Äntligen hemma!

Någon stor heminredare blir jag nog aldrig men det betyder förstås inte att jag inte tycker om mitt hem, mina möbler, mina mattor och mina tavlor. Här i Silgadhi har jag ett fantastiskt fint litet hus som jag verkligen tycker om och här är det väl det snarare än "innehållet" som gör att jag längtar hem när jag är ute på resor i Nepal.

I torsdags kom jag hem från en tre veckors vistelse i Kathmandu och innan det var jag några dagar i Budar, på vår partnerskola där. Under februari- mars har jag sammanlagt varit hemma i femton dagar så jag har haft mycket tid att längta hem.

Jag tror att jag är ensam i Silgadhi om att ha solpaneler för uppvärmning av vatten men det är fantastiskt skönt. Än så länge har jag haft varmt vatten varje dag, och i överflöd dessutom. På vintern blir det mest "tjänstemannaduschar", men nu när det börjar bli varmt händer det ofta att jag tar en "arbetardusch" också.* Det är härligt att ha varmt vatten till båda delarna.

Jag tror att det allra bästa med huset egentligen är balkongen. Den är stor och man har en vidunderlig utsikt över dalen och bergen bortom bergen, bortom bergen. Inga snöberg ser man dock men vackert är det. På balkongen dricker jag kaffe, hänger tvätt, vilar, läser, skådar fågel och äter frukost, ja ganska ofta även lunch och middag om jag är ledig. Tyvärr har jag inget stativ till min tubkikare annars vore balkongen en perfekt "utsiktsplats"! (Ska åtgärdas!)

På övervåningen finns ett stort rum som jag använder som kontor, allrum och syrum. Det är ljust och fint, säkert byggt med tanke på västerlänningar för SÅ mycket fönster har sällan nepalesiska hus. Det är fem fönster! Två vetter år väster, åt balkongen, så där behövs inga gardiner, ett vetter åt norr och åt trappan på utsidan av huset och två vetter upp mot husen längs basargatan så i dessa tre har jag gardiner. Gardiner är annars inte min starka sida- och dessa är för övrigt inte fållade och ser lite väl "juliga" ut så här i fastan, men de gör nytta som insynsskydd.

Golvet på övervåningen är ett lergolv och det är ju snyggt, men tämligen besvärligt att underhålla eftersom man måste "lipna" det så ofta (stryka koskit och lera på det). Jag är inte så bra på att lipna så för att slippa göra det har jag lagt på en plastmatta. -Fult, ja visst, men bättre än ett sprickigt lergolv. För övrigt har jag inhandlat alldeles för många yllemattor (från Jumla säger försäljaren men jag tvivlar) och en stor del av golvet täcks av dem. Jag är speciellt nöjd med det sista inköpet, den gröna med stiliserade blommor längs kanten.

Jag glömde säga att det är tydlig "uppförsbacke" till mitten av rummet ungefär och sedan platt eller något nedför igen. Charmigt!

Innanför det stora rummet ligger ett sovrum. Även det är ljust eftersom det finns tre fönster där. Även här har jag julgardiner, åtminstone i två av fönstren. I det tredje har jag bara ett tygstycke hängt över gardinstången. Borde kanske göra något åt det men gardiner är som sagt inte min stora passion.

Till största delen upptas golvytan i sovrummet av min stora säng. Jag sov på landlordens säng i Nepalgunj och det var en dubbelsäng, köpte madrass till den där och fick sedan beställa en dubbelsäng som passade madrassen när jag flyttade hit! Sängen och madrassen kostade lika mycket så det är en bra madrass och sängen har två stora lådor på ena sidan, samt en hemlig låda under madrassen. På sängen ligger mitt mest lyckade (tycker jag själv) inredningsinköp, ett härligt överkast med applicerade elefanter. Jag blir glad av att titta på det!

En hög garderob finns det också i rummet. Den beställde jag, och fick gjord, i Nepalgunj och den är så hög att mina kläder kan hänga utan att släpa i backen. Inga färdiggjorda garderober uppfyllde det kravet.

