fast klockan då var tio minuter innan "uppställningstid". Väl framme i basaren bekräftades det också att det var lov idag också, Tij.

Tij är ju en kvinnohögtid, -de fastar för att be för sina män, så varför karlarna också ska ha ledigt begriper jag inte? Kanske är det för att de måste laga sin egen mat när kvinnorna fastar? Hur som helst sitter jag nu här och misstänker att söndagen, och den där lektionen med klass 11, blir mina enda klassrumsbesök den här veckan. I morgon ska jag vara med och hjälpa skolan att skriva sin School Improvement Plan (SIP), så även om det kommer elever så kommer jag att vara upptagen med annat.

Jag tror i alla fall att jag ska försöka få in i deras SIP att de ska minska antalet lediga dagar och "försöka" uppnå de 192 undervisningsdagar som de egentligen ska ha enligt lagen!

Monsunen "suger"

På senare år har nepaleserna klagat över att monsunen varit sen och att det har orsakat problem, för risplantering och liknande. Mindre regn än vanligt har det också kommit har man sagt.

I år däremot kom monsunen tidigt och aldrig har jag varit med om ett sånt intensivt regnande, och då har jag ändå tio monsuners erfarenhet. Det har varit extremt varmt och fuktigt och ibland har det regnat nästan oavbrutet under en hel vecka även här i västligaste Nepal.

Förra veckan var en sådan vecka då det regnade mest hela tiden. Basaren blev till en snabbflytande flod, ingenting torkade oavsett var man hängde det, sängen var som ett våtvarmt omslag och varmvattnet tog slut eftersom solen inte lyste alls. Kanske var det på grund av det deprimerande regnet som jag blev sjuk i slutet av veckan, vad vet jag.

Fast det förstås, jag kom trots allt ganska lindrigt undan. Det regnade inte in och jag har ingen gröda som har blivit förstörd. Landlordens blommor, det närmaste jag kommer någon odling, har klarat sig förvånansvärt bra. I byn nedanför mitt hus däremot rasade det och min "väninna" fick alla sina grönsaker förstörda och, som jag fattade det, även majs och ris tog skada, eftersom det var just på hennes mark som det rasade. (Hon pratar en nästan helt obegriplig Dotili och jag begriper bara ungefär hälften av vad hon säger, så riktigt vad som blivit förstört eller exakt var det rasat fattade jag aldrig). Hon säger också att hon sover på golvet och att det är väldigt våt. Jag fattade, och detta åter med en viss reservation för min "svaga" Dotili, att hon fick gå upp flera gånger varje natt för att "sopa ut" vatten ur rummet när det regnade.

Naturligtvis har det rasat på många ställen och vanligen lugnt flytande floder har blivit "rytande odjur". Ett antal personer har dödats i ras på olika platser och ganska många familjer har fått sina hus raserade av ras eller vattenmassor. Det står varje dag i tidning om liknande händelser.

Som alltid under monsunen är det många vägar som är obrukbara på grund av rasen. Hit till Doti verkar det i alla fall vara öppet men det kommer betydligt färre fordon än vanligt. Vägen till Bajhang däremot är avstängd och man får gå i flera dagar för att komma till Chainpur har jag förstått. Jag vågar inte planera någon tur till skolan i Bajhang förrän monsunen är över och vägen är öppen igen. Förra hösten blev jag ju fast där i tre hela veckor, med infekterade fötter och skinnlösa tår, efter min olycksaliga vandring i regnet.

Jag antar att det bara är ungefär en månad, eller möjligen något mer, kvar av monsunen men det känns långt, väldigt långt. Jag kan bara säga som tonåringarna: Monsunen suger!

PS. På tal om Bajhang och med hänvisning till mitt inlägg.... kan jag säga att skolan har upptäckt att strömmen från solpanelerna inte räcker till att driva någon kopieringsapparat så det blir "child-friendly classrooms" för hela slanten! Jag är SÅ nöjd!

