Den första veckan

För en vecka sedan landade jag här i Nepalgunj och sedan dess har det här varit min sovplats. Idag har jag äntligen köpt en madrass som passar till sängbottnen, den som fanns här var cirka 2 dm för smal.

Inte bara sovrummet utan hela lägenheten är ganska sparsamt möblerad! Det är tur att jag har kunnat låna gas och gasspis från gästhuset som ligger en trappa ned.

Den bästa platsen i hela lägenheten är nog den här balkongen. Här sitter jag och äter min frukost och här sitter jag och bara tittar när strömmen förvunnit och det inte finns så mycket annat att göra. Faktum är att det är eett ganska bra ställe för fågelskådning också även om det är mest "tamduvor" man ser.

På kontoret gick fläkten i mitt rum sönder redan första dagen. I fredags kom en elektriker, som egentligen skulle göra något annat, men som också hann titta på min fläkt. Det visade sig att han fick lov att ta med sig själva motorn till verkstaden för att fixa den. När han väl kom tillbaka i måndags trodde nog både han och jag att det snart skulle vara klart , men se det var det inte. Det tog säkert en timme innan allt var klart och jag var under hela timmen rädd att den stackars elektrikern skulle få en stöt och ramla ned från bordet. Han klarade sig dock, som genom ett under får man säga, med tanke på ledningssystemet i huset där kontoret är beläget.

Min närmaste medarbetare här kommer att vara Yagya. Han är också Education Advisor och har mycket erfarenhet från clustret i Mugu. Jag ser fram emot att få arbeta tillsammans med honom.

På kontoret finns också Sunita och ibland tycks det mig som om det är hon som håller det hela flytande. Hon har koll på allt och alla.

På eftermiddagarna kommer hennes lille son till kontoret tillsammans med sin "barnflicka". Hon borde egentligen gå i skolan men........

Det har varit väldigt mycket elavbrott den här veckan och då stannar allt av på kontoret. Men att samtala och skratta har ju också sin plats!

Det myckna regnandet de två första dagarna jag var här har ställt till stora problem. Över 60 människor har dött i jordskred eller genom drunkning, särksilt många här i västra Nepal. Stora delar av skörden, som redan var mindre än normalt på grund av monsunens sena ankomst, har förstörts. Den här bilden tog jag när jag gjorde en utflykt häromdagen. Så här ser det ut på många håll!

Framme

Nu är jag äntligen i Nepalganj! Ja, inte "äntligen" om man ser på resan idag för den var tämligen smärtfri. Lite turbulens bara, och en massa moln så att man inte såg ett endaste litet snöberg. Nej, "äntligen" för att jag redan varit i Nepal i 2 månader och först nu kommit fram till min arbetsplats.

Jag sitter just nu verkligen på min arbetsplats, vid skrivbordet, och datorn, som kommer att vara min plats när jag inte är ute och reser. Fläkten i taket har lagt av, jag tror det är en propp, och det verkar ju inte så lovande, men å andra sidan är det regnigt, mulet och bara omkring 24- 25 grader. Jag känner faktiskt inget behov av fläkten och det är ju lovande!

Jag sitter här vid skrivboret och gör just inget vettigt. De är bara tre personer på kontoret idag och Arjun, clusterledaren som kom hit med samma flyg som jag i morse, har mycket annat att göra så här efter två veckors bortavaro (Learning Review och Dashain). I morgon kommer Yagya, som liksom jag är Education Advisor, och då ska vi sätta oss och prata om mitt jobb och vad som ska göras de närmaste månaderna. det ska bli spännande!

De närmaste veckorna kommer jag nog att få ägna en del tid åt att komma iordning i lägenheten. den är minst sagt kal nu! Det enda som finns är en säng, utan madrass, ett skrivbord och en gascylinder -men ingen spis. Jag behöver köpa ett kylskåp, ett matbord och en madrass med det snaraste. En garderob och en byrå vore inte heller helt fel. Som tur är finns det gardiner, det är annars min svagaste punkt, jag kan vara utan länge bara för att jag inte hittar några som jag tycker ser tillräckligt "svenska" ut!

