Resande och mer antibiotika

Denna text påbörjades den 10 november så det har gått ett tag men eftersom jag tycker att mina bloggvänner måste få reda på detta så publicerar jag den, trots att den är gammal. Resan som beskrivs påbörjades den 9 oktober:

Resan började med två nätter i Nepalgunj, på INF's gästhus. Första kvällen hamnade jag på födelsedagsfest kombinerad avskedsfest för två INFare. Massor av folk, god mat, tårta och faktiskt lite kvarhängande monsunregn.

Från Nepalgunj startade jag tidigt på måndagsmorgonen. Morgondiset över Terai är alldeles speciellt, det kan jag sakna trots att jag inte alls saknar Nepalgunj.

I Lamahi tog jag en daalbhat och i Butwal en pizza. I Butwal köpte jag också, på begäran, en stilig blå toa-ring åt mina vänner Ardebys i Tansen. Den passade perfekt ihop med gardinen på deras badrum visade det sig. Ja, den passade på toastolen också förstås och det var kanske huvudsaken? (Jag borde ha köpt en till mig själv också för det börjar bli kallt att sitta på porslinet och landlorden verkar inte få "ändan ur vagnen" för att fixa en åt mig!).

Vägen upp till Tansen från Butwal

I Tansen stannade jag fyra dagar. Det bästa var att träffa Pernilla, Otto, Ida, Moa och John men jag hann också få två tånaglar bortdragna för 36,50 kr och påbörja min femte antibiotikakur sedan i juli. Lite anti-svampmedicin fick jag också.

Från Tansen drog jag vidare till Pokhara och hade turen att få ett bra rum på Sacred Valley Inn. Jag åt en massa lemon cheese cake och annat gott, läste Millenium-serien (del 1 på svenska, del 2 och 3 på engelska) samt köpte en hoper DVD med piratkopierade filmer. Ja, så träffade jag vänner även här och fick tillbaka min symaskin som varit utlånad till Sarala, familjen Greens gamla didi. Hon arbetar nu hos min vän Andrea från Ungern och den dagen då jag kom på besök hade hon lagat svenska köttbullar med potatismos och dessutom bakat en "svensk chokladkaka". Mums!

Vägen ned från Tansen Hospital till Pokhara vägen

Tepaus hos mina gamla vänner i teashopen i Naudanda (där jag alltid stannade på väg till skolan i Chilaunebas 2003 - 2005)

Andrea och hennes kompis från Hongkong

Pokhara var sig likt. Monsunen var bestämt inte riktigt över än så några dagar regnade det förfärligt men för det mesta var det fint. Några berg såg jag däremot inte förrän samma dag som jag åkte därifrån.

Från Pokhara åkte jag i sällskap med Andrea, och några vänner till henne, ned till Narayangadh. Därifrån var jag ensam igen men det var ingen längre sträcka, jag skulle bara till Heutada.

Mina vänner i Heutada, Bhola, Ashmi och deras döttrar, hade väntat länge på att jag ska komma dit och nu äntligen blev det av. De tyckte, som väntat, att fem dagars besök var alldeles för litet men jag tyckte det räckte alldeles utmärkt. Jag är ju inte van att dela rum med ett antal "okända" människor, (de fick en gäst till) och dessutom blev jag tämligen dålig i magen.

De fem dagarna var i alla fall trevliga. En dag var vi till ett gammalt fort uppe på en topp i närheten och det var ett fascinerande ställe. Dessvärre var det där jag var som allra värst i magen! Den sista kvällen ägnade vi åt "den obligatoriska fotograferingen" och det blev mer eller mindre lyckade bilder.

För övrigt vann jag i Memory första gången jag spelade det med döttrarna, de hade fått det i present av mig, men sedan förlorade jag varenda gång. Och det var många gånger!!!

Jag valde inte den mest "bästa" vägen till Kathmandu från Heutada men väl den vackraste och kortaste. Det var bara 80 km ungefär och utsikterna var fantastiska. Själva vägbanan var inget vidare och hiskligt smalt var det också, men dessbättre slapp man stora lastbilar och bussar.