Utanför sovrummet, liksom på det som tidigare var en loftgång eller vad man ska kalla det, finns ett badrum. Ja, en toalett och en dusch. Duschen behöver ett nytt munstycke men annars fungerar det mesta?! Ja, man kan inte ha vattnet på till toalettens spoltank, för rören läcker, så man får fylla tanken "under tiden" och sedan spola. I handfatet kan man inte få varmvatten direkt utan måste öppna kranen under handfatet för även det röret läcker. Numera har jag ju ring på toaletten också, det fixade landlorden tills min syster med familj skulle komma i julas- vilken lyx!

Det är en liten hake med huset och det är att det inte finns någon trappa inomhus utan man måste gå ut för att komma mellan våningarna. Det går an när det är vår och vackert som nu men under monsunen kan jag tänka mig att det kan bli lite besvärligare.

På nedre våningen finns märkligt nog en dusch rakt fram när man kliver in. Där finns ingen dörr framför duschen heller, vilket är ännu märkligare, men jag har just köpt ett snyggt duschförhänge som jag hoppas inte är för genomskinligt, det är dock inte upphängt ännu. Detta är gästduschen och tvättstugan. (Gästernas toalett ligger i ett litet hus utanför.

Duschen har tagit en stor del av det som skulle ha varit köksdelen men det finns lagom plats för ett kylskåp, ett nätskåp för specerier, en diskbänk och en bänk att ställa gasspisen på. Lite bänk blir det kvar att arbeta på, jag bakar en hel del men annars blir det inga större kulinariska utsvävningar. Ja, just det, på nätskåpet står en elektrisk ugn och en vattenkokare också. Sedan är det fullt. Golvet är ett smutsigt stengolv som ständigt blir smutsigare så jag resonerar som så att det är inte mycket idé att skura det. Jag har en trasmatta på det som jag kan tvätta. (Ute och inne flyter liksom ihop och det är svårt med inne- och uteskor! Det är därför det blir extra smutsigt.)

Själva "matsaldelen" av köket är det inget speciellt med. Här är det dock mörkt, det finns bara ett fönster och en delvis överväxt glasdörr, och det är lite fuktigt eftersom huset ligger i en sluttning och är delvis "sutteräng". Ett stort skåp ett matbord och fyra stolar, plus en av mina tunnor är i princip det som får plats. På golvet ligger en "ännu fulare plastmatta"- fast den är snyggare än cementen som finns under.

Till sist har vi då gästrummet. Där finns två sängar, ett litet bord, en massa skräp under sängarna och dessvärre än så länge ingen gardin i det pyttelilla fönstret. Det har dock egen ingång vilket uppväger en del! Hittills är det för övrigt bara jag som sovit där- och så någon som bröt sig in medan jag var i Kathmandu och låg en stund i en av sängarna! Inget var borta och dörren in till resten av huset var ordentligt stängd så det var tydligen någon som behövde en tupplur!! Jag hade bara låst inifrån, med rätt dåliga reglar, så "någon" hade bara tryckt upp dörren. Nu har jag satt ett hänglås på utifrån och landlorden har lovat fixa det- någon gång. Jag lovar i alla fall att det ska vara fixat tills ni kommer och hälsar på! Välkomna!

Jaså, ni vet inte vad det innebär? Jo, en "kollega" förklarade en gång för mig, när jag sommarvikarierade som hemsamarit i "tidernas begynnelse", att skillnaden mellan en arbetare och en tjänsteman är att tjänstemannen blir smutsigare av att sova än av att arbeta och duschar följdaktligen på morgonen medan arbetaren blir smutsig på arbetet och duschar på kvällen! Så ligger det till- vilken visdom!

Planering eller förhandling

Man kan ju undra varför jag har en blogg egentligen för det blir ju alltid så lång tid mellan inläggen. Saken är väl den att jag egentligen skulle vilja skriva oftare, och faktiskt- i huvudet- skriver oftare. Jag har massor av idéer om vad jag skulle kunna skriva och en del har jag faktiskt till och med skrivit och sparat halvfärdigt på datorn. Av någon anledning, oftast tidsbrist eller dålig uppkoppling när jag har tid, så blir det inte publicerat.