PS Det blir inga bilder den här gången för uppkopplingen är så långsam och dessutom har jag inte hunnit ta några nya.

Pokhara igen!

Fem dagars ledighet för Dashain (nepalesernas största högtid) och det var minsann inte bara jag som tillbringade dessa i Pokhara. Nästan varje gång jag gick in på en resturang satt det några bekanta där; UMNare, fd UMNare eller andra bekanta.

Mest träffade jag förstås familjen A, för vi bodde på samma hotell och hade ju faktiskt åkt dit för att träffas. Vi shoppade, åt gott, badade i poolen på Barahi och tog det bara lugnt.

En morgon åkte vi upp på Sarangkot för att titta på utsikten och bergen.

Sarangkot ligger ungefär 500 m högre än sjön, Phewa Tal, men som tur är går det att åka taxi nästan ändå upp. Utsikten är fantastisk och även om vi var lite sena hann vi ta våra bilder innan molnen drog in runt topparna. Efter att ha ätit frukost påbörjade vi vandringen ned mot sjön. Stigen går på den södra sidan av berget och det var mycket varmt i solen och det gick åt mycket vatten, och många pauser. Det var faktiskt nästan lite för varmt för att jag skulle orka "skåda", men några gamar såg jag i alla fall, och ned kom vi så småningom. Väl tillbaka på hotellet var det minst sagt skönt att få duscha!

Även de andra dagarna tog jag tidiga morgonpromenader men bara längs sjökanten. Där fanns sädesärlor, smådopping, smyrnakungsfiskare och en del annat intressant i fågelväg.

Fyra dagar gick alltför fort och igår tog jag bussen tillbaka till Kathmandu. Det var en skumpig resa, för jag fick en plats längst bak i bussen och det gick inte att byta, eftersom bussen var full.

Nu ska jag ägna morgondagen och helgen åt att packa eftersom jag ska skicka mina tunnor till Nepalganj på måndag och resa dit själv på tisdag. Jag flyger dit, det blir inte mer skumpande nu på ett tag.

"Learning review"

I tre dagar har alla de som arbetar i UMN's olika sk cluster* varit samlade här i Kathmandu. Jag räknade aldrig men vi var nog omkring 150 personer. De var en mycket intressant blandning av människor med olika bakgrund, från olika länder, med olika religiös bakgrund, med olika yrken och och vitt skilda utbildningar men alla med samma mål; att människor här i Nepal ska få sina basbehov tillgodosedda och kunna leva ett värdigt liv.


UMN håller på att skriva en ny strategisk plan, en femårsplan som ska ange vad vårt uppdrag är, vilken vision vi har för Nepal och hur vi ska arbeta för att nå dit. En stor del av de tre dagarna har vi ägnat åt diskussioner kring detta. I åtta mindre grupper har vi diskuterat olika aspekter av planen. För mig som är ny i UMN, ja för det är ett helt annat UMN nu än det var när jag lämnade Nepal 2005, var det en nyttig övning. Dels lärde jag mig mycket om vad som hänt under åren jag varit borta och dels fick jag möta många av dem som arbetar på UMN centralt. Ja, i gruppen fick jag också lära känna folk från olika cluster, cluster som jag kanske inte kommer att ha så mycket kontakt med framöver.


Resten av tiden ägnade vi åt arbete i de olika "areas of work" som definierat arbetet under den gamla planen. Min "area of work" är Education och i den gruppen finns en sk Education officer från varje cluster samt ett antal Education Advisors. Varje cluster presenterade vad de gjort under de senaste månaderna och berättade också något om vad som var planerat för de kommande månaderna. Vi hade också en del mer allmänna diskussioner där vi t ex pratade om rapportskrivande , användning av olika undervisningsmaterial mm.