Äntligen hemma!

Någon stor heminredare blir jag nog aldrig men det betyder förstås inte att jag inte tycker om mitt hem, mina möbler, mina mattor och mina tavlor. Här i Silgadhi har jag ett fantastiskt fint litet hus som jag verkligen tycker om och här är det väl det snarare än "innehållet" som gör att jag längtar hem när jag är ute på resor i Nepal.

I torsdags kom jag hem från en tre veckors vistelse i Kathmandu och innan det var jag några dagar i Budar, på vår partnerskola där. Under februari- mars har jag sammanlagt varit hemma i femton dagar så jag har haft mycket tid att längta hem.

Jag tror att jag är ensam i Silgadhi om att ha solpaneler för uppvärmning av vatten men det är fantastiskt skönt. Än så länge har jag haft varmt vatten varje dag, och i överflöd dessutom. På vintern blir det mest "tjänstemannaduschar", men nu när det börjar bli varmt händer det ofta att jag tar en "arbetardusch" också.* Det är härligt att ha varmt vatten till båda delarna.

Jag tror att det allra bästa med huset egentligen är balkongen. Den är stor och man har en vidunderlig utsikt över dalen och bergen bortom bergen, bortom bergen. Inga snöberg ser man dock men vackert är det. På balkongen dricker jag kaffe, hänger tvätt, vilar, läser, skådar fågel och äter frukost, ja ganska ofta även lunch och middag om jag är ledig. Tyvärr har jag inget stativ till min tubkikare annars vore balkongen en perfekt "utsiktsplats"! (Ska åtgärdas!)

På övervåningen finns ett stort rum som jag använder som kontor, allrum och syrum. Det är ljust och fint, säkert byggt med tanke på västerlänningar för SÅ mycket fönster har sällan nepalesiska hus. Det är fem fönster! Två vetter år väster, åt balkongen, så där behövs inga gardiner, ett vetter åt norr och åt trappan på utsidan av huset och två vetter upp mot husen längs basargatan så i dessa tre har jag gardiner. Gardiner är annars inte min starka sida- och dessa är för övrigt inte fållade och ser lite väl "juliga" ut så här i fastan, men de gör nytta som insynsskydd.

Golvet på övervåningen är ett lergolv och det är ju snyggt, men tämligen besvärligt att underhålla eftersom man måste "lipna" det så ofta (stryka koskit och lera på det). Jag är inte så bra på att lipna så för att slippa göra det har jag lagt på en plastmatta. -Fult, ja visst, men bättre än ett sprickigt lergolv. För övrigt har jag inhandlat alldeles för många yllemattor (från Jumla säger försäljaren men jag tvivlar) och en stor del av golvet täcks av dem. Jag är speciellt nöjd med det sista inköpet, den gröna med stiliserade blommor längs kanten.

Jag glömde säga att det är tydlig "uppförsbacke" till mitten av rummet ungefär och sedan platt eller något nedför igen. Charmigt!

Innanför det stora rummet ligger ett sovrum. Även det är ljust eftersom det finns tre fönster där. Även här har jag julgardiner, åtminstone i två av fönstren. I det tredje har jag bara ett tygstycke hängt över gardinstången. Borde kanske göra något åt det men gardiner är som sagt inte min stora passion.

Till största delen upptas golvytan i sovrummet av min stora säng. Jag sov på landlordens säng i Nepalgunj och det var en dubbelsäng, köpte madrass till den där och fick sedan beställa en dubbelsäng som passade madrassen när jag flyttade hit! Sängen och madrassen kostade lika mycket så det är en bra madrass och sängen har två stora lådor på ena sidan, samt en hemlig låda under madrassen. På sängen ligger mitt mest lyckade (tycker jag själv) inredningsinköp, ett härligt överkast med applicerade elefanter. Jag blir glad av att titta på det!