Jag hade tänkt skriva före jul och säga God Jul, men det blev inte av. Sedan hade jag tänkt skriva en nyårshälsning, men det blev inte heller av. Min syster med familj var här i tre veckor, från strax före jul och fram till 10 januari, och vi for kors och tvärs över Nepal och hade det väldigt bra, men någon tid för bloggande blev det inte.

NU har jag emellertid en stund över och tänkte försöka skriva en rad som jag verkligen publicerar.

Jag sitter på en madrass på golvet hemma hos Tim och Lisa R, i Bajhang. Klockan är 10.10 och de har just gått iväg till kyrkan. Jag är här för att hjälpa till i planeringen av kommande års aktiviteter i de olika organisationerna som "clustret" här arbetar med och därför ska jag idag vara med när en sådan organisation drar upp riktlinjerna för sitt arbete under 2011- 2012. Dagens program börjar klockan 11 så därför kunde jag inte gå till kyrkan men jag behöver ju heller inte gå till kontoret än.

Igår hade vi planeringssessionen med skolan som clustret här i Bajhang samarbetar med. Mina upplevelser där förra gången jag var här i Bajhang var inte så positiva men KBB (vår Education officer här i Bajhang) hade försäkrat mig att nu hade det ordnat upp sig och skolan var villig att arbeta tillsammans med UMN för en bra skola med "barnvänlig" miljö och undervisning. Jag hade förberett mig bra tyckte jag; vi skulle utgå från förra året plan och se vad som blivit uppfyllt och vad som ytterligare behövde göras för att undervisningen skulle bli bra. Jag hade tänkt föreslå att jag kunde åka dit ett antal gånger under året, vara där några veckor, utan kostnad, titta på lektioner och prata med olika lärare, stötta dem och hjälpa dem att komma igång med användandet av det material det köpt in med hjälp av UMN- coaching helt enkelt. Jag hade tänkt att vi på alla sätt skulle undvika "skolgårdsmurar", datorer, laborationsutrustning och andra "kapitalvaror", nu skulle vi, i enlighet med UMNs strategiska plan, satsa på innehållet, på "capacity building" snarare än saker.

Och så gick det som det gick: Jag började med att föreslå att vi skulle titta på vad vi kunde göra tillsammans, för att uppnå våra mål, som inte kostade något alls. Kanske var det det som fick dem att tänka att de måste gå ut stort från andra hållet för att ha en bra "förhandlingsposition"? Det de upplevde som behov var, i nu nämnd ordning, en anställd som kunde springa omkring i området och ta reda på vilka barn som behövde stipendier, en kopieringsapparat för att slippa gå ned till distriktshuvudstaden och trycka upp provpappren (som ska vara lika för alla skolor i området) och minska risken för att frågorna läckte ut på vägen och att det fuskades, en website för att kunna berätta hur fantastiskt bra (hm!) deras skola är, och en internetuppkoppling (adsl antar jag) på skolan.

Jag blev helt matt! Visserligen nämndes inte skolgårdsmuren, den brukar annars alltid stå högst på listan. Kanske blev de botade från den när Tim och UMNs Executive Director var där för ett tag sedan och Tim frågade vad den största förändringen var på skolan sedan samarbetet med UMN började. Rektorn svarade då, förmodligen utan att tänka sig för, att de behövde en skolgårdsmur för att hålla alla fulla människor utanför skolans område! Ett av problemen vi hade förra gången jag var där, var att lärarna som bodde på elevhemmet, alltså inne på skolans område, och som just sagt att det var en bra idé att förbjuda försäljning av alkohol inom 500 m från skolan, drack sig fulla och förde ett förfärligt oväsen och var allmänt otrevliga en natt. Allt detta inne på elevhemmet, mitt framför ögonen på eleverna och mig (jag bodde också på elevhemmet). Tim visste naturligtvis om detta och svarade följaktligen "Men vad ska ni göra med dem som blir fulla inne på skolområdet då?" Ja, kära nån, de blev nog "botade" från behovet av skolgårdsmur då, kan man tänka! (Oh, vad jag önskar att jag hade fått vara med och se deras reaktion!)