Education teamet

Jag fick också tillfälle att säga något om vad jag lärt mig av mina år i Dullu och Syanja och om vad jag tycker är det viktigaste när det gäller "good education"; Det blir så lätta att man bara pratar om de yttre sakerna; klassrum, bänkar, material mm, men i själva verket är ju innehållet och hur undervisningen går till det allra viktigaste. Jag tror att det som verkligen skulle förändra undervisningen i Nepal är dels om lärarna lärde sig att förstå och formulera vad som är målet för varje avsnitt och lektion och om de utifrån detta planerade sitt läsår, sina avsnitt och sina lektioner. Tyvärr är det ofta så att läraren kommer helt oförberedd till lektionerna och bara "fortsätter där de slutade sist", dvs läser ur boken och talar om vilka uppgifter eleverna ska göra. - Ja det finns mycket att säga om den saken men jag kommer säkert att återkomma till det.

Nu är det Dashain ledigt i fem dagar, 25 - 29 september, och jag ska åka till Pokhara igen. Den här gången för att bara ta det lugnt. Familjen Ardeby kommer också dit så det blir lite av "svenskträff".

*cluster = plats där UMN arbetar, men även de människor som arbetar där.

Bilder från Pokhara

Det var ju för körkortets skull jag åkte till Pokhara. Det här är formuläret jag fick fylla i. Längst upp ser man rumsnumren och ordningen i vilken jag var tvungen att besöka de olika rummen. Jag begrep ingenting - men det fungerade och ett nytt körkort fick jag!



När körkortet var klart fick jag låna en motorcykel och tog bland annat en tur längs med sjön. Sjön är sig lik, fast de var mindre av vattenhyacinter än jag trodde det skulle vara. Antingen var det inte säsong för dem eller också har de fått bukt med problemet.

Det var roligt att köra mc igen!





En dag besökte jag GBS, Gandaki Boarding School. Den gamla byggnaden, med rektorsexpedition och lärarrum, såg ut som förut.

Det nya huset för 10+2 Science var imponerande, ja åtminstone utifrån. Jag kom mig aldrig för att fråga om en tur inne i huset.



Jag bodde hos mina vänner Bhetwal, Dharmendra, och Manju. En kväll var vi till LakeSide och åt på en resturang som heter Boomerang. Det var en varm kväll och vi hade trevligt.

En annan kväll var vi hela, jag, hela familjen plus en släkting, ute för att köpa kläder åt dottern, Kopila. Det var inte lätt! Men när är det någonsin lätt att köpa kläder åt 6-åriga flickor som vet bestämt vad de vill ha!?

Sista morgonen var det klart väder, eller åtminstone nästan klart.

Pokhara

Jag är visst inget vidare på att hålla min blogg uppdaterad! Nu är jag i alla fall i Pokhara och det är roligt att vara tillbaka.

Jag åkte egentligen hit för att förnya mitt körkort, som gått ut för flera år sedan. Jag trodde det skulle ta en väldig tid så jag bestämde mig för att stanna här i tre hela dagar. Det visade sig dock att det gick på en timme att få allt ordnat. Helt lätt var det ju inte, nej det var näst intill obegripligt många steg involverade. Formulär skulle fyllas i på ett ställe, formulären skulle kontrolleras på ett annat ställe, avgift skulle erläggas för själva körkortet och sedan skulle det skrivas ut på ytterligare ett annat ställe. Kortet skulle sättas dit och därefter var jag tvungen att gå och få det hela påskrivet av högsta chefen. Efter det återstod bara två steg, om jag minns rätt, stämplar och laminering! Jag blev tyvärr så upptagen av hela proceduren att jag jag inte kom mig för att ta några kort men kanske kan jag gå tillbaka och göra det i morgon!

Redan igår kväll fick jag lov att visa körkortet för en nyfiken polis. Jag och mina vänner, Dharmendra och Manju Bhetwal med dotter, hade varit ned till LakeSide, turistområdet här i Pokhara, och ätit och på hemvägen blev vi stoppade. Jag är övertygad om att det var ren och skär nyfikenhet som gjorde att han begärde att få se körkortet! Lite intressant måste det ju vara med en "bideshi", dvs utlänning som pratar nepali och har ett nepalesiskt körkort!