En hög garderob finns det också i rummet. Den beställde jag, och fick gjord, i Nepalgunj och den är så hög att mina kläder kan hänga utan att släpa i backen. Inga färdiggjorda garderober uppfyllde det kravet.

Utanför sovrummet, liksom på det som tidigare var en loftgång eller vad man ska kalla det, finns ett badrum. Ja, en toalett och en dusch. Duschen behöver ett nytt munstycke men annars fungerar det mesta?! Ja, man kan inte ha vattnet på till toalettens spoltank, för rören läcker, så man får fylla tanken "under tiden" och sedan spola. I handfatet kan man inte få varmvatten direkt utan måste öppna kranen under handfatet för även det röret läcker. Numera har jag ju ring på toaletten också, det fixade landlorden tills min syster med familj skulle komma i julas- vilken lyx!

Det är en liten hake med huset och det är att det inte finns någon trappa inomhus utan man måste gå ut för att komma mellan våningarna. Det går an när det är vår och vackert som nu men under monsunen kan jag tänka mig att det kan bli lite besvärligare.

På nedre våningen finns märkligt nog en dusch rakt fram när man kliver in. Där finns ingen dörr framför duschen heller, vilket är ännu märkligare, men jag har just köpt ett snyggt duschförhänge som jag hoppas inte är för genomskinligt, det är dock inte upphängt ännu. Detta är gästduschen och tvättstugan. (Gästernas toalett ligger i ett litet hus utanför.

Duschen har tagit en stor del av det som skulle ha varit köksdelen men det finns lagom plats för ett kylskåp, ett nätskåp för specerier, en diskbänk och en bänk att ställa gasspisen på. Lite bänk blir det kvar att arbeta på, jag bakar en hel del men annars blir det inga större kulinariska utsvävningar. Ja, just det, på nätskåpet står en elektrisk ugn och en vattenkokare också. Sedan är det fullt. Golvet är ett smutsigt stengolv som ständigt blir smutsigare så jag resonerar som så att det är inte mycket idé att skura det. Jag har en trasmatta på det som jag kan tvätta. (Ute och inne flyter liksom ihop och det är svårt med inne- och uteskor! Det är därför det blir extra smutsigt.)

Själva "matsaldelen" av köket är det inget speciellt med. Här är det dock mörkt, det finns bara ett fönster och en delvis överväxt glasdörr, och det är lite fuktigt eftersom huset ligger i en sluttning och är delvis "sutteräng". Ett stort skåp ett matbord och fyra stolar, plus en av mina tunnor är i princip det som får plats. På golvet ligger en "ännu fulare plastmatta"- fast den är snyggare än cementen som finns under.

Till sist har vi då gästrummet. Där finns två sängar, ett litet bord, en massa skräp under sängarna och dessvärre än så länge ingen gardin i det pyttelilla fönstret. Det har dock egen ingång vilket uppväger en del! Hittills är det för övrigt bara jag som sovit där- och så någon som bröt sig in medan jag var i Kathmandu och låg en stund i en av sängarna! Inget var borta och dörren in till resten av huset var ordentligt stängd så det var tydligen någon som behövde en tupplur!! Jag hade bara låst inifrån, med rätt dåliga reglar, så "någon" hade bara tryckt upp dörren. Nu har jag satt ett hänglås på utifrån och landlorden har lovat fixa det- någon gång. Jag lovar i alla fall att det ska vara fixat tills ni kommer och hälsar på! Välkomna!

Jaså, ni vet inte vad det innebär? Jo, en "kollega" förklarade en gång för mig, när jag sommarvikarierade som hemsamarit i "tidernas begynnelse", att skillnaden mellan en arbetare och en tjänsteman är att tjänstemannen blir smutsigare av att sova än av att arbeta och duschar följdaktligen på morgonen medan arbetaren blir smutsig på arbetet och duschar på kvällen! Så ligger det till- vilken visdom!