Alltså, ingen mur, men en kopieringsapparat och en anställd! Inte någon av deras förfrågningar handlade om innehåll eller "capacity buildning". Där satt jag med deras kontrakt med UMN, fullt av fina ord om "capacity buildning" och "child-friendly teaching", och med mina egna idéer om hur alla små förändringar i sättet att undervisa skulle kunna förändra mycket.......

Problemet är att KBB är från området och förmodligen redan visste om att alla dessa krav på saker skulle komma men inte hade sagt ifrån eftersom han är "aaphno mancche" (egen människa) med så många. Jag tror heller inte att han riktigt förstått hur en bra och elevcentrerad undervisning verkligen ser ut. För honom betyder "barnvänlig" att det finns mattor på golvet, att barnen/eleverna sitter på golvet, att väggarna är fulla av bilder (oftast utan relation till det som den årskursen ska lära sig) och att man har en liten "fredsceremoni" innan dagens arbete börjar på morgonen.

Jag började följaktligen förklara, eller försökte förklara, att det viktiga inte var sakerna utan innehållet och sättet man undervisade på. Till saken hör att kursplanerna för klass 1 - 5 är riktigt hyfsade och enligt dem SKA undervisningen vara elevvänlig och elevcentrerad, läraren ska fungerar som en "facilitator". Målen är tydliga och böckerna, som alla elever får gratis, följer kursplanerna mycket tätt och har åtminstone en del bra aktiviteter som skulle kunna vara lärarna till stor hjälp. Problemet är att lärarna inte följer kursplanerna, vare sig det nu beror på att de inte känner till deras innehåll eller på att de tycker att "det de själva lärde sig i skolan är bättre". De använder ofta inte böckerna heller, åtminstone inte aktiviteter och uppgifter. Dessutom verkar de aldrig planera sina lektioner utan det hela "bara händer", utan att de har en aning om varför de gör det. Jag försökte förklara att om lärarna lärde sig planera och att vara "barnvänliga" i sin undervisning, t ex gav eleverna tillfälle att göra något, uppgifter och aktiviteter, i klassrummet (inte bara gav dem läxa) så spelade det inte så stor roll om det fanns en matta i klassrummet eller ej, nej, inte ens om det fanns något klassrum eller ej.

Ett bra försök, men det var som att tala till en mur! Till slut sa ordförande i skolans "Management Committee" att han faktiskt inte trodde att det där med "child-friendly teaching" var särskilt bra för "han kom minsann ihåg vad hans lärare lärt honom med hjälp av upprepning och aga, men eleverna nu verkade inte lära sig något alls".

Då gav jag upp!

Jag hämtade clusterledaren och några andra som också försökte förklara, men det hela utmynnade i rena "procentförhandlingar" kring kopieringsapparaten och den anställde. Deras enda "eftergift" var att pengarna de eventuellt skulle få in genom att andra skolor använde deras kopieringsapparat skulle samlas i en fond för promotion av "barnvänlig" undervisning i andra skolor.

Ja, ja, det är bara att ta sig samman och försöka hitta andra vägar att påverka. Det finns uppenbarligen en hel del kvar för mig att göra här i Nepal och jag hoppas verkligen att jag får kopiera mina arbetsblad gratis när jag kommer till skolan för att vara med på den "fortbildning för barnvänliga lärare" som faktiskt är planerad i maj!

De hade till och med klädnypor.......

Den här och förra veckan har jag varit på några besök hos eventuella stipendieelever, i deras hem och på deras skolor. Det är egentligen två av organisationerna som UMN, Doti samarbetar med som står för stipendierna men för att verkligen kolla upp att det elever som finns med på listorna är "rätt" elever har jag och Prem, Education Officer här i Doti, åkt runt tillsammans med representanter för de två organisationerna.