Väl i Kathmandu vidtog UMNs Learning Review där alla cluster officers och advisors träffas för olika möten samt Bhetghat, där all personal träffas för att ha trevligt men också för att lära känna UMN bättre. Det delades ut div priser och plaketter och jag fick faktiskt en plakett för 10 års trogen tjänst inom UMN! Vi tittade också bland annat på en mycket gammal film om UMNs arbete, gjord av Håkan Cronsioe. Intressant att se hur mycket som förändrats i Nepal men också hur mycket som fortfarande är sig likt!

I Kathmandu påbörjade jag ytterligare en antibiotika kur och nu har jag bestämt att det inte ska bli mer antibiotika på länge, inte ens om läkarna föreslår det......

Jag åkte land rover tillbaka till Silgadhi också men nu var vi sex personer plus en åksjuk hund så den resan blev något annorlunda.

Så har jag då äntligen kommit hem till Silgadhi igen efter fyra veckor på vägarna. Visserligen har det varit bra veckor, jag har träffat massor av vänner, ätit gott, bott bra och haft det skönt på alla sätt men Silgadhi är hemma trots allt.

När det nu är fyra månader eller mer sedan jag bloggade sist är det svårt att veta var jag ska börja. En lite sammanfattning av det som varit skulle kunna vara:

Sverige
Halvsekel-firande
Bölder
Flytt
Lopp- och myggbett
Fulla lärare
Skavsår
och
Antibiotika.

Ingen vidare rolig uppräkning- om man bortser från Sverige och halvsekel-firandet. Det var otroligt roligt att fylla år och skönt att vara hemma i Sverige.

Väl tillbaka i Nepal började eländet:

Bölderna satt på ett mycket olämpligt, och obehagligt, ställe och det var svårt att sitta när de var som värst. Den första fick jag lov att operera, dvs öppna under nedsövning. Det var intressant att få uppleva ett nepalesiskt sjukhus på det sättet, även om omläggningarna av såret som följde på operationen, var tämligen tröttsamma. Kanske mest för de stackars läkarkandidaterna, som tänkt bli kirurger, men som nu fann sig tvungna att lägga om sår på en gammal "bideshi". Ja, för all del, lite "underhållning" stod jag väl för, jag var den enda utlänningen på sjukhuset och det var alltid fullt av publik i omläggningsrummet! "Blicken i britsen - glöm åskådarna", var mitt motto.

När jag så småningom tillfrisknat så pass från den första bölden att jag inte behövde fler omläggningar flyttade jag till Silgadhi i Doti-distriktet. Jag hade bestämt sedan länge att jag skulle flytta dit men nu blev det så att hela kontoret i Nepalgunj stängde i samma veva, av ekonomiska skäl. Alla mina möbler, plus en ganska stor del av det som fanns på gästhuset och kontoret, packade vi in i en lastbil, och det mer ömtåliga tog jag i landrovern. Jag körde för övrigt landrovern alldeles själv (ensam) från Nepalgunj till Doti och det var riktigt roligt. Det tog 10 timmar, vägen var hyfsad och utan nya jordskred trots att det var mitt i monsunen.

Om det inte vore för myggorna och knotten så skulle huset där jag nu bor vara perfekt! Jag samlade på mig ett ganska stort antal myggbett, och gjorde av med väldiga mängder Xylocain, redan innan jag gav mig av på den resa som gav mig loppbetten och ytterligare en massa myggbett.

Den 8 september gav jag mig iväg till Bajhang för att vara med på en workshop kring den "School Improvement Plan" (SIP, en femårsplan som skolorna måste ha) som Shanti Higher Secondary School skulle sätta ihop. Jag har varit på SHSS förut och visst att det skulle vara mycket uppför att gå så jag packade lätt, tyckte jag. Första natten övernattade vi på ett tämligen enkelt "hotell" utmed "bilvägen" och det var nog där jag fick de flesta av sängloppsbetten. Hela vänster arm var helt prickig. Dagen där på gick jag och Gokarna, Organisationsutvecklings Advisor, upp till skolan. Jag travade på riktigt bra i början men sedan tog det stopp och som tur var hittade vi en bärare som kunde ta min väska, annars vet jag inte hur det hade gått.