Planering eller förhandling

Man kan ju undra varför jag har en blogg egentligen för det blir ju alltid så lång tid mellan inläggen. Saken är väl den att jag egentligen skulle vilja skriva oftare, och faktiskt- i huvudet- skriver oftare. Jag har massor av idéer om vad jag skulle kunna skriva och en del har jag faktiskt till och med skrivit och sparat halvfärdigt på datorn. Av någon anledning, oftast tidsbrist eller dålig uppkoppling när jag har tid, så blir det inte publicerat.

Jag hade tänkt skriva före jul och säga God Jul, men det blev inte av. Sedan hade jag tänkt skriva en nyårshälsning, men det blev inte heller av. Min syster med familj var här i tre veckor, från strax före jul och fram till 10 januari, och vi for kors och tvärs över Nepal och hade det väldigt bra, men någon tid för bloggande blev det inte.

NU har jag emellertid en stund över och tänkte försöka skriva en rad som jag verkligen publicerar.

Jag sitter på en madrass på golvet hemma hos Tim och Lisa R, i Bajhang. Klockan är 10.10 och de har just gått iväg till kyrkan. Jag är här för att hjälpa till i planeringen av kommande års aktiviteter i de olika organisationerna som "clustret" här arbetar med och därför ska jag idag vara med när en sådan organisation drar upp riktlinjerna för sitt arbete under 2011- 2012. Dagens program börjar klockan 11 så därför kunde jag inte gå till kyrkan men jag behöver ju heller inte gå till kontoret än.

Igår hade vi planeringssessionen med skolan som clustret här i Bajhang samarbetar med. Mina upplevelser där förra gången jag var här i Bajhang var inte så positiva men KBB (vår Education officer här i Bajhang) hade försäkrat mig att nu hade det ordnat upp sig och skolan var villig att arbeta tillsammans med UMN för en bra skola med "barnvänlig" miljö och undervisning. Jag hade förberett mig bra tyckte jag; vi skulle utgå från förra året plan och se vad som blivit uppfyllt och vad som ytterligare behövde göras för att undervisningen skulle bli bra. Jag hade tänkt föreslå att jag kunde åka dit ett antal gånger under året, vara där några veckor, utan kostnad, titta på lektioner och prata med olika lärare, stötta dem och hjälpa dem att komma igång med användandet av det material det köpt in med hjälp av UMN- coaching helt enkelt. Jag hade tänkt att vi på alla sätt skulle undvika "skolgårdsmurar", datorer, laborationsutrustning och andra "kapitalvaror", nu skulle vi, i enlighet med UMNs strategiska plan, satsa på innehållet, på "capacity building" snarare än saker.

Och så gick det som det gick: Jag började med att föreslå att vi skulle titta på vad vi kunde göra tillsammans, för att uppnå våra mål, som inte kostade något alls. Kanske var det det som fick dem att tänka att de måste gå ut stort från andra hållet för att ha en bra "förhandlingsposition"? Det de upplevde som behov var, i nu nämnd ordning, en anställd som kunde springa omkring i området och ta reda på vilka barn som behövde stipendier, en kopieringsapparat för att slippa gå ned till distriktshuvudstaden och trycka upp provpappren (som ska vara lika för alla skolor i området) och minska risken för att frågorna läckte ut på vägen och att det fuskades, en website för att kunna berätta hur fantastiskt bra (hm!) deras skola är, och en internetuppkoppling (adsl antar jag) på skolan.

Jag blev helt matt! Visserligen nämndes inte skolgårdsmuren, den brukar annars alltid stå högst på listan. Kanske blev de botade från den när Tim och UMNs Executive Director var där för ett tag sedan och Tim frågade vad den största förändringen var på skolan sedan samarbetet med UMN började. Rektorn svarade då, förmodligen utan att tänka sig för, att de behövde en skolgårdsmur för att hålla alla fulla människor utanför skolans område! Ett av problemen vi hade förra gången jag var där, var att lärarna som bodde på elevhemmet, alltså inne på skolans område, och som just sagt att det var en bra idé att förbjuda försäljning av alkohol inom 500 m från skolan, drack sig fulla och förde ett förfärligt oväsen och var allmänt otrevliga en natt. Allt detta inne på elevhemmet, mitt framför ögonen på eleverna och mig (jag bodde också på elevhemmet). Tim visste naturligtvis om detta och svarade följaktligen "Men vad ska ni göra med dem som blir fulla inne på skolområdet då?" Ja, kära nån, de blev nog "botade" från behovet av skolgårdsmur då, kan man tänka! (Oh, vad jag önskar att jag hade fått vara med och se deras reaktion!)