Igår kväll hade jag hade lånat en grannes motorcykel men idag har jag Dharmendras mc. Jag ska åka upp till Lamachaur, och Gandaki Boardig School, där jag jobbade för många år sedan och dit är det svårt att ta sig utan eget fordon. Det är för övrigt väldigt roligt att köra motorcykel igen!

Igår var jag upp till Simalchaur, området där jag bodde när jag var här senast. Dit åkte jag buss, och gick, i hettan- jag blev helt slut och fick en dundrande huvudvärk! Innan huvudvärken slog till på allvar hann jag i alla fall hälsa på i min gamla mjölkaffär, äta en glass där och prata lite med innehavarens fru. Hon kände mycket väl igen mig, och det var ju roligt. Jag var även och tittade på huset där jag bodde i två år och pratade en stund med grannarna. De hade en likadan, och lika gläfsig, hund nu som då, så allt verkade vara sig likt. Runt omkring fanns förstås en hel del nya hus- Pokhara växer och växer- och det gick inte längre att ta genvägen över det öppna fältet ned till mjölkaffären, det fanns helt enkelt inget öppet fält längre, bara hus.

KamSam och språkstudier

En gammal tradition här i Kathmandu är KamSam, en "fredagsträff" som förr alltid hölls på Norska skolan men som nu, sedan skolan lagts ned, äger rum på "the Norwegian Guesthouse" i Jawalakhel. Numera är det bara KamSam varannan fredag och det bjuds inte alltid på våfflor utan oftast tar var och en med sig något och så blir det knytkalas. Ikväll bjöds det dock våfflor och kaffe, precis som förr i tiden. Dessutom fanns det tårta och, viktigast av allt, brunost! Var brunosten kom ifrån vet jag inte, men förmodligen hade väl någon nyanländ norrman haft den med sig. Norrmän kan inte leva utan brunost har jag förstått!? Tårtan kom sig av att Evelyn och Gunnar hade tioårig bröllopsdag just idag.

Förr var det mycket mer skandinaver i Kathmandu. Ikväll var vi bara 15 personer totalt, därav två barn, en svensk (jag) och två nepaleser som bott länge i Norge och pratade bra norska. Jag kände mig uppriktigt sagt lite "out of place"! (Jag hoppas att Sue och Kjell kommer nästa gång så att jag får prata lite svenska också- de är ute på arbetsresa just nu.)

För övrigt är mina dagar mest fyllda av språkstudier. Jag klarar mig bra med den nepali jag har sedan tidigare men det är roligt att försöka lära sig lite mer både av ord och grammatik.

Jag har två lärare, Rajendra och Madhu: Rajendra vill mest prata och ställer en massa svåra teologiska frågor och frågor som handlar om hur en kristen bör leva. Tillsammans med Madhu har jag läst ut en lärobok i nepali, avsedd för årskurs 4 på engelskspråkiga skolor. Den innehöll allt möjligt; sagor från olika håll, "moralkakor", texter om berömda personer som t ex Gandhi och Galileo Galilei och så en hel del dikter. Fast alla dikter hoppade vi över! Nu har vi börjat med en ny bok som Madhu själv varit med och gjort iordning, "Post Basic Course". Där har jag idag lärt mig ett antal oöversättbara, mycket vardagliga och vanliga "konstruktioner", med en massa småord, som ska göra att jag låter riktigt nepalesisk. Hm!

Jag skulle gärna vilja att de syntes på mig också att jag kan nepali för då skulle jag förhoppningsvis slippa sådan saker som det jag råkade ut för igår: Jag kom spatserande på vägen mot gästhuset med mitt paraply i handen. När jag gick förbi en grupp av unga män hörde jag en av dem säga- till mig, fast ändå inte; "E, farmor har du blivit sjuk?" (Jag antar att han tyckte paraplyt såg ut som en käpp). Jag kom i hastigheten inte på nåt annat att säga än "Nej, jag är inte sjuk. -Farmor?!". Jag önskar att jag hade kommit på nåt riktigt syrligt svar, som t ex "Ja, så ung som du ser ut så kan jag nog vara din farmor!" - men sånt kommer man förstås inte på så där plötsligt! Jag tror han skämdes lite i alla fall, och kanske lärde sig en läxa?