På skolan fick jag bo på deras elevhem, där det för övrigt bara bodde lärare och några elever, alla pojkar, de flesta tonåringar. Rummet var fuktigt och det luktade ganska illa därinne men genom att bränna rökelse morgon och kväll höll jag de flesta myggorna borta och dolde lukten.

Om workshopen finns mycket att säga men det avstår jag från. Det kom fram mycket bra idéer och planen kan nog bli riktigt bra när den blir färdig. Fast om den kommer att följas är förstås en annan sak:

En av punkterna i planen var att försäljning och intag av alkohol skulle förbjudas inom 500 m från skolans område. Idéen kom från några av föräldrarna som var med på workshopen och alla andra; lärare, elever, School Management Committee medlemmar och lokalpolitiker tycktes gilla det hela, det var hur som helst ingen som protesterade. På natten efter att workshopen avslutats, en tisdagskväll, tyckte tydligen lärarna att det hela skulle firas ordentligt och de drack sig fulla och förde ett förfärligt liv på elevhemmet. Mina arbetskamrater från UMN, som bodde en bit ifrån skolan, kom mitt i natten och knackade på min dörr för att höra hur jag hade det. De var rädda att jag skulle tycka att det var obehagligt med allt oväsen och att jag kanske skulle vilja byta rum med dem. Sanningen var att jag så när hade somnat just när de kom och jag stannade kvar på mitt rum. Först på morgonen gick det upp för mig att det var lärarna och en del andra vuxna (SMC-medlemmar) som varit fulla och fört ett sådant liv, jag hade trott det var några av de äldre eleverna.

Hur man kan vara så korkad att man först samtycker till ett alkoholförbud runt om skolan och sedan, samma natt, super sig full inne på elevhemmet, inför elever och gäster, det begriper jag helt enkelt inte!? Hur resonerar man - eller har alkoholen redan dödat alla hjärnceller så att man inte resonerar alls? (Det var tydligen inte första gången detta hände!) Ingen av lärarna kommenterade det hela morgonen därpå och jag gick därifrån direkt, istället för att stanna en dag extra som det var tänkt.

Det var nedvägen från skolan som knäckte mina tår och fötter totalt. Vi lämnade skolan först efter att ha ätit och diskuterat det inträffade med rektor och SMC-ordförande (ingen av dem hade varit på skolan på natten). Klockan var väl 10.30- 11 när vi gav oss iväg och det regnade redan från start. Utförbacke i våta skor, i fyra timmar, gör inga tår glada.

På vägen ned fick jag reda på att chauffören och landrovern skulle komma först på lördagen, detta var onsdagen den 15 september, och jag beslutade att inte stanna på det lusiga hotellet vid vägen utan gå till Chainpur, huvudstaden i distriktet, där familjen R från USA bor. Det var kanske inte ett så bra beslut men klockan var bara 15 och folk sa att det skulle ta ca 4 timmar bara. Klockan 23 kom jag fram och då hade den största blåsan, på höger stortå, redan spruckit och det skar som knivar i foten. Jag hade blåsor på alla tår!

Det tog flera dagar innan jag överhuvudtaget kunde gå igen. Mina bett och sår blev infekterade och jag fick äta antibiotika för fjärde gången sedan jag kom tillbaka från Sverige. Högerfoten var ingen vacker syn. Trots allt hade jag det dock väldigt bra hos familjen R och spelade en massa spel, vanliga och dataspel, såg en hel del dvd-filmer och åt mycket gott.