Den första dagen åkte vi åt nordost längs den "stora vägen" mot Accham distriktet. Den första eleven som vi besökte var en flicka vars båda föräldrar dött i aids. Hon bodde tillsammans med sin farbror och faster, och deras sju barn. Hon var inte hemma när vi besökte hennes hem men vi träffade henne senare på skolan. Hon hade inte ens en riktig penna utan bara bläckpatronen från en kulspetspenna och det såg inte ut som om hon hade någon tandborste heller, hennes tänder var alldeles bruna.

Prem pratar med flickan utanför klassrummet

Fastern med ett av sina egna barn.

På samma skola gick också en pojke med en liknande historia. Vi träffade dock inte honom eftersom han den dagen var och tvättade sina kläder. Däremot träffade vi hans farmor, hans enda familjemedlem. Båda hans föräldrar var döda, också av aids, och hans två bröder hade båda flyttat till Indien för att jobba. Själv hade han också velat ge sig av till Indien men "Vem skulle då ge mig vatten?" sa farmodern och grät. De bodde i ett litet hus med ett rum som, av någon anledning vägföreningen byggt åt dem sedan deras eget hus raserats. Det var inte svårt att föreställa sig att de måste ta lån för att få pengar till mat trots att pojkarna som var i Indien säkert skickade hem en del om de kunde. De hade inga djur och var dessutom daliter.

Prem talar med farmodern, skör och skröplig såg hon ut.

Farmodern

Samma dag besökte vi också en annan skola och en annan elev ännu längre österut. Den här elevens mamma var HIV-positiv och hans pappa hade dött i aids. Jämfört med de andra två verkade han trots allt ha det ganska bra; de hade två kor och en kalv och en massa grannar som verkade bry sig om dem.

Familjen, grannar och vänner.

Några grannar

En äldre grannfru eller släkting.

Två dagar senare gjorde vi ännu en utfärd, nu åt väster. Först följde vi landsvägen mot Dadeldhura och besökte en skola där vi träffade tre tilltänkta stipendiater. Två av dem bodde en timmes vandring uppför berget och båda hade mist en av sina föräldrar i aids. En av flickorna hade dessutom ett handikapp och därmed svårt att gå.

Två blyga flickor från klass 10

På samma skola gick och en annan flicka vars båda föräldrar var HIV-positiva och som båda åt bromsmedicin. Hon var tvilling och mäkta stolt över att hon klarat sina examensprov i klass 5 och blivit uppflyttad till klass 6 medan hennes bror, "storebror" som hon kallade honom, inte hade klarat det utan gick kvar i klass 5! Familjen verkade ha det hyfsat bra, så bra man nu kan ha det när man är sjuk och de hade åtminstone en vattenbuffel, en liten kalv. De bodde också alldeles intill landsvägen och skolan.

Från landsvägen åkte vi på en ytterst liten och besvärlig väg upp på berget. Det var här jag var riktigt glad att det inte var jag som körde den här gången! Den var både smal, brant, knölig och med stup på sidorna. Ibland blundade jag, det måste jag medge!

Vägen genom jeepens framruta, fullt tillräcklig vy!

Till slut kom vi fram till en skola med den mest vidunderliga utsikt. Rektorn satt där framför hela härligheten och pratade med oss om en elev i klass 12. Hon var inte på skolan då eftersom klass 12 eleverna alltid har lektion på morgonen, vid 6.30 - 7.00.

Observera snöbergen i bakgrunden!

Skolan i sig var intressant. Den ursprungliga byggnaden var byggd i gammal stil och såg riktigt intresssant ut. Vi hade hört att det skulle finnas kulhål kvar i väggarna från en strid som ägt rum där under maoistupproret, men vi lyckades inte få syn på några, trots att en av lärarna följde med oss för att visa och försökte hitta ett bord som också enligt uppgift skulle ha märken efter kulor.