Alltså, ingen mur, men en kopieringsapparat och en anställd! Inte någon av deras förfrågningar handlade om innehåll eller "capacity buildning". Där satt jag med deras kontrakt med UMN, fullt av fina ord om "capacity buildning" och "child-friendly teaching", och med mina egna idéer om hur alla små förändringar i sättet att undervisa skulle kunna förändra mycket.......

Problemet är att KBB är från området och förmodligen redan visste om att alla dessa krav på saker skulle komma men inte hade sagt ifrån eftersom han är "aaphno mancche" (egen människa) med så många. Jag tror heller inte att han riktigt förstått hur en bra och elevcentrerad undervisning verkligen ser ut. För honom betyder "barnvänlig" att det finns mattor på golvet, att barnen/eleverna sitter på golvet, att väggarna är fulla av bilder (oftast utan relation till det som den årskursen ska lära sig) och att man har en liten "fredsceremoni" innan dagens arbete börjar på morgonen.

Jag började följaktligen förklara, eller försökte förklara, att det viktiga inte var sakerna utan innehållet och sättet man undervisade på. Till saken hör att kursplanerna för klass 1 - 5 är riktigt hyfsade och enligt dem SKA undervisningen vara elevvänlig och elevcentrerad, läraren ska fungerar som en "facilitator". Målen är tydliga och böckerna, som alla elever får gratis, följer kursplanerna mycket tätt och har åtminstone en del bra aktiviteter som skulle kunna vara lärarna till stor hjälp. Problemet är att lärarna inte följer kursplanerna, vare sig det nu beror på att de inte känner till deras innehåll eller på att de tycker att "det de själva lärde sig i skolan är bättre". De använder ofta inte böckerna heller, åtminstone inte aktiviteter och uppgifter. Dessutom verkar de aldrig planera sina lektioner utan det hela "bara händer", utan att de har en aning om varför de gör det. Jag försökte förklara att om lärarna lärde sig planera och att vara "barnvänliga" i sin undervisning, t ex gav eleverna tillfälle att göra något, uppgifter och aktiviteter, i klassrummet (inte bara gav dem läxa) så spelade det inte så stor roll om det fanns en matta i klassrummet eller ej, nej, inte ens om det fanns något klassrum eller ej.

Ett bra försök, men det var som att tala till en mur! Till slut sa ordförande i skolans "Management Committee" att han faktiskt inte trodde att det där med "child-friendly teaching" var särskilt bra för "han kom minsann ihåg vad hans lärare lärt honom med hjälp av upprepning och aga, men eleverna nu verkade inte lära sig något alls".

Då gav jag upp!

Jag hämtade clusterledaren och några andra som också försökte förklara, men det hela utmynnade i rena "procentförhandlingar" kring kopieringsapparaten och den anställde. Deras enda "eftergift" var att pengarna de eventuellt skulle få in genom att andra skolor använde deras kopieringsapparat skulle samlas i en fond för promotion av "barnvänlig" undervisning i andra skolor.

Ja, ja, det är bara att ta sig samman och försöka hitta andra vägar att påverka. Det finns uppenbarligen en hel del kvar för mig att göra här i Nepal och jag hoppas verkligen att jag får kopiera mina arbetsblad gratis när jag kommer till skolan för att vara med på den "fortbildning för barnvänliga lärare" som faktiskt är planerad i maj!