Först i onsdags, den 29 september, kunde jag komma ifrån Bajhang! En vecka hade jag tänkt vara på skolan och sedan åka direkt tillbaka till Doti, men det blev alltså hela tre veckor! All min medicin tog slut och på slutet fick jag något slags virus eller vad det kan ha varit som gjorde att jag blev helt snurrig i skallen (och det lät som det satt en syrsa inne i huvudet).

Som tur var behövde jag inte gå så långt igår, bara 1,5 timmar fram till det jordskred som helt raserat vägen från Chainpur till Dadeldhura. Jag mådde inget vidare under resan men om det berodde på viruset eller på vägens alla svängar kan jag inte avgöra. Nu snurrar det mindre, och jag har till och med gått ned till kontoret trots att det är ledig dag.

Nu tycker jag att jag borde ha klarat av årets kvot av sjukdomar och hoppas att resten blir bara bra! Monsunen är över och Dashain- och Tiharledigheter ligger framför.

Lite politik kanske?

Jag har en känsla av att en del av er just nu förväntar sig en sammanfattning och analys av det politiska läget i Nepal och det ska jag försöka ge. Att observera är dock att detta är mina högst personliga funderingar och att jag inte är någon expert!

Igår, på första maj demonstrerade ett stort antal maoister i Kathmandu, ja även på andra platser i Nepal. Det sas att omkring 400000 personer skulle delta bara i Kathmandu och folk har transporterats in från alla möjliga håll. Enligt reportern på ABC, en TV-kanal här, var det folk från 72 distrikt. Vilka de tre distrikt var som inte fanns representerade kan man ju undra över? Manang, Humla, Mustang?

Demonstrationen förflöt utan incidenter. 15000 man från polis och "the armed police force" fanns utplacerade och om det var "tack vare" eller "trots" det som allt gick lugnt till kan jag inte säga.

Innan demonstrations tågen möttes på Tundikhel och talen av olika maoistledare tog vid uttalade sig Babu Ram Bhatterai om de diskussioner som pågick mellan de tre största partierna, om hur man skulle kunna lösa krisen. Han sa att de kommit överens på ett antal punkter men att samtalen skulle fortsätta senare under eftermiddagen-kvällen.

Huruvida det hann bli några mer samtal innan premiärminister Madhav Nepal höll sitt tal till nationen vet jag inte men tydligt är att en av de punkter där man inte kunde komma överens var just den som han uttalde sig om; huruvida han ska avgå och ge plats för en maoistledd koalitonsregering eller ej. Det är ett av maoisternas krav för att de ska avsluta den "bandha" som påbörjats idag. Madhav Nepal var mycket tydlig med att han inte tänkte avgå, inte på grund av några demonstrationer eller bandhor i alla fall. BR Bhatterai var lika tydlig med att det inte kan bli någon överenskommelse mellan partierna förrän regeringen avgår, då han uttalade sig efter samtalen senare på kvällen.

Idag är det alltså bandha. Härute vid flygplatsen i Nepalgunj märks det inte så mycket av det mer än att det inte är någon trafik på vägen förstås. De affärer jag kan se från mina fönster verkar vara öppna men jag har inte varit ut och tittat hur det ser ut egentligen. I Kathmandu är det enligt uppgift stängt och tyst, ingen trafik och inga affärer öppna. Jag läste just att mellan 18 och 20 ikväll kommer dock bandhan att lättas för att folk ska kunna gå och köpa mat. Alla de inforslade demonstranterna lär väl behöva något att äta kan jag tro? För övrigt finns det rapporter om att examensproven för klass 12 har skjutits upp eller blivit avbrutna på vissa examniationsställen både i Kathmandu och utöver landet.

Det intressantaste som hänt hittills idag är att en grupp ledare inom CPN(UML, alltså Communist Party of Nepal(United Marxists and Leninists), dvs premiärministerns eget parti, har skrivit ett brev som överlämnats till partiets ordförande där de ber premiärministern att avgå för att det ska bli fart på konstitutionsskrivandet och för att fredsprocessen ska kunna fortsätta. Jag har ännu inte hittat några reaktioner på detta vare sig från premiärministerns håll eller från någon annan heller. Det kan i och för sig bero på att det inte går att komma åt några kommentarer till artiklar om detta just nu- förmodligen är det en massa folk som surfar på de sidorna för tillfället.