Huvudbyggnaden, med eller utan kulhål intressant

På vägen till skolan hade vi ätit en mycket salt och kryddstark- och inte särskilt god daalbhat- och nu återvände vi till den byn för att gå ned till elevens hem. Det skulle ta en kvart sa vår följeslagare från partnerorganisationen, det var hans egen by, men det tog naturligtvis längre tid. Väl därnere träffade vi i alla fall eleven och hennes familj. De var också sju syskon men den äldsta dottern var redan bortgift. De delade hus med flera andra familjer och pappan var inte riktigt mentalt frisk vad det verkade - han stod hela tiden en bit bort och sa inget till oss överhuvudtaget. Inte heller ville han vara med på bild.

Klass 12 eleven med sin mamma och några av sina syskon.

När vi kom upp till vår jeep igen hade en krissituation uppstått: En kvinna som bodde i närheten och var i åttonde månaden hade höll på att föda fram ett barn, som man trodde redan var dött. Det fanns inga andra fordon att få tag i eftersom alla traktens jeepar var upptagna med att skjutsa bröllopsföljen men hon måste till sjukhus om hennes eget liv skulle kunna räddas. (Det kom mycket riktigt en brudgum på häst medan vi stod där, åtföljd av två jeepar med skrålande bröllopsgäster).

En brudgum med alla tillbehör; häst, solglasögon och paraply!

Så blev det då så att vi ned till landsvägen, 12 km, åkte tillsammans; jag och en flicka från vår partnerorganisation i framsätet tillsammans med chauffören, kvinnan, hennes man, och förmodar jag, väninna eller svägerska plus en annan ung dam i baksätet och Prem, min kollega, ytterligare en person från partnerorganisationen, kvinnans svåger eller någon annan släkting samt "konduktören" på flaket, eller snarast på taket. Kvinnan hade uppenbarligen mycket ont och inte blev det väl bättre av att färdas på den mycket dåliga och krokiga vägen.

Ned kom vi i alla fall och väl där kunde vi inte annat göra än att ge upp vår abonnerade jeep till familjen så att de kunde ta kvinnan till sjukhuset i Dadeldhura, ca 40 km bort. Vid det laget var det mörkt men vi behövde inte vänta länge förrän det kom en buss som vi kunde få åka med- gratis, eftersom den också var abonnerad av en annan NGO vars personal Prem kände. (Kvinnan överlevde har vi hört och det är vi mycket glada för!)

Igår var vi så på ytterligare ett besök. Även den här gången rörde det sig om en flicka i klass 12 så vi räknade med att hon skulle vara hemma. När vi väl kom fram till hennes hus, efter att ha kört på vad som var mer som en stig än som en väg, visade det sig dock att hon inte var det. Däremot var hennes svägerska där och hon berättade att de hade svårt att komma intill för att få vatten eftersom de var daliter och att de inte fick gå in i andras hus. Annars verkade de ha det ganska bra. Hennes svärfar och hennes man var i Indien och arbetade och skickade hem pengar därifrån. De hade dessutom land nere på Terai och själv funderade hon på att skicka sina barn på skola i Dhangadhi, inte i byn.

Var är vägen?

En vacker plog

Svägerskan med tvätten

Hela tiden medan vi stod och pratade plockade hon lite nervöst med tvätten framför sig och det var när vi gick därifrån som det plötsligt slog mig att det här måste vara en familj som har det ganska bra för de hade tvätten hängde på en bambustång och en lina och inte liggande på marken för att torka, som man kunde förväntat sig. Dessutom, fast det såg jag inte förrän jag tittade på bilderna när jag kom hem, satt kläderna fast på tvättlinan med klädnypor! Jag tror inte den eleven behöver någon hjälp att avsluta sina studier i klass 12........

Tittar man noga ser man klädnyporna!

Från varmt till kallt

Jag sitter framför en susande gaskamin i Dadeldhura i Far-Western Nepal. Det är bara ca 3 timmars resa till Silgadhi, men eftersom det blir mörkt tidigt nu, och det är svårt att köra i mörkret, tyckte min chaufför, Yogendra, att det var bäst att stanna här över natten.