På nåt sätt tror jag att alla parter nu går och väntar på att det hela ska komma till ett avgörande men ingen vill göra något för att det ska bli så. Alla hoppas att det ska hända "av sig självt". Jag har en känsla av att även den nepalesiska allmänheten är trötta på politikernas oförmåga att göra något konstruktivt överhuvudtaget, vare sig bra eller dåligt, så många ser nog bandhan som en möjlighet för något att hända. Visst påverkar den människornas liv på ett negativt sätt, men att inget händer och inget blir klart inom politiken är nog ändå svårare att stå ut med i längden.

Jag och en annan UMNare satt häromdagen och diskuterade vad som vore det bästa för Nepal och vår gemensamma slutsats var att en samlingsregering med alla partier (ja, de flesta i alla fall) med BR Bhatterai som premiärminister vore den bästa lösningen just nu. Jag har provat idén på en del nepaleser, och andra västerlänningar, och det verkar inte vara någon som direkt säger emot. Dessvärre är det ju inte vi som bestämmer detta utan Madhav Nepal och Prachanda har hela ansvaret i sina händer; M Nepal måste avgå och Prachanda måste stå tillbaka för BR Bhatterai. Just nu verkar nog det första mer troligt än det andra trots allt, och det är sorgligt.

För övrigt regnade det och åskade i Nepalgunj i natt så temperaturen i morse var ungefär tre grader lägre både ute och inne när jag vaknade i morse. Dagens max ser också ut att bli betydligt under det "normala". Just nu är det 35 grader både inne och ute.

Ingen vidare bloggare

Varje gång jag skriver i min blogg känner jag ett behov av att beklaga mig över min egen oförmåga att komma till skott med skrivandet. Nu är det ju inte mycket idé att göra det eftersom den enda som kan göra något åt det är jag och jag tror knappast på någon förbättring under den närmaste tiden.

Hur som helst: Sedan jag skrev sist har den riktiga värmen kommit, Koirala har dött, jag har varit i Kathmandu i tre veckor drygt, jag har firat påsk här i Nepalgunj och så har jag varit i Doti en sväng. Vad av detta som kommer att ha mest betydelse för framtiden är väl svårt att säga men allt har varit viktigt på sitt sätt.

Med värmen kom ett nytt sätt att tillbringa dagarna och ett helt nytt tempo. På kvällarna är det runt, eller drygt, 30 grader inne och det betyder att det inte är helt lätt att försöka sova. Jag har kommit fram till att fläkten bara vispar runt den heta luften och air condition skulle nog bli för kallt så jag använder mig av metoden "duscha och ta sedan på nattlinne utan att torka dig" och det fungerar riktigt bra så här långt. På morgonen är det fortfarande ganska hyfsad temperatur, det brukar gå ned till omkring 23 - 24 ute under natten så inne i sovrummet är det väl ungefär detsamma, eller lite drygt det, när jag vaknar. Maxtemperaturen ute närmar sig 40 grader i skuggan (39,9 igår) och max inomhus ligger på omkring 37 grader.

"Morgonchock"- efter en natt då man lagt sig med hår och nattlinne vått!

Det är lite för varmt för stearinljusen!

I ett svagt ögonblick lovade jag några vänner en analys av det politiska läget efter GP Koiralas död (fd premiärminister med ambitioner att få sin egen familj att bli Nepals "familjen Gandhi"). Jag ångrar detta ögonblick men håller mina löften så här följer min analys:

1) Det säkraste sättet att bli politisk hjälte i det här landet är att dö.

2) Dottern Sujatas politiska karriär är nog över men hon har lyckats med konststycket att få igenom sin vilja vad det gäller de nya passen som ska tryckas; Det blir Indien som får uppdraget trots att det kostar skjortan att få det gjort där. Man kan förmoda att den höga kostnaden beror delvis på Sujatas "kommission"?? (Sedan jag började skriva detta inlägg har regeringen beslutat ta tillbaka beslutet att låta Indien framställa passen, nu blir det en ny omgång med anbud)

3) Enligt Mr Dahal var GP Koiralas sista önskan att han, dvs Mr Dahal, skulle ta över ansvaret för att se till att konstitutionen blir klar till den 28 maj. Enligt Sujata var Koiralas sista önskan att hans partikamrater skulle hjälpa och stötta hans dotter, dvs Sujata, i hennes politiska karriär. Ingen av dem har gjort särskilt starkt intryck under de veckor som gått sedan Koirala dog.

4) En som däremot varit aktiv under tiden efter GP Koiralas död är Mr Shah, dvs den före detta kungen. I ett uttalande för ca två veckor sedan sa han att "kungadömet i Nepal inte var definitivt slut". Riktigt vad han menar med det är det nog ingen som vet och den allmänna reaktionen var "no way, man, -IT IS OVER!". Det har dock varit flera dagar med bandha(påtvingad stängning av vägar och kontor) för återinförande av Nepal som ett hinduiskt rike och någon "guru" höll en veckas program/puja till den änden också- och hade Mr Shah där på besök.

5) Det är nog trots allt hos Mr Dahal, alias Prachanda, som bollen ligger just nu. Det är dags för honom att visa om maoisterna, och han, verkligen menar allvar med att de vill se konstitutionen klar till den 28 maj. Jag har en känsla av att anledningen till den relativa tystnaden från hans sida under de senaste dagarna beror på att det svårt att riktigt veta vad som är den bästa vägen framåt?

Om man tittar på bilderna från mina veckor i Kathmandu så ser det mest ut att ha handlat om att äta så mycket som möjligt. Nästan alla bilder är från matbord! Nu var inte själva ätandet det viktigaste utan det var den sociala samvaron. Det var en hel rad svenskar och andra, mest "gamla Nepalbekanta" som passerade revy under de här veckorna, bilderna får tala för sig själva:

(Sorry Pernilla, du blev inte skarp på någon av bilderna men om man tittar på dessa så kanske du är lika glad för att slippa visa dig i detta "halvgalna" sällskap)

Jo, lite annat än att äta hann jag förstås med på tre veckor, jag var bland annat på besök i Bhaktapur, Kathmandudalens bäst bevarade större stad, och så var jag på kurs om "Early Childhood Education" tillsammans med våra Education Officers.

Påsken i Nepalgunj var varm och bestod mest av matlagning om jag ska vara ärlig. På själva långfredagen bakade jag bullar och gjorde lammköttbullar och på påskaftonen gjorde jag Janssons frestelse, en ostpaj, bakade ut pepparkakor, bakade en saffranskaka, skar sallad och morotsstavar, kokade ägg och fixade för kvällens påskfest. Eftersom allt detta skedde i en temperatur av 35 grader inomhus, innan ugnen ens var igångsatt, så får det nog räknas som en smärre prestation!? Resultat blev dock bra och vi hade en bra och god kväll:

I värmen är den här stassen den skönaste, inte vacker men funktionell

Ja, så har jag då till sist varit till Doti. Där skulle vi hålla en kurs om "Child-Friendly Schools" för "School Management Committes" och "Parents-Teachers Associations" från fem skolor. Min insats bestod mest i att presentera en och annan lek, t ex mattelekar med vanliga spelkort, för att ge dem en känsla av hur undervisningen kan gå till i en "child-friendly school". För övrigt njöt jag av att vara i den lite svalare luften på 1500 m höjd och hade det hur bra som helst på det fina gästhuset där vi bodde. Två av fyra nätter fick jag sova i "premiärministerns rum" (se blogginlägg från november 2009 ). Det roligast med resan var nog ändå att jag fick köra vår Tata Sumo jeep en stor del av vägen hem! Väldigt roligt- och nu vet jag ju att jag klarar det så nu blir det säkert fler turer.