Jag hade turen att få ett rum på Team Hospitals gästhus, trots att jag inte anmält min ankomst i förväg, men stackars Yogendra fick lov att hitta något annat. Förmodligen har han det inte alls lika skönt som jag har det, det finns säkert ingen kamin där han bor- fast han betalar säkert mindre också.

Det är något av en chock att komma från Chiang Mai i Thailand hit till Dadeldhura, trots att jag varit i Kathmandu och fått lite tillvänjning. I Thailand var det varmt och gott, jag sov utan täcke och använde min medhavda kofta endast en gång. Här är det nästan för kallt med koftan bara trots att jag sitter framför kaminen och jag fruktar sänggåendet, det är så otäckt när man blir kall om fötterna mellan lakanen. Jag hoppas innerligt att det är lite varmare i Silgadhi för där har jag ingen kamin.

Poolen

I Thailand åt jag så magen stod i fyra hörn, det var ingen hejd på det. Det var flera olika sorters kötträtter och grönsaksrätter varje måltid, även vid frukost, och mängder med frukt. Visserligen har jag frossat på jordgubbar i Kathmandu, och jag kommer att kunna frossa på apelsiner hemma i Silgadhi, men variationen blir ju mindre. Det blir daalbhat utan något kött alls varje lunch och för övrigt blir det nog mest bröd och kanske, om jag lyckas få igång min yoghurtstarter, yoghurt då och då. Jag har just inlett daalbhat dieten med en tämligen "slätstruken" daalbhat här på gästhuset.

Buffébord vid poolen

Resan hit idag var på inget sätt slätstruken i alla fall. Vi flög på tämligen låg höjd och jag kunde identifiera en och annan flod, jag såg vägen mellan Kathmandu och Pokhara och till och med lastbilar eller bussar på den. I Pokharadalen såg jag Rupa Tal, Begnas Tal och Phewa tal, dvs all de tre sjöarna. Annapurnamassivet och Dhaulagiri var fantastiskt vackra och så nära att det kändes som om man skulle kunna ta på dem nästan. Lite längre fram såg jag Surkhet, dalen och flygplatsen samt vägen upp mot Dailekh. Vi flög så lågt att jag också kunde se Karnalifloden och bron vid Chisapani. Mäktigt!!

Tyvärr hade jag inget batteri kvar i kameran- eller kanske var det lika bra. Jag njöt av utsikten utan att behöva fundera på fotovinklar och skärpedjup! På vägen ut ur planet tackade jag piloterna för en magnifik upplevelse. (Den ena piloten var kvinna, vilket var lite oväntat).

En bild hann jag ta innan batteriet tog slut

Resande och mer antibiotika

Denna text påbörjades den 10 november så det har gått ett tag men eftersom jag tycker att mina bloggvänner måste få reda på detta så publicerar jag den, trots att den är gammal. Resan som beskrivs påbörjades den 9 oktober:

Resan började med två nätter i Nepalgunj, på INF's gästhus. Första kvällen hamnade jag på födelsedagsfest kombinerad avskedsfest för två INFare. Massor av folk, god mat, tårta och faktiskt lite kvarhängande monsunregn.

Från Nepalgunj startade jag tidigt på måndagsmorgonen. Morgondiset över Terai är alldeles speciellt, det kan jag sakna trots att jag inte alls saknar Nepalgunj.

I Lamahi tog jag en daalbhat och i Butwal en pizza. I Butwal köpte jag också, på begäran, en stilig blå toa-ring åt mina vänner Ardebys i Tansen. Den passade perfekt ihop med gardinen på deras badrum visade det sig. Ja, den passade på toastolen också förstås och det var kanske huvudsaken? (Jag borde ha köpt en till mig själv också för det börjar bli kallt att sitta på porslinet och landlorden verkar inte få "ändan ur vagnen" för att fixa en åt mig!).

Vägen upp till Tansen från Butwal

I Tansen stannade jag fyra dagar. Det bästa var att träffa Pernilla, Otto, Ida, Moa och John men jag hann också få två tånaglar bortdragna för 36,50 kr och påbörja min femte antibiotikakur sedan i juli. Lite anti-svampmedicin fick jag också.

Från Tansen drog jag vidare till Pokhara och hade turen att få ett bra rum på Sacred Valley Inn. Jag åt en massa lemon cheese cake och annat gott, läste Millenium-serien (del 1 på svenska, del 2 och 3 på engelska) samt köpte en hoper DVD med piratkopierade filmer. Ja, så träffade jag vänner även här och fick tillbaka min symaskin som varit utlånad till Sarala, familjen Greens gamla didi. Hon arbetar nu hos min vän Andrea från Ungern och den dagen då jag kom på besök hade hon lagat svenska köttbullar med potatismos och dessutom bakat en "svensk chokladkaka". Mums!

Vägen ned från Tansen Hospital till Pokhara vägen

Tepaus hos mina gamla vänner i teashopen i Naudanda (där jag alltid stannade på väg till skolan i Chilaunebas 2003 - 2005)

Andrea och hennes kompis från Hongkong

Pokhara var sig likt. Monsunen var bestämt inte riktigt över än så några dagar regnade det förfärligt men för det mesta var det fint. Några berg såg jag däremot inte förrän samma dag som jag åkte därifrån.

Från Pokhara åkte jag i sällskap med Andrea, och några vänner till henne, ned till Narayangadh. Därifrån var jag ensam igen men det var ingen längre sträcka, jag skulle bara till Heutada.

Mina vänner i Heutada, Bhola, Ashmi och deras döttrar, hade väntat länge på att jag ska komma dit och nu äntligen blev det av. De tyckte, som väntat, att fem dagars besök var alldeles för litet men jag tyckte det räckte alldeles utmärkt. Jag är ju inte van att dela rum med ett antal "okända" människor, (de fick en gäst till) och dessutom blev jag tämligen dålig i magen.

De fem dagarna var i alla fall trevliga. En dag var vi till ett gammalt fort uppe på en topp i närheten och det var ett fascinerande ställe. Dessvärre var det där jag var som allra värst i magen! Den sista kvällen ägnade vi åt "den obligatoriska fotograferingen" och det blev mer eller mindre lyckade bilder.

För övrigt vann jag i Memory första gången jag spelade det med döttrarna, de hade fått det i present av mig, men sedan förlorade jag varenda gång. Och det var många gånger!!!

Jag valde inte den mest "bästa" vägen till Kathmandu från Heutada men väl den vackraste och kortaste. Det var bara 80 km ungefär och utsikterna var fantastiska. Själva vägbanan var inget vidare och hiskligt smalt var det också, men dessbättre slapp man stora lastbilar och bussar.

Väl i Kathmandu vidtog UMNs Learning Review där alla cluster officers och advisors träffas för olika möten samt Bhetghat, där all personal träffas för att ha trevligt men också för att lära känna UMN bättre. Det delades ut div priser och plaketter och jag fick faktiskt en plakett för 10 års trogen tjänst inom UMN! Vi tittade också bland annat på en mycket gammal film om UMNs arbete, gjord av Håkan Cronsioe. Intressant att se hur mycket som förändrats i Nepal men också hur mycket som fortfarande är sig likt!

I Kathmandu påbörjade jag ytterligare en antibiotika kur och nu har jag bestämt att det inte ska bli mer antibiotika på länge, inte ens om läkarna föreslår det......

Jag åkte land rover tillbaka till Silgadhi också men nu var vi sex personer plus en åksjuk hund så den resan blev något annorlunda.

Så har jag då äntligen kommit hem till Silgadhi igen efter fyra veckor på vägarna. Visserligen har det varit bra veckor, jag har träffat massor av vänner, ätit gott, bott bra och haft det skönt på alla sätt men Silgadhi är hemma trots allt.